Fru talman! En bra kompromiss och en bra lagtext är som en god mening eller ett stycke bra musik. Det funkar, och det gör skillnad. Orden kommer från den amerikanska presidenten Barack Obama.
Sveriges EU-ordförandeskap gjorde skillnad. Vi lyckades få till stånd kompromisser som tidigare ordförandeskap hade misslyckats med.
Vi lyckades få ihop Lissabonfördraget. Vi lyckades få ihop den europeiska unionen i en tid av ekonomisk kris som vi sällan skådat.
För oss i alliansregeringen är det oerhört viktigt att betona att Sverige ska tillhöra och tillhör EU:s kärna. Det är bara ett trovärdigt regeringsalternativ i EU-frågor som kan göra anspråk på detta.
Regeringens mål var därför att EU-ordförandeskapet skulle vara effektivt, öppet och resultatinriktat. Det skulle vara ett ordförandeskap i hela Europas intressen. Vi skulle driva både EU:s gemensamma sakfrågor och de svenska prioriterade frågorna framåt.
För ett år sedan befann vi oss mitt i den finansiella krisen. Banker hade gått omkull, världshandeln rasade och tillväxten med den. För ett år sedan kom det nya rapporter om ökad global uppvärmning. EU hade ingen gemensam position vad gäller klimatet. Det var bara ett halvår kvar till FN:s stora klimattoppmöte i Köpenhamn.
I alliansregeringen är vi övertygade om att det inte går att stänga in sig i den här riksdagskammaren och besluta om nationella lösningar för klimatet och krisen. Både klimatet och krisen kräver samarbete och gränsöverskridande lösningar eftersom varken avgaser, utsläpp eller föroreningar skyr några nationsgränser. Just krisen och klimatet, som var två av alliansregeringens huvudpunkter, är gränsöverskridande problem som svenska folket allra mest vill att en regering ska syssla med och att EU ska ta ansvar för.
För regeringen var dessa frågor de viktigaste under ordförandeskapet. Vi skulle möta den ekonomiska krisen samordnat och ta ett större ansvar för det globala klimathotet.
Stockholmsprogrammet för ett tryggare och öppnare Europa och Östersjöstrategin var två andra viktiga frågor. Dessutom skulle EU:s roll som global aktör stärkas och utvidgningsprocessen ta ett steg framåt.
Men den institutionella dramatiken tog väldigt mycket uppmärksamhet, något som också märktes av i denna kammare. Vi visste att ett nyvalt Europaparlament skulle formeras efter valet i juni och att mandatperioden för den sittande kommissionen skulle löpa ut under hösten och en ny kommission utses.
Till detta kom förstås den stora dramatiken kring Lissabonfördraget. Det skulle hållas en folkomröstning i Irland, men det var framför allt turerna i Prag som bjöd på mest dramatik. Det var väldigt länge osäkert om fördraget skulle kunna träda i kraft under det svenska ordförandeskapet. Därför krävdes det en oerhört stor flexibilitet och ett kraftfullt agerande för att hantera både de institutionella frågorna och de utmaningar som klimatet och krisen innebar.
Jag ska i korthet redogöra för de viktigaste resultaten under just ordförandeskapet.
För det första klimatet: Kampen mot klimatförändringar stod allra högst på vår dagordning under hela ordförandeskapet. Sverige skulle leda EU vid partsmötet för FN:s klimatkonvention i Köpenhamn i december 2009. Efter ett mycket intensivt arbete kunde man få ett omfattande mandat för förhandlingarna. Det antogs i Europeiska rådet i oktober. Vid Europeiska rådets möte den 10-11 december beslutade EU dessutom att bidra med 2,4 miljarder euro per år under perioden 2010-2012. Det var de snabbstartspengar som skulle användas för anpassning till klimatförändringarnas effekter och utsläppsbegränsningar i just utvecklingsländer.
Vi vet alla att klimattoppmötet i Köpenhamn den 7-18 december inte gav alls det resultat som vi alla hade hoppats på och som Europeiska unionen strävade intensivt efter för att nå. Stora utsläppsländer som USA och Kina var inte alls redo att göra de åtaganden om utsläppsminskningar som vi krävde. Men genom själva Köpenhamnsöverenskommelsen lades en grund för att arbeta vidare. Det är den roll som regeringen fortsätter att driva på för. EU ska behålla sin ledande roll i världen i förhandlingar om ett internationellt avtal. Vi ska bygga kloka allianser med både utvecklingsländer och de länder som är de största miljöbovarna i världen. Först då kan vi nå ett avgörande steg inför FN-toppmötet i Cancún i höst.
Den andra stora utmaningen kopplad till resultat var förstås krisen. Det svenska EU-ordförandeskapet ägde rum i spåren av den värsta ekonomiska krisen i Europa sedan 1930-talet. Det blev en mycket viktig uppgift att hantera uppföljningen av krisen och lägga grunden för tillväxtarbetet de kommande åren - ni vet alla EU 2020-arbetet. Det här arbetet riktades in på att utforma strategier för avveckling av genomförda stödåtgärder när tiden skulle vara mogen och att enas om att förbättra stabiliteten i och tillsynen över det finansiella systemet.
