Herr talman! Med all respekt för Björn Samuelsons
önskan om att ha en djupare framtidsdebatt tycker
jag att vi skulle bestämma oss för att ta den när
proposition 177 skall behandlas -- där finns de
djupa ideologiska skillnaderna -- och inte just i
kväll när vi behandlar andra året i en treårig
budgetprocess. Jag skall inte säga mer om det.
Men jag skall svara på några frågor som Björn
Samuelson ställde. Han tog bl.a. upp UHÄ. Att
UHÄ:s nedläggning var orsaken till olika problem
som just nu har visat sig tycker jag är att dra för
stora växlar. Det finns ingenting som säger att det
finns ett klart samband. Vi har ersatt UHÄ med
andra typer av kvalitetskontroll, uppföljnings- och
utvärderingssystem. Jag tror inte att UHÄ i sig
skulle ha kunnat hantera den utveckling som
högskolan nu går igenom.
Dessutom skulle jag vilja säga några ord om den
allmänna behörigheten från gymnasieskolan. Vi
har varit överens om att samtliga 16 program i den
treåriga gymnasieutbildningen skall ge en allmän
behörighet. Men det är inte automatiskt detsamma
som att man också är behörig till samtliga
utbildningar på högskolan. Det är en ribba man har
passerat. Sedan måste man utifrån var man skall
studera tillägna sig ytterligare behörighet. Den
definitionen av allmän behörighet trodde jag
faktiskt att vi var överens om. Vi skall inte härifrån
sprida det som tydligen har spritts på vissa
grundskolor och gymnasieskolor, att alla linjer
tvärs över ger behörighet att komma in överallt. Då
lurar vi ungdomar, och det skall vi inte medverka
till.
Berit Löfstedt började med ett par förklaringar som
jag är tacksam för. Nu slipper jag ta upp dem. Jag
skulle med det jag säger nu mer vilja bemöta de
reservationer som har avgivits.
Vi kan börja med de handikappade studenterna
som berörs i reservation 1. Vi har ett nytt system.
Varje universitet och högskola har ett tydligt ansvar
för sina handikappade studenter. Det finns också
en procentsats som skall sättas av, och det finns en
central pott där större investeringar kan sökas. Den
ligger nära anslaget för Stockholms universitet.
Därifrån har inte kommit något larm att det inte
räcker.
Jag hade bättre förstått om vi hade kunnat föra en
diskussion om attityderna gentemot handikappade
studenter ute i högskolevärlden -- de attityder som
finns inne i högskolan, mellan studenter och kanske
även bland lärarna. Tillsammans skall vi försöka
bearbeta de här attityderna. Vi skall försöka ge
signalen att det är en självklarhet att även
handikappade studenter har en naturlig hemvist i
vårt högskolesystem och inte börja fightas om
procentsatsen skall vara 0,15 % eller 0,20 %. Det
för inte som jag ser det frågan framåt.
Berit Löfstedt tog upp frågan om att öka platserna.
Vi har faktiskt inom planeringsramen ökat
platserna mellan år 1991 och år 1995 med 50 000.
Minimum 180 000 studenter och maximum 210 000.
Det ger ett spelutrymme på 30 000 platser som de
olika högskolorna kan öka med inom sitt eget
ansvarsområde om de ser att de har resurser, lärare
och lokaler.
Berit Löfstedt, som bara kategoriskt sade att man
måste öka, glömde bort att det finns en
mottagarsida. Med det menar jag lärarna och
strukturer. Mottagarsidan har kraftsamlat sig
alldeles oerhört för att klara den stora ökning som
vi tillsammans har krävt av den. Dessutom finns i
kompletteringspropositionen ett förslag till en viss
ökning, dock inte så stor som socialdemokraterna
skulle vilja ha.
Er tredje reservation handlar om den nya tekniska
högskolan. Vi är helt överens om att Sverige som
nation, för att överleva och kunna konkurrera som
välfärdsnation, måste höja den allmänna
kompetensen bland befolkningen, inte minst den
tekniska kompetensen. Det är också en ekonomisk
fråga, dvs. hur vi hanterar de resurser som vi har
och använder dem på det allra bästa sättet.
Universitet och högskolor som har t.ex.
civilingenjörsutbildning kan mycket väl samarbeta
med högskolor som har ingenjörsutbildning och på
så vis tillsammans se till att öka den högre tekniska
utbildningen.
