Fru talman! Det är klart att politiska överenskommelser kommer i olika doser, men det är ganska anmärkningsvärt att släppa ett helt program om utrikespolitiken och utelämna Europeiska unionen som utgör vår maktbas på de flesta fält när det gäller det här.
Det är kanske inte heller en slump att man inte har kommit överens om detta. Vi vet att Vänsterpartiet först nästa år ska diskutera frågan om EU-utträdet. Ska Vänsterpartiets väljare, Vänsterpartiets sympatisörer och Vänsterpartiets partiledning som är väldigt emot Europeiska unionen i sig och som tycker att vi inte hör hemma där plötsligt då behöva gå med på en uppgörelse där man ska vara en aktiv EU-medlem? Det är också ett intressant demokratiperspektiv.
Vi i Alliansen behöver inte ha sådana inre blödningar i vår koalition, för alla är entydigt för Europa och Europeiska unionen.
När det gäller klimatfrågorna är det oerhört intressant. Vi får ofta höra att vi gjorde saker för sent, att vi gjorde för lite och att vi inte hade tillräckligt stor entusiasm. Om jag skulle nämna detta för mina EU-ministerkolleger skulle de nog bli ganska förvånade. Om det är något land som för en miljöradikal aktivism på EU-toppmöten, oavsett om det är jag som företräder Sverige eller statsminister Fredrik Reinfeldt, är det just Sverige. Det är vi som diskuterar hur man ska fortsätta att ha ambitiösa mål om 30-procentiga utsläppsminskningar, ofta tillsammans med Storbritannien. Det är vi som driver de mest långtgående förslagen när det handlar om miljöteknik. Det är vi som pressar på när många andra länder är oerhört klimattrötta i dag.
Den bild som ni målar upp på hemmaplan stämmer inte i Europeiska unionen. Där är Sverige ett av de mest klimataktivistiska länderna.
Det är också viktigt att se en sak när det gäller kopplingen till u-länderna. Det är klart att det inte var världens fattigaste länder som var problemet under Köpenhamnstoppmötet, absolut inte. Men världens fattigaste länder var inte heller helt eniga. Det fanns olika fraktioner. Det fanns stora block, EU på ena sidan, progressiva, och Kina, USA och Indien på andra sidan, som försökte få med sig dessa. Där måste man ha en större sammanhållning.
Nu har vi Copenhagen Accord som bas. Vi har Cancúnmötet, och sedan har vi Sydafrika nästa år. Men Sverige gör allt för att samarbeta med både de största miljöbovarna och de allra mest utsatta länderna.