Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
hemställan i utskottets betänkande. Man kan säga
att det är ett slags uppsamlingsbetänkande som tar
upp en rad olika områden. Jag tänker ägna mig åt
området som berör film.
Vid årsskiftet 1992/93 kom ett nytt avtal till stånd.
Det nya film -och videoavtalet slöts mellan en rad
branschföreträdare: staten, Svensk Television och
Nordisk Television AB. Det innebär att man skall
lämna bidrag för biograf- och videoverksamhet på
mindre och medelstora orter och produktionsstöd.
Jag förvånar mig över att Monica Widnemark i sitt
inlägg påstår att det inte hände någonting inom
filmbranschen. Det som har kommit fram under
våra diskussioner vid de olika uppvaktningar som vi
har haft är att efterhandsstödet till filmerna har
blivit så stort att pengarna inte har räckt till
förhandsstöd. Det har producerats så mycket bra
film i Sverige så att man behövt mer pengar än man
har tänkt sig. Bara 65 % av stödet avser
efterhandsstöd i stället för 75 % som man sade i
avtalet. Detta har vi faktiskt haft uppe i utskottet,
och jag menar att det är viktigt att man gör en
avvägning, som det sägs i avtalet.
Man kan pröva det här i slutet av detta år och då se
över formerna.
Det var några andra frågor gällande avtalet som vi
tog upp i utskottet och som vi är eniga om. Det
gällde hur man beräknade antalet biografbesökare.
För att man skall få något efterhandsstöd måste
filmen under ett år ha setts av minst 30 000
besökare. Det måste vara en enskild person som
har betalat biljetten. Men många går på bio i grupp,
och många skolor köper föreställningar. Det visar
sig att den typen av biobesökare alltså inte får
räknas med.
När utskottet besöktes av oberoende filmare togs
dessa frågor upp. De kunde då berätta att Suzanne
Ostens film, som har setts av mer än 150 000
ungdomar och vuxna, inte får något
efterhandsstöd, eftersom största delen av
föreställningarna visades för den här typen av
grupper. Eftersom Sverige är ett oerhört biograftätt
land -- Sverige är faktiskt det mest biograftäta
landet i världen, fick jag höra vid en konferens i
våras -- är det väldigt viktigt att sådana här
besökare räknas. Jag hoppas att dessa frågor
kommer med när avtalet ses över under 1994/95.
Det var vi i utskottet också eniga om.
När det gäller den andra delen av anslaget som skall
gå till filmkulturell verksamhet har regeringen
föreslagit en minskning. Man är litet besviken över
det sätt på vilket Filminstitutet har skött
budgetverksamheten. Här har vi i utskottet också
varit eniga. Vi anser att Filminstitutet självt måste
få bestämma över sin verksamhet med hänsyn till
den korta tid som man har haft på sig sedan det nya
avtalet skrevs och sedan de nya förhållandena
började gälla. Vi föreslår därför en annan
konstruktion av stödet till filmkulturell
verksamhet. Det innebär att Filminstitutet självt
får avgöra medelsfördelningen till olika
bidragsändamål.
Däremot -- vilket Elisabeth Persson tog upp -- vill
vi i utskottet inte alls säga att pengar inte skall gå
till barn och ungdom. Elisabeth Persson var ju
orolig för detta. I stället säger vi att minst 21
miljoner kronor skall gå till barn och ungdom. Där
är det viktigt att den nivå som regeringen har
förordat för nästa budgetår uppfylls.
Någon nämnde här tidningen Chaplin. Jag håller
med om att det är en tidning som verkligen har
förändrats. Den har fått en fräsch och modern
framtoning och allt fler läsare. Men den tidningen
behöver kanske inte längre enbart bekostas av
Filminstitutet. Den kan nog leva ett eget liv på den
marknad där allt fler blir intresserade av film. Jag
tror att Chaplin har en framtid hur än läget blir.
Men, som sagt, det blir alltså Filminstitutet självt --
och inte vi här i kammaren -- som skall avgöra det.
Sedan har också beslutet från föregående år tagits
upp här. Några motioner vill få till stånd en
omprövning, så att det återigen blir tillåtet för
Filminstitutet att importera film för vuxna. Jag
besöker gärna filmfestivaler, och jag kan inte förstå
synpunkterna att det inte finns någon utländsk film
i Sverige och att all film bara kommer från Europa.
På de flesta festivaler finns det faktiskt filmer från
hela världen, Japan, Sydamerika, Indien osv.
Problemet är däremot att dessa filmer inte når en
större publik, och det har väldigt litet att göra med
importen av vuxenfilm. Det handlar helt enkelt om
intresset för den här typen av film. Det vore oerhört
bra om intresset för kvalitetsfilm kunde ökas. Men
det tror jag inte att vi gör genom att importera mera
film. Det räcker med de filmer som vi redan
importerar.