Som man säger i reservation 4 är detta också ett
rekryteringsproblem, inte minst ett problem att
rekrytera flickor. Uppdraget har gått till VHS och
Skolverket. Det finns två arbetsgrupper. Jag leder
den ena och Chris Heister den andra. Dessa arbetar
just med problemet hur vi kan rekrytera fler flickor
till tekniska utbildningar. Arbetsgrupperna har
stora förväntningar men också stora problem,
eftersom betinget att se till att öka de tekniska
utbildningarna är krävande. Det ställer framför allt
krav på högskolorna själva. Skall detta lyckas, skall
vi få täckning till våra tekniska högskolors
befintliga platser gäller det att rekrytera flickor.
Skall det gå, skall flickorna vilja stanna och bidra
till utvecklingen gäller det att högskolorna
förändrar sig inifrån.
Det handlar alltså om att förändra strukturer inne i
högskolan och inte bara knuffa in flickor. Då vill de
inte stanna kvar. Det handlar om seminariekultur,
metodik, pedagogik, läromedel, lärarattityder,
handledning, allt. Det jobbet kan ingen annan än
högskolorna själva göra. Sedan handlar det
naturligtvis också om hur man i gymnasieskolan,
grundskolan och t.o.m. förskolan presenterar
teknik för riktigt små barn.
Reservationerna 5 och 7 handlar om yrkesteknisk
högskoleutbildning. Där är vi som sagt överens om
att kompetensen måste öka. I dag finns YTH i 15
högskolor. Det finns också högskolor som planerar
att införa den, t.ex. Trollhättan/Uddevalla, men
som fortfarande inte sökt någon examensrätt.
Därför kan man inte heller ha gett dem den.
Särbehandlingen av dem som går på YTH har
debatterats i samband med studiestödssystemet i
kammaren i dag. Om jag förstått det rätt gäller för
dem som har sökt nu och som kommer in från den
1 juni i år fortfarande det gamla systemet.
För övrigt har vi senast i dag i utskottet kommit
överens om att vuxenutbildningen skall utredas. I
den utredningen bör också YTH ingå.
Jag skulle vilja säga något om reservation 8, som
handlar om basårsutbildningen. Det kan väl inte
vara så som ni socialdemokrater påstår att
basårsutbildningen i sig, som har funnits i sin
nuvarande form ett år, innebär fler problem än den
löser. Så har jag läst reservationen. Jag tycker med
förlov sagt att jag inte riktigt förstår. Faktum är att
basåret har medfört att ett ökat antal unga
människor fått kompetens för att gå igenom en
teknisk högre utbildning. Det har dessutom
inneburit att antalet flickor har ökat. Det är väl
ändå positivt.
Så har vi den gamla visan om Chalmers och
Jönköping. Reservationerna 9, 10, 11, 13 och 16 i
olika delar handlar om den motvilja som
Socialdemokraterna och Vänstern känner mot att
fristående enskilda högskolor finns och att två har
blivit stiftelsedrivna. Det är alltså en skillnad i
grundsyn mellan oss som ingår i den borgerliga
regeringen och socialdemokraterna. Vi anser att
det är bra att det finns olika huvudmän. Ni anser
inte det. Där står vi. Vi tror att det är bra för
utbildningarna i sig, det driver kvaliteten, det är bra
att ungdomar får olika vägar att söka, det är bra att
man kan gå olika vägar när det gäller själva
utbildningens organisation. Det viktiga är att den
enskilda studenten inte skall behöva betala.
Alla högskolor -- låt mig upprepa det -- fick
erbjudandet om att bli stiftelser. Det var tre som
svarade. Två har blivit stiftelser. I demokratisk
ordning har frågan diskuterats internt av lärare och
studenter. Det går inte att påstå att det är påtvingat,
varken i Jönköping eller i Chalmers.
Fru talman! Jag vill avsluta med en kommentar om
organisationer för forum för kvinnliga forskare,
som är ett hjärtebarn för utskottet. Trots det har
socialdemokraterna skrivit en reservation,
reservation 12, och vill ha ännu mer pengar för
forumorganisationer. Vi lever andra året i en
treårsbudget. När vi fattade beslutet var vi alla
överens om att forumorganisationer skulle få mer
pengar, att pengarna skulle öronmärkas just för att
styrka den inställning som utskottet har till
forumorganisationer. De gör ett fantastiskt arbete
och är på många sätt föregångare i att
uppmärksamma kvinnors villkor i utbildning och
forskning. De har verkligen bidragit till ökade
insikter om att en balans mellan könen är en
kvalitet i sig och har synliggjort kvinnors insatser i
vår tid och före oss.
Till sist, fru talman, har jag skrivit att studenter är
en bristvara. Fru talmannen tittar så strängt på mig
att jag inte tänker utveckla detta, utan jag skall
göra det när vi behandlar proposition 177. Men vi
måste vara medvetna om att studenter framöver,
till efter år 2000, kommer att vara en bristvara. Det
är inte fråga om att öka här och där, utan vi måste
behandla frågan ytterst seriöst.