Herr talman! Först bara en synpunkt: Sten Östlund
talade tidigare om att en del tror att det nya som finns
i propositionen och betänkandet gör att man nu kan
laborera med olika anställningsformer, och han sade
då att det nog inte är möjligt.
Jag var inne på samma tema i mitt anförande. Jag
tror att det är en överdriven misstänksamhet. Men när
man samtidigt skall tillsätta en referensgrupp tror jag
att man exponerar den misstänksamhet som Sten
Östlund säger inte existerar.
Sedan kommer Sten Östlund med en retorisk frå-
ga: Hur långt är ni beredda att följa Moderaterna? Vi
följer inte, men vi ställer upp på det som Börje
Hörnlund föreslog riksdagen, det som vi fick riksda-
gens stöd för och som vi levde med ett tag. Det funge-
rade väl. Det fungerade så väl att när återställarna har
gjort sitt misslyckande är Sten Östlund, Socialdemo-
kraterna och regeringen på väg att flykta från det man
hade för sig på hösten 1994.
Så frågar Sten Östlund: Hur långt vill ni gå? Kan
man träffa fler överenskommelser? Javisst, det ligger
ju i det dispositiva och även i den liberala synen. Om
parterna kan komma överens skall vi som lagstiftare
inte i onödan lägga oss i.
Sten Östlund talade tidigare om att småföretagen
skulle få lättare att anställa. Det tycker vi är bra, men
det finns på några punkter en del att göra. Jag har
påtalat skadestånden, som tydligen var på gång men
som kom av sig.
Vi beklagar att turordningsfrågan inte finns med,
därför att, som jag sade i mitt anförande, vid flertalet
neddragningar finns det uppgörelser mellan parterna
om ett avsteg när det gäller turordningsreglerna.
Sedan är det den stora politiken som jag tycker
missar en hel del. Jag har nämnt sjuklönen som exem-
pel. Är det inte, Sten Östlund, ytterst en maktfråga
uppe i tunnluften bland dem som har den centrala
positionen? Lokalt tror jag att det här går att hantera
mycket bra.