Herr talman! Det har väl inte undgått någon att det
är lagen om anställningsskydd som nu behandlas i
kammaren.
Det förslag vi har att behandla innehåller några
olika delar. En del handlar om att förbättra vikariers
och deltidsanställdas situation på arbetsmarknaden
och berör i hög grad kvinnornas arbetsmarknad.
En annan del innehåller ett förslag som, tror vi,
innebär ökade möjligheter för äldre att få anställning
genom ett nytt sätt att tjäna in uppsägningstid.
En tredje del handlar om hur vi vill underlätta ny-
anställningar, och där ingår förslag om en ny anställ-
ningsform, kallad överenskommen visstidsanställning.
Företrädesrätten till återanställning kortas från
tolv till nio månader. I dag krävs att en central facklig
organisation godkänner eller träffar en överenskom-
melse om lokala avvikelser rörande de dispositiva
delarna i lagen om anställningsskydd. Förslaget inne-
bär att det i lagen inte anges på vilken nivå avtal om
avvikelser kan träffas genom kollektivavtal - i vissa
fall.
Bakgrunden till de förslag vi nu går fram med
finns delvis i den debatt om arbetsrätten och dess
betydelse som förts i denna kammare under många år.
Även inom socialdemokratin har denna debatt natur-
ligtvis pågått, formellt sedan 1990.
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte 1991
en utredning under Anna-Greta Leijon, som efter
valet 1991 byttes ut. Utredningen gavs då nya direktiv
av den borgerliga regeringen. Bl.a. på basis av den
utredningen, men också på andra ideologiska grunder,
inledde den dåvarande borgerliga regeringen ett om-
fattande förändringsarbete, som till praktiskt taget alla
delar följde de krav som arbetsgivarsidan hade drivit.
Några av de besluten ändrade vi hösten 1994, efter
det att vi hade återkommit i regeringsställning. Det
gällde turordningsreglerna, blockad-, konflikt- och
vetorättsreglerna, som återställdes. Samtidigt deklare-
rade vi att arbetsrätten borde ses över och förändras,
och vi ställde våra förhoppningar till att parterna
själva skulle finna de lösningar tiden kräver. Den s.k.
Arbetsrättskommissionen tillsattes också.
Hur det sedan gick behöver jag väl knappast upp-
repa. Parternas positioner blev alltför låsta. Det är väl
ingen obekant att inför SAF:s krav, som väl närmast
kan beskrivas som sammanfallande med krav som
framförts av moderaterna i denna kammare, låstes
även fackets positioner.
De förslag vi nu går fram har vad gäller de delar
som har blivit kontroversiella ett enda syfte. Genom
möjligheter till ökat lokalt inflytande och genom den
nya anställningsformen, överenskommen visstidsan-
ställning, vill vi göra det lättare för företagen att an-
ställa. Framför allt vill vi göra det lättare för småföre-
tagare att våga prova möjligheten att anställa, och
ingen kan väl, med den höga arbetslöshet vi har i dag,
bestrida att det är bra att fler kan få ett jobb.
Reglerna för de redan anställda är och förblir
oförändrade, förutom de förbättringar som vi föreslår
för vikarier och deltidsanställda. Det är självfallet vår
förhoppning att de som har kunnat få ett arbete tack
vare den nya anställningsformen också skall kunna få
en fast anställning när de har fått visa vad de kan och
går för.
Till detta har sagts att lagen redan i dag i reglerna
för prov- och visstidsanställning ger de möjligheter
som behövs. Men vi vet samtidigt att många småföre-
tagare, och då särskilt enmansföretagare, tvekar inför
att göra sin första anställning. Vi vet att dessa företa-
gare - oftast felaktigt, men ändå - har upplevt regler-
na som svåra och att det har funnits en rädsla för att
göra bort sig och hamna i svårigheter. Detta gäller
särskilt för dem som tidigare inte har haft några an-
ställda. Samtidigt vet vi att sju av tio nyanställningar
sker i småföretag.
Den kritik som framförts under den tid då försla-
gen har behandlats skall naturligtvis respekteras, men
vi tycker att den ibland har blivit alltför onyanserad.
Det har framställts som att hela arbetsrätten håller på
att tippas ned i avgrunden. Detta antyds i Vänsterpar-
tiets motion, och det har som bekant även framförts
på annat sätt. Jag har fått ta del av de mest fantastiska
konstruktioner av hur illasinnade arbetsgivare nu
kommer att laborera för att över huvud taget undvika
att ha fast anställda i sin verksamhet. Kritiken har
främst gällt den nya anställningsmöjligheten, den som
kallas överenskommen visstidsanställning.
Enligt regeringens förslag är den nya anställnings-
formen försedd med vissa begränsningar. Det gäller
max fem anställda, minst en månads anställning och
längst 12 respektive 18 månaders anställning under en
treårsperiod. Självfallet skall för dem som anställs på
överenskommen visstidsanställning i övrigt gälla
samma villkor som för alla andra på arbetsplatsen.
Eventuella krav från arbetsgivare som strider däremot
är lika ogiltiga som vid anställning under andra for-
mer.
Utskottsmajoriteten utgår från att det stora flertalet
arbetsgivare kommer att använda den nya anställ-
ningsformen på ett seriöst sätt, men vi är medvetna
om att det kan finnas vissa risker för missbruk - detta
är ju en helt ny form. Även om denna risk kan vara
liten är det allvarligt om det förekommer, och vi har
definitivt inte avsett att den nya anställningsformen
skall gynna oseriösa arbetsgivares laborerande med
olika anställningsformer som ett konkurrensmedel.
