Herr talman! Bengt Silfverstrand och jag har delat
upp betänkandet mellan oss. Jag skall mest
uppehålla mig vid sådant som har med
grundutbildning i högskolan att göra, medan min
värderade kollega Bengt Silfverstrand skall ta upp
frågor som har att göra med forskning och
organisatoriska frågor.
Jag vill till de kära vänner som finns i kammaren
och till dem som möjligen lyssnar säga att det i vårt
betänkande finns många enhälligt avstyrkta
motionsyrkanden. Detta beror i huvudsak på två
saker. Det ena är att vi befinner oss i en treårig
budgetperiod. Av det skälet vill vi inte att så många
nya frågor skall tas upp, utan vi försöker att
bedöma dem i ett svep. Ett annat skäl är att vi har
bestämt att vi inte skall bestämma om dem. Av det
skälet har de avstyrkts. Det vore bra om detta
studerades litet grand, för det har att göra med hur
mycket man anstränger sig i framtiden när det
gäller motionsskrivande.
Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till de
motioner som jag känner mig ansvarig för,
motionerna 2, 5 och 14.
Herr talman! Vi socialdemokrater värderar
högskoleutbildningen utomordentligt högt. Det går
nästan inte att med ord beskriva hur viktig
högskoleutbildningen är. Den skall bidra till en god
och hög allmän utbildningsnivå i landet. Den skall
både möta samhällets behov av välutbildade
människor i regioner i hela landet, och den skall
möta ungas och äldres längtan efter kunskaper.
Högskolan skall utbilda, forska, sprida kunskaper
och skapa nya kunskaper. Vi är alla oerhört
beroende av högskolan.
Vi socialdemokrater tycker att det är viktigt med en
likvärdig standard och kvalitet på
högskoleutbildningen i hela landet. Det innebär
samtidigt att vi ihärdigt motarbetar och slår ifrån
oss alla påståenden om och symtom på att
högskolan skulle kategoriklyvas mellan universitet
och forskande fackhögskolor å den ena sidan och
regionala högskolor utan forskning å den andra
sidan. Det är väsentligt både för de enskilda
studenterna och för olika landsändar att vi tar
ansvar för kvaliteten och för de högskoleenheter
som vi tillsammans har skapat. Därför är detta en
av våra väsentligaste ideologiska, känslomässiga
och alla möjliga punkter.
Högskolan skall vara tillgänglig för alla. Den skall
vara tillgänglig för exempelvis handikappade,
vilket vi särskilt har tagit upp. Självfallet skall den
vara tillgänglig för ungdomar som vill studera, för
äldre som av olika skäl vill återgå till utbildning, för
dem som har möjlighet att studera på heltid, för
dem som kan, vill och behöver studera på deltid,
för dem som bor långt ifrån en högskoleort liksom
för dem som bor nära. Den skall vara tillgänglig för
män och kvinnor samt för människor med
studieintresse från alla sociala samhällsskikt.
Så kan man inledningsvis uttrycka sig, och detta
skulle kunna utgöra ett underlag för en principiell
debatt. Men riksdagen har, som jag ser saken, ett
bekymmer. Som regeringen har valt att presentera
högskolefrågorna under våren har vi nämligen fått
det här styckevis och delt. Kanske är det bäst att vid
ett annat tillfälle få en större principiell debatt.
I budgetpropositionen får vi i stort sett en
uppräkning av vad man tänkt sig göra senare. Det
gäller sommaruniversitet, trainee-utbildning osv. I
mars fick vi en särskild proposition med inriktning
på forskning och den behandlas just nu i utskottet.
Den propositionen handlar bitvis om samma saker
som det var fråga om i januari. Man tar t.ex. upp
kvalitetsdelen i resursfördelningssystemet, hur det
skall vara med Stockholm osv. Samtidigt som vi
behandlar dessa frågor i utskottet kommer
kompletteringspropositionen, som också
innehåller delar av det här. Det betyder att vi under
en och samma dag behandlar i stort sett samma
frågor flera gånger om. Det blir därför ryckigt och
litet svårt. Dessutom är det inte alldeles lätt att föra
en viktig debatt när det förhåller sig på det här
sättet. Jag tror också att högskolorna har svårt att
veta vad vi egentligen håller på med.
Möjligen har regeringen litet bråttom. Man känner
kanske att man inte får förnyat förtroende till
hösten, och därför känner man kanske att man
behöver få fram saker och ting rätt fort.
Jag skall så kommentera några reservationer på det
område som jag känner ett särskilt ansvar för. Till
en del andra frågor får vi, som sagt, möjlighet att
återkomma senare i debatten.
