Fru talman! Redan i den s.k. U 68 framhölls att en
utbyggnad av högskoleutbildning på ett större antal
orter borde bidra till en socialt och geografiskt
jämnare rekrytering till högre utbildning. De
socialdemokratiska regeringarna drog därefter upp
riktlinjerna för en fortsatt utbyggnad av
högskoleutbildning utanför universitetsorterna.
För många människor är närheten till
utbildningstillfällen en förutsättning för att
återkommande utbildning skall kunna bli
verklighet.
Centerpartiet har i många år också drivit de mindre
och medelstora högskolornas sak. I en partimotion
1987 krävde Centern en strukturplan för
högskolans långsiktiga planering. De små och
medelstora högskolorna får inte bli ett slags
college-skolor, helt inriktade på korta utbildningar
inom teknik, ekonomi och vård, hette det bl.a. i
den motionen.
Senare har Centern också, liksom
Socialdemokraterna, pläderat för att de mindre och
medelstora högskolorna skulle förses med fasta
forskningsresurser, bl.a. i syfte att förstärka
forskning av betydelse för den regionala
utvecklingen.
Samma år som Centern för första gången framförde
detta krav om fasta forskningsresurser, krävde
Moderaterna i en motion precis motsatsen,
nämligen att de mindre och medelstora
högskolorna inte skulle ansvara för forskning, utan
mera utvecklas till att bli regionalt betydelsefulla
anordnare av yrkesinriktad högskoleutbildning,
som borde vara riksrekryterad.
Sedan Centerns tidigare utbildningspolitiker Larz
Johansson för något år sedan av regeringen utsågs
till chef för AMU har partiets stämma i debatten till
förmån för de mindre och medelstora högskolorna
mer eller mindre tystnat.
Det förslag om kategoriklyvning mellan
universiteten å ena sidan och de små och
medelstora högskolorna å andra sidan, som
utbildningsministern nu framför i en
vårproposition, är nästan identiskt med
Moderaternas ständiga motionskrav under 80-talet.
Nu har Centern, som då med rätta kritiserade detta
med college-skolor, tydligen gett upp motståndet
och är beredd att acceptera ett förslag som, om det
genomförs, innebär att möjligheterna till en
kvalitativt god utbildning i hela landet undergrävs.
Detta är djupt beklagligt. Det genomsyrar också
det betänkande som vi nu diskuterar att man inte
längre är intresserad av att driva de här frågorna
fram till fasta forskningsresurser, vilket är mycket
viktigt om vi skall kunna upprätthålla kompetensen
och likvärdigheten, när det gäller både
grundutbildning och forskning på de mindre och
medelstora högskolorna.
Samtidigt som Centern intar denna passiva hållning
gentemot de mindre och medelstora högskolorna i
allmänhet, gör man gemensam sak med övriga
borgerliga partier och ställer sig bakom en
särbehandling av två stiftelsehögskolor. Det är inte
så, som Margitta Edgren beskriver det, att det är en
skillnad i grundsyn. Det må vara att det till viss del
kan vara en skillnad i grundsyn, men det här
handlar om att studenterna på alla högskolor skall
ha samma möjligheter, att det skall finnas insyn och
att offentlighetsprincipen skall gälla fullt ut.
Det är alltså särbehandlingen som vi reagerar mot,
inte mot formen i sig -- den finns på andra håll.
Stiftelser är ett mycket ålderdomligt begrepp, och
stiftelselagstiftningen är ålderdomlig, även om den
i viss mån har moderniserats.
Handelshögskolan i Stockholm föreslås, trots att
den har ekonomiskt starka externa finansiärer, i en
statsfinansiellt besvärlig situation, få en
anslagshöjning från 27,4 till 51,8 miljoner. Vi
tycker att det är en orimlig höjning, bl.a. av de
statsfinansiella skäl som jag har åberopat. Vi vill
begränsa det nya anslaget till 31,8 miljoner.