Vi föreslår därför att det tillsätts en referensgrupp
med arbetsmarknadens parter samt Jämställdhetsom-
budsmannen. Gruppen skall kontinuerligt utvärdera
den nya anställningsformen och återkomma till riks-
dagen inom en treårsperiod och redovisa erfarenheter
och slutsatser beträffande den överenskomna visstids-
anställningen. Det här ger utskottet regeringen till
känna.
Vad gäller förslaget om ändringar i dispositivitets-
reglerna så att avtal kan träffas även på lokal nivå vill
jag understryka att det i hög grad ankommer på de
fackliga organisationernas egen arbetsordning hur
detta skall utövas. Förhandlingsrätt tillkommer lokal
facklig organisation enligt den definition som finns i
medbestämmandelagens § 6, om avtal inte anger
annat.
Hur den fackliga organisationen ordnas och verk-
samheten bedrivs beslutar varje fackförbund, precis
som tidigare. I flera fall, bl.a. beträffande möjligheten
att träffa avtal om annat än vad lagen föreskriver vad
gäller intjänad uppsägningstid, ligger dispositiviteten
kvar på den centrala nivån. Det skall vidare finnas
avtalsreglerade förhållanden på arbetsplatsen, anting-
en genom klar partstillhörighet eller genom s.k. hän-
gavtal.
Vad avser företrädesrätten till återanställning un-
derstryks i propositionen den AD-dom som säger att
det strider mot grunderna i anställningsskyddslagen
att helt avtala bort reglerna om företrädesrätt. Domen
äger giltighet vare sig avvikelser sker genom centralt
eller lokalt träffade kollektivavtal.
Självfallet gäller det för lagens alla dispositiva
delar att uppgörelser inte får strida mot grunderna i
lagstiftningen och mot god sed på arbetsmarknaden,
exempelvis vid överenskommelser om turordning vid
arbetsbrist.
Lagen föreslås nu i vissa fall inte ta ställning till
på vilken nivå disposiviteten kan utövas, vilket kan ge
möjligheter till ett större lokalt inflytande. Det mot-
svarar i stort sett vad som gäller redan dag, då för-
bunden på olika sätt har delegerat förhandlingsrätten
till den lokala nivån.
Den utpressningssituation som det har målats upp
att de lokala facken skulle hamna i är mot denna bak-
grund enligt vår mening överdriven.
Det skall understrykas att lika litet som det går att
tvinga en arbetsgivare att ingå avtal för förhållanden i
hans verksamhet, exempelvis om verksamhetens om-
fattning, går det att tvinga en lokal facklig organisa-
tion att ingå avtal som strider mot vad denna bedömer
som rimligt för sina medlemmar i förhållande till
grunderna i lagstiftningen.
Medbestämmandelagen ger i sådana lägen den
förhandlingsordning som parterna har att leva och
rätta sig efter, och den kvarstår ograverad då MBL i
den nu aktuella propositionen över huvud taget inte
berörs.
Herr talman! De förändringar vi nu genomför har,
utöver att stimulera särskilt småföretagare att anställa,
också ett annat syfte. Genom den uppgörelse som vi
socialdemokrater nu träffat med Centern förutser vi
att vi fått ett beslut på den enskilda arbetsrättens om-
råde som kan stå sig långt över tiden, och det är vik-
tigt att så kunnat ske.
De tre högerpartierna har i dessa frågor en annan
inställning. De vill, utöver de delar i vilka de accepte-
rat vårt förslag, återinföra den lag som gällde under
1994 - och för den delen gå längre än så efter den väg
Svenska Arbetsgivareföreningen pekat ut. Längst går
som vanligt Moderaterna. Särskilt understryker de
omsorgen om de små företagen och deras svårigheter
- och dessa finns förvisso. Men när det tar sig sådana
uttryck som framgår av Moderaternas motioner och
deras tidigare reservationer i riksdagen blir det avslö-
jande. Bara ett citat: "Det är inte rimligt att det skall
behövas juridisk expertis för att tolka och tillämpa
lagen."
För de flesta av oss är rätten till vårt arbete av
grundläggande betydelse i vår tillvaro. Det ifrågasätts
sällan att vi behöver få hjälp med speciell sakkunskap
och ibland även juridisk expertis i frågor som har
långt mindre betydelse för oss som medborgare. På
samma sätt kan det ibland behövas sådan hjälp i frå-
gor som rör oss i arbetslivet. Därför behövs lagar och
avtal. Därför behövs de fackliga organisationerna och
ibland deras ombudsmän - likaväl som arbetsgivaren
ibland behöver ha hjälp av ombudsmän från arbetsgi-
varorganisationen.
Men i särskilt den moderata världen är det så ord-
nat att det som gäller det grundläggande i vår tillvaro,
vårt arbete, skall ordnas så enkelt och okomplicerat
att vem som helst, bara man är företagare, skall vara
skickad att enväldigt hantera sådana frågor relativt
den anställde.
Inget visar väl bättre att när Moderaterna går i
spetsen och de andra hänger med - litet olika långt
när det gäller Folkpartiet respektive Kristdemokrater-
na - blir det arbetsgivarna som kommer att bestämma
i ett återtåg mot tiden för gamla § 32 - "fritt antar och
avskedar". Det är innebörden i det som Christel An-
derberg har sagt här i dag från denna talarstol, och till
vissa delar även Elver Jonsson och Kristdemokrater-
na.
Mot denna bakgrund, herr talman, tycker jag det
är utomordentligt tillfredsställande att vi nu har nått
en bred överenskommelse om lagen om anställnings-
skydd med ändringar som gör det lättare att anställa -
men inte att avskeda.
Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets betän-
kande och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)