Fru talman! För att börja tala om de handikappade
studenterna inom högskolan upprepar jag det jag
tidigare sade. Det finns inga signaler från
Stockholms universitet, som fick den centrala
posten som skulle räcka till eventuellt större
investeringar, att pengarna inte räcker. Behovet
vad gäller den ekonomiska delen är tillgodosett.
Den andra delen i detta komplex är att man slutar
se handikappade studenter som problem till att se
dem som möjligheter. Tanken att det är bra för
högskolan att vara tvungen att visa att man faktiskt
inte är en organisation enbart för fullt friska,
kapabla människor som har alla sina sinnen i fullt
behåll, dvs. att de kan se, höra och gå själva, är bra.
Det är bra att ungdomar med olika kapacitet
blandas. Den attitydfrågan är mycket väsentligare
än frågan om pengarna. Dessutom är inte pengarna
slut. Pengarna är dessutom inte huvudsaken i denna
fråga.
Vad gäller strategin för rekrytering verkar vi vara
överens om att den framtida möjligheten till en
rekrytering är att rekrytera flickor. Där finns
potentialen, både när det gäller antal och när det
gäller kapacitet. I dag renskrapas beståndet av
pojkar. De tas in på så låga betyg som 1,9, enligt
den gamla betygsskalan, till teknisk högskola. Det
kan inte vara vettigt om man samtidigt låter flickor
som har 4,0, 4,3 osv. rinna mellan fingrarna. Man
har inte ens försökt få dessa flickor intresserade av
den utbildning som finns inom de tekniska yrkena.
Eftersom vi på lång sikt kommer att få brist på
studenter är det väl viktigt att försöka berätta detta
för flickorna, så att de söker sig till linjer som leder
till teknisk utbildning och inte automatiskt, som
första alternativ i alla lägen, söker sig till de
traditionella kvinnliga områdena, dvs. utbildning
och vård.