Fru talman! 1995 återställde Socialdemokraterna
de borgerliga förändringarna i arbetsrätten. Regering-
en utgick ifrån att parterna på arbetsmarknaden måste
ges en chans att själva förnya arbetsrätten. Proposi-
tionen var då en viktig signal om att de förändringar
som var motiverade att göra skulle inledas från lik-
ställda utgångspunkter. Som alla nu vet lyckades inte
den tillsatta Arbetsrättskommissionen enas om kon-
kreta förändringar. Men man lyckades med något
annat, nämligen att visa hur viktigt det är att långsik-
tigt lösa frågan och skapa stabila spelregler.
Regeringen kan inte blunda för att arbetsrättsfrå-
gan har diskuterats utan framgång alltför länge. Vi
kan inte fortsätta riskera att återställandet blir det
enda som är stabilt. Det tjänar ingen på, varken an-
ställda eller företagare. Alla behöver stabila spelreg-
ler. Alla behöver trygghet. Det är därför regeringen
har gjort denna uppgörelse med Centern. Vi hoppades
i det längsta att parterna själva skulle komma överens
om nya, moderna och stabila regler. När det inte blev
så kom frågan och ansvaret tillbaka till regeringen och
riksdagen.
Regeringen kan inte heller blunda för att arbets-
lösheten är vårt största samhällsproblem. Långt över
300 000 människor är öppet arbetslösa. Antalet män-
niskor som får allt svårare att få fotfäste på arbets-
marknaden har ökat, och allra svårast är det för de
unga. Regeringens förslag till ny arbetsrättslagstift-
ning halverar ingen arbetslöshet, men vi vet att för-
enklingar i anställningsformerna som gör det lättare
att anställa människor skyndar på skapandet av nya
jobb vid en konjunkturuppgång. Förändringar behövs
som gör det lättare för framför allt små företag att
växa. Vi har velat åstadkomma det utan att luckra upp
grunderna i anställningsskyddet.
Regeringen får inte blunda för att arbetsmarkna-
den har förändrats och att reglerna måste anpassas till
nya villkor. Det spelar ingen roll vilken av arbets-
marknadens parter som vi lyssnar på. De säger samt-
liga att reglerna måste anpassas till en ny verklighet,
men fack och arbetsgivare pekar delvis på olika lös-
ningar. Jag är övertygad om att samtliga ställer upp på
beskrivningen av att konkurrensen har hårdnat, att
kraven på flexibilitet har ökat, att informationstekni-
ken har utvecklats, att arbetsformerna har förändrats
och att internationaliseringen har fördjupats. Det är
helt enkelt ett annat arbetsliv nu än det var när lag-
stiftningen kring arbetsrätten i stora stycken kom till.
Både företag och anställda upplever allt snabbare
förändringar och ökad otrygghet, och lagstiftningen
måste ta hänsyn till detta.
Regeringen får heller inte blunda för att kvinnor
har en utsatt situation på arbetsmarknaden. Den om-
fattande deltidsarbetslösheten är till stora delar ett
kvinnoproblem, likaså det omfattande missbruket av
rullande vikariatsanställningar. Sammantaget rör det
sig om hundratusentals kvinnor - och förvisso några
män - vars situation på arbetsmarknaden nu förbättras
med regeringens förslag.
Jag skall snart kort kommentera förslagets delar,
men innan dess vill jag peka på de delar av lagen som
vi inte har rört. Det är viktigt, tycker jag, för att få
distans till höstens debatt om förslaget.
Regeringens förslag bevarar anställningsskyddsla-
gens fyra viktiga grundpelare. Vi bevarar kravet på
saklig grund för uppsägning, vi rör inte turordnings-
reglerna, vi bevarar tillsvidareanställning som den
normala huvudsakliga anställningsformen och vi
bevarar rätten till återanställning.
Med anledning av detta vill jag vända mig till
Ingrid Burman och Vänsterpartiet. Ni hävdar att re-
geringen nu, med hjälp av Centern, för en högerpoli-
tik. Jag tycker att ni skall läsa Moderaternas partimo-
tion mycket noggrant en gång till. Lyssna på vad
Christel Anderberg och Moderaterna säger här i dag,
inte för att ta till er det som sägs, men för att förstå
vad som verkligen är högerpolitik. Det är deras politik
som kan bli alternativet om vi inte löser frågan lång-
siktigt.
Jag är lättad över att moderaterna är så tydliga i
sin politiska ambition på det arbetsrättsliga området.