Den nya tillsynsstrukturen innebär en förbättrad övervakning av EU:s finansiella sektor som gör det lättare att upptäcka risker i tid. Flera diskussioner om EU:s nya strategi för tillväxt och sysselsättning, EU 2020, hölls på ministernivå under det svenska ordförandeskapet.
Den tredje aspekt jag vill lyfta upp är kriminaliteten. Det svenska ordförandeskapet tog fram ett nytt program på det rättsliga och inrikes området för perioden 2010-2014. Det programmet som kom att kallas för Stockholmsprogrammet antogs av Europeiska rådet den 11 december 2009. En viktig utgångspunkt i det svenska ordförandeskapet var att än tydligare fokusera på den enskilde EU-medborgarens rättigheter. Enligt regeringens uppfattning är Stockholmsprogrammet ett steg i rätt riktning på den fronten. Därför är det viktigt att vi alla tänker på hur man kan följa upp med konkreta åtgärder för att bygga ett säkert Europa där den enskildes mänskliga rättigheter respekteras och där frågor om integritet får större genomslag.
Det fjärde fält jag vill lyfta är Östersjöstrategin. EU:s strategi för Östersjöregionen antogs i Europeiska rådets möte den 29-30 oktober 2009. Den strategin är ett resultat av ett målmedvetet arbete före och under det svenska ordförandeskapet. Den utgår från fyra utmaningar om Östersjöns framtid: miljömässigt hållbar region, en region i tillväxt, en tillgänglig och attraktiv region samt en trygg och säker region.
Det svenska initiativet har redan följts av en Donaustrategi som ska bli en makroregional strategi som bland annat Walburga nämnde tidigare under diskussionen.
För det femte handlar det om EU som global aktör kopplat till utvidgning. Ordförandeskapet ville stärka EU som en global aktör med en tydlig agenda för fred, utveckling, mänskliga rättigheter och demokrati. EU:s förmåga att agera vid internationella kriser skulle utvecklas och samarbetet med viktiga partner därmed stärkas. Det handlade också om fortsatta framsteg i den utvidgningsprocess som pågår inom EU just nu.
Det var mål som uppnåddes. Samarbetet med EU:s närområde utvecklades, särskilt det vi kallar för det östliga partnerskapet. Under själva ordförandeskapet hölls toppmöten med Brasilien, Indien, Kina, Ryssland, Sydafrika, Ukraina och USA. Mötena innebar flera konkreta steg med fördjupat samarbete med dessa länder. Under det svenska ordförandeskapet lade man också grunden till det vi kallar den europeiska utrikestjänsten, European External Action Service. Den kommer att skapa bättre förutsättningar för att genomföra en effektiv och samstämmig utrikespolitik. Vi vet hur tydliga och klara Europa och EU kan vara när det gäller att exempelvis tala med gemensam röst i frågor som att avskaffa dödsstraffet globalt.
Ytterligare ett fält som jag vill lyfta är de institutionella frågorna. Trots det osäkra läge som fanns under hösten krävdes ett omfattande arbete av ordförandeskapet för att förbereda ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Den 2 oktober röstade irländarna ja till fördraget, och efter det att Europeiska rådet den 29-30 oktober hade enats om att ge Tjeckien ett förtydligande angående tillämpningen av stadgarna om de grundläggande rättigheterna skrev landets president Václav Klaus till slut under den tjeckiska ratifikationen av Lissabonfördraget.
På mycket kort tid skulle de beslut som krävdes förberedas för att få det att träda i kraft. Det lyckades vid ett extra möte med stats- och regeringscheferna den 19 november. Då utsågs Herman Van Rompuy till ordförande i Europeiska rådet och Catherine Ashton till hög representant för utrikes- och säkerhetspolitik. Lissabonfördraget trädde därmed i kraft den 1 december 2009, och det är en dag som jag tror kommer att nämnas i historieböckerna tydligt i framtiden.
Att leda EU handlar om att samarbeta. Det handlar om att förstå andra länders behov och politiska förutsättningar. Det handlar om att finna kompromisser som alla kan få stöd för i sina nationella parlament. För att leda EU krävs att man vill vara med i EU. Att leda EU handlar inte om att bara acceptera att Europeiska unionen finns. För att EU ska ledas på ett bra och effektivt sätt krävs att man är med i EU och också vill vara en del av Europeiska unionens kärna. Då får man trovärdighet, tydlighet och inflytande.
Jag vill avslutningsvis nämna att vi fyra partier i alliansregeringen är tydliga med att Sverige ska vara en del av Europeiska unionens innersta kärna. Det krävs för att man ska kunna lösa den ekonomiska krisen. Det krävs för att man ska kunna lösa klimatfrågorna, och det krävs för att man ska kunna lösa de problem vi har med gränsöverskridande kriminalitet i regionen.