Herr talman! Torsdagen den 12 december riskerar
att bli en svart dag i arbetarrörelsens historia. 161
socialdemokratiska ledamöter kommer att rösta för ett
socialdemokratiskt regeringsförslag som försämrar
anställningsskyddet för alla löntagare och som skapar
en helt ny anställningsform vid sidan om lagen om
anställningsskydd.
Man gör detta med helt igenom borgerliga motiv.
Man säger att ett försämrat anställningsskydd kommer
att stimulera tillväxten. Det är ord som vi alla känner
igen från den mytbildning som SAF och Moderata
samlingspartiet ägnat sig åt under senare åt. Dessa
argument har Socialdemokraterna, ett arbetarrörelse-
parti, anammat och nu skriver man in dem i sin pro-
position om arbetsrätten.
Att en försämrad arbetsrätt skulle ge lägre arbets-
löshet eller högre tillväxt är nu, liksom tidigare, en
mytbildning. Socialdemokraterna vet nu, liksom tidi-
gare, att all samlad forskning visar att en försämrad
arbetsrätt inte ger fler arbetstillfällen eller ökad till-
växt. Vad som händer när anställningsskyddet försva-
gas är att uppsägningarna kommer tidigare i en låg-
konjunktur och att anställningarna kommer något
senare i en högkonjunktur.
I ett längre perspektiv ger detta ingen effekt på va-
re sig arbetslösheten eller tillväxten. Däremot visar all
forskning och internationella erfarenheter att en för-
sämrad arbetsrätt innebär att tillsvidareanställningarna
minskar och visstidsanställningarna ökar. Allt det här
vet naturligtvis Socialdemokraterna och Ulrica Mes-
sing. Trots det genomför man den här försämringen
för Sveriges löntagare - utan något enda sakligt skäl.
Detta har ingenting att göra med saneringen av
landets finanser och det kommer inte att påverka
arbetslösheten. Det kommer bara att förändra maktre-
lationen på arbetsmarknaden så att den starkare par-
ten, arbetsgivaren, stärks och löntagarnas position
försvagas.
Förslaget, sett till innehållet, innebär att tiden för
företrädesrätten förkortas från tolv till nio månader.
Rätten till återanställning infördes ju som ett skydd
mot att arbetsgivaren en dag skulle kunna säga upp
människor på grund av arbetsbrist för att nästa dag
kunna nyanställa andra - alltså en regel om icke-
diskriminering för att arbetsgivaren inte godtyckligt
skulle kunna sortera ut icke önskvärda personer. Nu
förkortar regeringen tiden för företrädesrätten med
motiveringen att man vill påskynda nyanställningarna,
men företrädesrätten har väl aldrig någonsin försvårat
nyanställningar. Den har bara gjort det svårare att
anställa någon annan än den som fått gå på grund av
arbetsbrist.
Med förslaget om att förkorta tiden för företrädes-
rätten anammar regeringen ett synsätt som innebär att
det skall vara enklare att sortera bort ej önskvärd
arbetskraft och ersätta den med en annan.
Förslaget innebär också att föräldralediga, ofta
kvinnor, kommer att få svårare att utnyttja sin företrä-
desrätt.
Förslaget innehåller även en ny anställningsform,
s.k. överenskommen visstidsanställning. Det innebär
en helt ny anställningsform vid sidan av lagen om
anställningsskydd. Arbetsgivare får anställa fem per-
soner på viss tid utan att förhandla, och man behöver
inte motivera varför det skall vara visstidsanställning.
En visstidsanställning innebär alltid en urholkning
av arbetstagarnas rättigheter. Det handlar om upp-
sägningstid, varselregler och annat som är knutet till
anställningen. En visstidsanställning innebär också att
man som individ inte kan planera sin ekonomi. Man
får inga lån. Man får inte ens ett telefonabonnemang
utan en borgensman om man bara är visstidsanställd.
Hur ser det då ut på arbetsmarknaden? Ja, redan i
dag är nästan varannan LO-kvinna under 25 år
visstidsanställd, och antalet visstidsanställda ökar. Det
handlar om provanställning, om vikariat, om säsongs-
arbete, om tillfällig arbetsanhopning m.m. Det enda
kravet som finns på arbetsgivaren är att han skall
motivera varför det skall handla om en visstidsan-
ställning. Nu föreslår Socialdemokraterna att det
kravet skall slopas, så att fler kan bli visstidsanställda.
