Fru talman! Jag kunde inte underlåta att begära replik på Walburga Habsburg Douglas anförande, bland annat för att jag gärna skulle vilja veta lite mer om de visioner som var aktuella under det svenska ordförandeskapet. De syntes inte riktigt. Det handlade kanske mer om att man skulle försöka komma överens än om vilka frågor Sverige faktiskt drev.
Det är klart att vi som socialdemokrater saknade frågorna om arbetstagarnas rättigheter. I samband med Lavaldomen görs det möjligt för andra företag att komma hit. Det är självklart att de ska kunna få göra det eller att människor ska kunna komma hit och arbeta, men det är klart att svenska kollektivavtal ska gälla. Vi ska inte ha en utveckling i Sverige där arbetstagarna ställs mot varandra, där lönerna blir lägre och arbetsvillkoren sämre, medan de som faktiskt redan tjänar pengar tjänar ännu mer.
Lavaldomen och de lagar som man stiftade här, som vi var emot, gör det faktiskt möjligt för människor att komma hit. Vi ser också möjligheterna för arbetsgivarna att utsätta arbetstagarna för konkurrens och därmed också för lönedumpning. Det kan bli försämrade villkor för arbetstagarna i Sverige och Europa.
På vilket sätt har man lyft fram de här frågorna under det svenska ordförandeskapet, eller varför gjorde man inte det? Är inte det en viktig fråga för Europas arbetstagare?
Den andra frågan jag vill ställa utgår från att Walburga Habsburg Douglas tog upp frågan om Stockholmsprogrammet och den gemensamma asyl- och flyktingpolitiken i EU. Här ser vi en mer restriktiv riktning när det gäller asylpolitiken i Italien, Grekland, Malta och Cypern, som är de som bestämmer färdriktningen. Vi ser många länder som faktiskt bryter mot mänskliga rättigheter och som har ett mottagande, exempelvis Malta och Grekland, som är fruktansvärt. Dit skickar vi fortfarande tillbaka barn enligt Dublinförordningen.
På vilket sätt har man egentligen förbättrat möjligheterna för människor att komma hit och söka asyl?