Handelshögskolan finansieras till ungefär 80 % av
privata intressen. Vi tycker att det är okej om man
vill vara fristående. Vi har aldrig föreslagit någon
annan form för Handelshögskolan, men det är i
rättvisans namn rimligt att de externa finansiärerna
är med och betalar kalaset.
Jag yrkar bifall till reservation 9.
Högskolan i Jönköping privatiserades genom att
tilldelas 1,7 miljarder ur pensionsfonderna. Man
tog alltså pengar från pensionsfonderna. Från vår
synpunkt är det ingen innovation. Det är att flytta
pengar från konton som redan är ansträngda och att
lägga dem på någonting annat. Budskapet den
gången, Margitta Edgren -- det har
utbildningsministern sagt här i kammaren -- var att
avkastningen på medlen, genom aktiv börshandel,
skulle räcka för att bygga upp fasta
forskningsresurser.
Nu säger regeringen att pengarna inte räcker. Det
räckte alltså inte med 1,7 miljarder i
pensionspengar och inte med avkastningen, och
tydligen har aktiviteten på börsen inte varit
tillräckligt hög. Nu är det alltså skattepengar -- som
det enligt uppgift på andra områden är brist på --
som skall täcka upp de här förstärkningarna. Man
får ju inte bara forskning utan också inrednings-
och utrustningsbidrag för det här ändamålet.
Vi tycker att detta är en orimlig särbehandling,
bl.a. mot bakgrund av att andra mindre och
medelstora högskolor har förvägrats fasta
forskningsresurser. Det är denna motsägelse,
denna särbehandling, som vi reagerar mot, inte
någonting annat. Regeringen klarar alltså inte sina
tidigare åtaganden och löften. Så sent som förra
året skulle regeringen, efter en kompromiss som vi
åstadkommit, återkomma med klart öronmärkta
fasta forskningsresurser. Man gjorde inte detta,
men anser ändå att det för det speciella ändamålet
Jönköping plötsligt finns inte bara börs- och
pensionspengar utan också skattemedel. Det är
någonting som Margitta Edgren får förklara
närmare.
Jag yrkar bifall till reservation 10.
Kvinnoforskning är en oerhört angelägen men
hittills i alltför hög grad försummad del av
forskningspolitiken. Vi tycker därför att motiven
för att anvisa ytterligare 3 miljoner till fora för
kvinnliga forskare är mycket starka. Vi är minst
sagt förvånade över att utskottsmajoriteten, med
Margitta Edgren, som i andra sammanhang är en
stark förespråkare för ökad satsning på
kvinnoforskning, kan gå emot denna rimliga
begäran.
Jag yrkar bifall till reservation 12.
Fru talman! Låt mig slutligen något få kommentera
reservation 15, i vilken vi uttrycker våra
betänkligheter mot att regeringen kräver att få
disponera en så stor summa som 222 miljoner
kronor, utan att närmare redogöra för hur de
medlen skall användas.
Vår kritik mot den allt starkare politiseringen av
utbildningspolitiken, med avlövning av opartiska
ämbetsverk och med ökad betoning på mer eller
mindre summariska beredningsarbeten inom
Utbildningsdepartementets tillknäppta domäner,
har fått ytterligare tyngd.
Det vi säger i vår kritik, i vår motion och i vår
reservation har vi nu fått belägg för -- i dessa
yttersta dagar, skulle jag vilja säga -- när regeringen
i tilläggsproposition begär en anslagsökning på 20
miljarder kronor för att få täckning för anslag som
har överskridits med hela 43 %. Detta är bara
ytterligare en bekräftelse på att vår kritik är
befogad. Det bör alltså ges regeringen till känna att
vi kräver att man talar om vart olika pengar och
olika medel går.
Tidigare i eftermiddags under frågestunden sade
finansministern att detta bara var ett smärre
övertramp. Delar utskottsmajoriteten och Margitta
Edgren uppfattningen att det inte har någon
betydelse att man inte specificerar medel och att det
inte har någon betydelse att man överskrider anslag
med 43 %?