Först gäller det dimensioneringen,
utbildningsuppdraget. Man kan säga att det finns
tiotusentals ungdomar som vill studera -- ja, det
gäller även äldre för den delen, men framför allt
handlar det om ungdomar. Vi behöver fler
högskoleutbildade. Det säger alla. Det är alltså
allmänt omvittnat.
Arbetslösheten gör ju att det är väldigt svårt för
många ungdomar att komma in på
arbetsmarknaden. Därför skulle de, och det är ett
gott alternativ, vilja välja studier i stället för
arbetslöshet. Av det skälet, men naturligtvis också
av principiella allmänna utbildningspolitiska skäl,
har vi tyckt att man borde dels ha gett ordentliga
besked till universiteten och högskolorna -- och det
borde ha skett redan i januari -- dels ha talat om vad
dessa skulle kunna få bedriva. Dessutom tycker vi
att man kunde ha tagit i litet mera.
Därför har vi föreslagit, och detta tas upp i
reservation nr 2, att det behövs 3 000 vanliga
helårsplatser -- när jag säger ''vanliga'' skall man
jämföra med vad jag i övrigt har att säga -- utöver
vad regeringen har talat om. Därutöver behövs det
500 platser riktade särskilt mot yrkesteknisk
högskoleutbildning, 500 platser riktade särskilt mot
distansutbildning -- i andra sammanhang när det
gällt resursfördelningssystem har vi varit litet
oroliga just på den punkten -- och 500 platser i fråga
om basutbildning.
Vi har tyckt, och tycker egentligen fortfarande, att
man redan tidigare borde ha gett ordentliga besked
till högskolorna om de här sakerna. Men jag gissar
att vi får anledning att återkomma också till denna
fråga, eftersom den kommer tillbaka i
kompletteringspropositionen.
Yrkesteknisk högskoleutbildning har ju diskuterats
i ett annat sammanhang här på eftermiddagen. Där
uppfattar vi ett markant ointresse från regeringens
sida. Yrkesteknisk högskoleutbildning är ett bra
och väl beprövat instrument för det som vi alla för
närvarande vill ha, nämligen en kompetenshöjning.
Det finns goda erfarenheter på området. Dessutom
finns det intresse för att utveckla den yrkestekniska
högskoleutbildningen. Denna behöver alltså både
öka volymmässigt och utvecklas vad gäller dess
inriktning. De här frågorna har vi tagit upp.
Nu får vi ganska entydiga signaler från de högskolor
som betvivlar den yrkestekniska
högskoleutbildningen med anledning av de beslut
om en förändrad studiefinansiering som har
debatterats under eftermiddagen. Nästan alla
säger: Vi kan inte rekrytera. Det här kommer inte
att gå.
Jag tycker att det är en något märklig ordning här.
Samtidigt försöker man ju finna tekniker för att i
andra sammanhang öka kompetensen.
Riksdagsmajoriteten vill inte ha en utökning. Den
vill inte vara med och utveckla det här. Jag undrar
verkligen vad det beror på. Beror det på ett slags
ideologisk låsning, eller vad? Själv undrar jag över
beskeden för framtiden på den här punkten.
Ett stort problem är att det är för få ungdomar som
söker sig till naturvetenskaplig och teknisk
utbildning i gymnasieskolan. Vi vet att regeringen
utreder de här frågorna och har gett uppdrag åt
olika håll. Men vi menar att riksdagen behöver få
en samlad redovisning när det gäller strategin för
hur man skall komma till rätta med detta problem.
Det här problemet kommer att bli större framöver
när ungdomskullarna minskar. Ännu går det att
rekrytera till teknisk och naturvetenskaplig
utbildning. Men här kommer vi att få se ett stort
problem.
En satsning på teknisk och naturvetenskaplig
utbildning -- det gäller då kortsiktigt inom de
enheter som redan bedriver sådan utbildning, men
det gäller också en utredning för framtiden om en
ny teknisk högskola -- är en oerhört angelägen sak.
Men då måste vi veta att det finns studenter. Det
behövs alltså insatser på en rad områden i det här
sammanhanget.
Till slut, herr talman, vill jag nämna Mälardalens
högskola, som behöver kunna fortsätta att bedriva
barn- och ungdomspedagogisk utbildning. Det
behövs inte för högskolans volym utan därför att
man i trakten behöver människor med en sådan här
utbildning både för att kunna rekrytera folk till
barnomsorgen och för att kunna vidareutbilda dem
som redan finns inom barnomsorgen. Av det skälet
har vi lyft fram den här frågan.