Men då skapar man en arbetsmarknad där anställda på
små företag ställs utanför lagen om anställningsskydd.
På tiotusentals arbetsplatser kommer det att finnas
endast personal som står utanför den här lagen.
I utskottet har socialdemokraterna insett att försla-
get kanske inte är så genomtänkt. Därför föreslår man
att en referensgrupp tillsätts som skall följa den här
anställningsformen. Sedan kan man utvärdera detta
efter tre år. Vad man då gör är att man skapar en
frizon, där arbetsgivare kan anställa människor utan
anställningsskydd och där fackliga organisationer inte
får förhandla om anställningsformen. Det här skall
gälla under minst tre år.
Det är inte utan att mina tankar dras till ett annat
löntagarfientligt förslag, nämligen Moderaternas
förslag om att undanta alla från arbetsrättsligt skydd
under två år. Den socialdemokratiska regeringen och
dess variant blir: Vi undantar en del under minst tre
år.
Nej! Det enda anständiga är att dra tillbaka det här
förslaget.
Vidare innebär förslaget att arbetsrätten inte
kommer att vara lika för alla. Arbetsgivare kan t.ex.
ställa krav på att försämringar i anställningsskyddet
skall ske för att man skall nyanställa. Hurdå? Jo, ge-
nom att man, enligt förslaget, flyttar ned förhandlings-
rätten till det lokala facket. Många lokala fackliga
organisationer kommer att tvingas kohandla om an-
ställningstryggheten. Det lokala facket kan komma att
få välja mellan kolera och pest. Är det acceptabelt,
Ulrica Messing?
JämO har pekat på att kvinnor blir sämre behand-
lade än män när avsteg görs från den legala turord-
ningen och avtalsturlistor upprättas. Med det nu lig-
gande förslaget öppnas för fler undantag som säkert
kommer att drabba kvinnor i fertil ålder, men även
invandrare, arbetsskadade, äldre och funktionshindra-
de. Hur motiverar Socialdemokraterna det förslaget?
Förslaget innehåller också vissa embryon som är
ganska bra. Ett sådant är att man föreslår att deltids-
anställda skall få företrädesrätt till anställning med
högre sysselsättningsgrad. Det är bra, och det har vi
under lång tid motionerat om. Men varför begränsar
man företrädesrätten till arbetsplatsen och inte till
driftsorten? Vilka är skälen till det? Beträffande all
annan företrädesrätt används ju driftsortsbegreppet.
Varför finns det inga krav på att arbetsgivarna
skall samordna arbetsuppgifterna så att det blir reella
möjligheter för alla deltidsanställda att få fler timmar?
Och varför finns det inga krav på kompetensutveck-
ling så att alla deltidsanställda, av vilka de flesta är
kvinnor, verkligen blir aktuella för tjänster med högre
sysselsättningsgrad? Det räcker inte med bara ett
tandlöst förslag om rätten till fler timmar, utan möj-
lighet måste också skapas att utnyttja den rätten. Det
måste vara en rätt.
Det finns också ett förslag om en bortre gräns för
vikarier, och det är mycket bra. Men det här är be-
gränsat till enbart vikariatsanställningar. Det innebär
att arbetsgivare i princip kan fortsätta att koppla
visstidsanställda på varandra i mer än åtta år, vilket
bl.a. LO påpekar i sitt remissvar. Varför inte tidsbe-
gränsa alla former av visstidsanställningar så att ar-
betsgivarna inte kan spekulera i att koppla ihop vika-
riat med säsongsarbete, tillfällig arbetsanhopning,
överenskommen visstidsanställning osv.? Som försla-
get nu är utformat blir det bara en halvmesyr. Vi me-
nar att tidsbegränsningar skall omfatta alla former av
visstidsanställningar och att tidsgränsen skall vara
maximalt 18 månader.