Det blir enklare på det viset. Det som förs fram i
deras partimotion är inga små justeringar av arbetsrät-
ten för att anpassa den till ett förändrat arbetsliv.
Deras alternativ är i stort sett att avveckla anställ-
ningsskyddet. Det gör det betydligt enklare att förkla-
ra den avgrund som skiljer regeringen från Modera-
terna i denna fråga.
Ingrid Burman! Gudrun Schyman sade i en artikel
i Aftonbladet nyligen - Ingrid Burman sade det också
nyss i denna kammare - att denna dag är en sorgedag
för arbetarrörelsen. Vad skulle de då säga om Mode-
raternas förslag, som presenterats här i dag, varit
verklighet? När jag läste Gudrun Schymans artikel,
och när jag lyssnade på Ingrid Burman här i dag, kom
jag att tänka på berättelsen om vallpojken som ropade
att vargen kom. När sedan vargen verkligen kom var
det ingen som trodde på honom.
Till Christel Anderberg och Moderaterna vill jag
ställa följande fråga: Har ni inte tagit del av den se-
naste tidens arbetsmarknadsforskning? Det finns inget
stöd i den för er politik. Ni hittar inga argument där
för att lägga LAS i malpåse. Det kommer inte fram
fler jobb bara för att det blir enklare att säga upp
människor. Tvärtom kan det leda till att nödvändiga
investeringar i utbildning och kompetensutveckling
minskar.
Anställningstrygghet ger kreativa och ansvarsta-
gande anställda. Godtycke ger det inte.
Fru talman! Regeringen vill därför göra det lättare
att anställa men inte att säga upp anställda. Det är den
avgörande skillnaden mellan oss och Moderaterna.
Den nya anställningsform som regeringen föreslår,
överenskommen visstidsanställning, kommer att inne-
bära en snabbare ökning av antalet nya jobb, främst i
den privata sektorn. De nya uppsägningstider som
regeringen föreslår kommer att göra det enklare för
äldre arbetslösa att få jobb, utan att äldre med jobb får
ett sämre skydd.
Förslaget innebär också att det blir enklare och
mindre riskabelt att erbjuda tillsvidareanställningar.
Det blir effekten av att uppsägningstiden blir en må-
nad under de första två åren av en anställning.
Samtidigt som regeringen föreslår en förkortning
av företrädesrätten till återanställning skall det också
bli lättare att kvalificera sig till denna rättighet. Det
gör vi genom att anställda föreslås kunna räkna in
tillfälliga anställningar under tre år, i stället för som
nu under två år. Det främjar anställningstryggheten
för bl.a. tillfälligt anställda.
Den ökade möjlighet till lokala kollektivavtal som
regeringen föreslår är en anpassning till rådande
praxis. Redan nu har de flesta LO-förbund lagt ut
rätten att förhandla om turordningsfrågorna lokalt. Jag
utgår från att man har gjort det därför att det fungerar
bra.
Regeringens förslag är neutralt till avtalsnivån och
tvingar inte parterna att teckna avtal lokalt. Men vi
ställer ett viktigt krav i vårt förslag till ny lag, och det
är att det skall finnas ett avtal mellan en arbetsgivare
som omfattas av centralt avtal och en facklig motpart.
På vilken nivå parterna sedan väljer att hantera detta
lägger sig inte lagen och regeringen i.
Slutligen vill jag lyfta fram de två förslag som jag
som jämställdhetsminister är mest glad över. Det är
för det första den rätt till förtur för deltidsanställda
som regeringen föreslår. Det förbättrar de deltidsar-
betslösas situation avsevärt. För första gången har en
svensk regering vågat sig på denna förändring. Och
den har varit eftertraktad - tro mig! Vi stärker de
deltidsarbetslösas ställning, men vi förbjuder inte
deltidsarbete.
Det är för det andra den gräns för vikariat som re-
geringen nu föreslår. Det är långtifrån ett slag i luften,
som har påståtts. Vi sätter nu stopp för det missbruk
av vikariat som under lång tid har skapat otrygga jobb
för framför allt kvinnor. Mer än tre års vikarierande
hos samma arbetsgivare under en femårsperiod skall
ge en fast anställning. Lagen är mycket tydlig på den
punkten.
Detta är en uppgörelse som har förutsättningar att
bli stabil och långsiktig. Den bevarar grunderna i
anställningsskyddet. Den kan ge en snabbare ökning
av antalet nya jobb. Den förbättrar villkoren för små
företag. Inte minst stärker den kvinnornas situation på
arbetsmarknaden.
(Applåder)