Vi i Vänsterpartiet säger: Visst är det dags att re-
formera arbetsrätten. Det behovet är ganska klart och
beror bl.a. på att en rad nya anställningsformer vuxit
fram som inte täcks in av den nuvarande lagen om
anställningsskydd. Då handlar det bl.a. om visstids-
anställningar i alla former. Det handlar också om det
nya med entreprenadskap, konsulter och inhyrning av
arbetskraft - hela den form som vuxit fram vid sidan
av det gamla arbetsrättsliga komplexet.
Vi menar att arbetsrätten skall ses över, bl.a. där-
för att kvinnors villkor på arbetsmarknaden så mar-
kant skiljer sig från männens. I Sverige har vi inte
bara en segregerad arbetsmarknad i Sverige, utan vi
har också segregerade arbetsvillkor mellan könen.
Kvinnor finns på visstidsanställningar, får en mindre
del av kompetensutveckling, särbehandlas i samband
med avtalsturlistor m.m.
Vi menar också att arbetstagarnas inflytande på
arbetsplatser och i arbetslivet måste säkras och ut-
vecklas. Demokratin får inte göra halt i dörren in till
arbetsplatsen. Vi menar att den diskriminering som
förekommer av olika grupper i arbetslivet är oaccep-
tabel och måste angripas. Vi föreslår en förstärkt och
utvecklad arbetsrätt.
Men vad får vi i stället? Jo, det förslag som nu
ligger på riksdagens bord. Det leder i rakt motsatt
riktning. Det innebär att otryggheten ökar, att infly-
tandet minskar och att visstidsanställningarna ökar.
Det öppnar för en fortsatt och grövre diskriminering i
arbetslivet. Det ökar arbetsgivarnas makt och utrym-
met för godtycke i arbetslivet.
För mig, som under många år i fackföreningsrörel-
sen haft ett gott och nära samarbete med många soci-
aldemokrater, är det smärtsamt att konstatera att det är
en socialdemokratisk regering som nu lägger fram
dessa löntagarfientliga förslag och att det kan gå så
illa att det är en socialdemokratisk riksdagsgrupp som
släpper igenom det här i riksdagen.
Det här är ju arbetarrörelsens hjärtefråga. Det
handlar ju om tryggheten i anställningen och om
makten i arbetslivet. Socialdemokraterna har ju inte
presenterat ett enda godtagbart eller sakligt skäl för
sina försämringar. Det här kan bara tolkas - och det
tolkas också av stora delar av fackföreningsrörelsen -
som en ideologisk nyorientering med starka borgerli-
ga förtecken.
För att ge alla socialdemokratiska riksdagsledamö-
ter en chans att besinna sig kommer jag att yrka bifall
till en rad av våra reservationer, nämligen reservatio-
nerna nr 2, 7, 10, 15, 20 och 25, dvs. inte alla våra
reservationer, men nästan alla.
Jag gör det här, trots att jag vet att kammaren har
ett mycket pressat tidsschema. Men jag gör det i för-
hoppningen att socialdemokraterna skall ha tagit
intryck, kanske inte av Vänsterpartiets förslag, men
väl av den samlade fackföreningsrörelse som uppvak-
tat utskottet, som fanns representerade på Mynttorget
den 26 november och som har gjort andra saker:
skickat fax, skrivit artiklar och gått ur det socialde-
mokratiska partiet för att man inte kan se den här
ideologiska nyorienteringen.
Jag har alltså fortfarande en förhoppning om att
den här riksdagen skall kunna visa fackföreningsrö-
relsen att det finns en vänstermajoritet i riksdagen
som lyssnar på de väljare som faktiskt röstade fram en
vänstermajoritet och två partier som båda gick till val
på att återställa arbetsrätten. Och det gjorde vi ju,
gemensamt. Men sedan presenterar då i dag det ena
partiet, nämligen Socialdemokraterna, en återställare
av återställaren, som Kjell Ericsson, Centerpartiet,
tidigare uttryckte det i dag.
Det här är tvärtemot det vallöfte Socialdemokra-
terna gav i valet, och jag tycker att det är beklagligt.
Men som sagt: Om en timme eller så finns det möjlig-
het att visa att man har ändrat sig.
I detta anförande instämde Kenneth Kvist, Hanna
Zetterberg, Marie Engström, Tanja Linderborg, Hans
Andersson, Bengt Hurtig, Ulla Hoffmann, Lennart
Beijer och Per Rosengren (alla v).