Fru talman! I dag debatterar vi Sveriges arbete i EU under 2009 och ett antal motioner som har med EU-frågor att göra. Det är åter ett så kallat uppsamlingsbetänkande.
När jag tittar ut över kammaren ser jag, förutom fru talmannen och en publik, fyra ledamöter och fyra personer på regeringsbänkarna. Relationen fyra ledamöter och fyra representanter från Regeringskansliet, inklusive ministern, är symtomatisk för hur EU-frågorna behandlas i Sverige. Det är regeringen som är med i EU, inte riksdagen. Regeringens arbete i EU-frågorna dominerar; riksdagen jobbar inte särskilt mycket med dem.
Det står i regeringsformen att riksdagen har i uppgift att granska hur riket styrs och att stifta lag. Vi har även en del att göra med skatter och finanser. Två av de tre huvuduppgifterna, stiftandet av lag och granskningen av hur makten utövas, har dock numera till stor del flyttat till EU. Beroende på hur man räknar kommer en tredjedel eller hälften av lagstiftningen i Sverige från EU och inte från riksdagen.
När det gäller granskningen av hur riket styrs är vi i riksdagen hyggligt bra på att granska regeringen. Vi i oppositionen försöker i alla fall göra ett så bra jobb som möjligt med att granska regeringen. Jag är övertygad om att den nuvarande majoriteten också kommer att göra det när den hamnar i opposition.
Men vem granskar makten i EU? Det är en makt som inte granskas. Det är ett demokratiskt problem.
I denna debatt ska vi granska hur regeringen har arbetat i EU under föregående år. Magdalena Streijffert sade mycket bra saker om vad vi i det gemensamma rödgröna samarbetet vill göra framåt i tiden. Vi har en bra politik, och jag kan instämma i det mesta som Magdalena Streijffert sade.
Jag tänker dock ta tillfället i akt och utföra oppositionens uppgift att granska och klaga på regeringen, för det finns en del att klaga över.
Först ska jag lyfta upp en fråga på bordet. Regeringen röstade nej tre gånger i ministerrådet under 2009. Av hundratals beslut valde regeringen att rösta nej till tre. Man lade också ned sin röst två gånger. Man röstade alltså ja nästan varenda gång.
Vilka gånger röstade man nej? Man röstade nej till ett förslag där kommissionen ville ha straffrättslig reglering av arbetsgivare. Man ansåg att det inte stämde med vad som står i fördraget om vad kommissionen har rätt att föreslå och EU rätt att besluta om. Därför sade man nej men blev nedröstad.
Man röstade också nej, och nu blir det lite komplicerat, till ett förslag från ordförandeskapet om att inte tillåta kommissionen att förbjuda Ungern och Österrike att förbjuda genmanipulerad majs. Det var en nej-röst för att tvinga länder att tillåta genmanipulerad mat. Man förlorade.
Man lade också ned sin röst i frågor om östeuropeiskt jordbruk.
Man röstade alltså i princip alltid ja.
Jag är övertygad om att hur bra en svensk regering än är och hur skicklig man än är på att förhandla måste det vara betydligt fler än fem gånger under ett helt år som man har misslyckats med att nå sina mål och inte klarat av att få igenom sin vilja.
Så är det i EU. När man har förlorat en förhandling, när man inte når ända fram, lägger man ned sin röst eller röstar ja för att ansluta sig till gruppen. Vi styrs nu, och våra lagar stiftas, av ett politiskt system där den som förlorar en debatt röstar ja för att man inte vill straffa ut sig från gruppen. De politiska konfliktlinjerna blir väldigt otydliga och svåra att se. Jag tror inte att regeringen har varit innerligt för och vunnit varenda debatt under året med undantag av de här fem besluten. Att man döljer konflikterna är ett demokratiskt problem för granskningen.
Jag ska tala något om ordförandeskapet och berömma de svenska förhandlarna, vårt folk i Bryssel och folket på Regeringskansliet som gjorde ett bra och kompetent jobb under ordförandeskapet. Alla som jag har lyssnat på säger att det svenska ordförandeskapet höll normal, utmärkt svensk standardklass. Det beror på att vi har bra folk i Bryssel. Vi har bra folk och vi har bra upparbetade nätverk. Vi har ett bra sätt att jobba.
Det finns dock ett stort misslyckande med ordförandeskapet, nämligen klimattoppmötet i Köpenhamn. Reinfeldt spelade ned förväntningarna. Han hade dåliga kort att spela med; det måste medges. Han kom till Köpenhamn utan att ha med sig pengar och utan att ha övertygat EU om att föra en politik som hänger ihop med krav på minskningar som är tillräckligt stora för att klimatet, enligt forskarna, ska klara sig. Forskarna talade om att vi behöver minska med 25-40 procent. EU nöjde sig med 20 nu och kanske 30 sedan.
Världens rika länder hade lovat de fattiga länderna att stå för kostnaden för klimatomställningen. Reinfeldt kom med några enstaka miljarder som dessutom skulle tas från redan utlovade biståndspengar. EU kom till Köpenhamn i konflikt med G77-gruppen, i konflikt med de fattiga länderna, utan att ha en genomtänkt ståndpunkt som hängde ihop med forskarnas rekommendationer. Det var inte lätt att försöka få med sig världens stora och rika länder på ett bra avtal i Köpenhamn. Det misslyckades, och det misslyckades till stor del för att regeringen hade en för passiv strategi - ett dåligt upplägg.
Om vi hade haft en rödgrön regering kanske vi inte hade lyckats, men jag är övertygad om att vi hade haft en bättre strategi med bättre förutsättningar att lyckas. Jag hoppas att vi om några år kan konstatera att den rödgröna strategin för att få till stånd ett bättre klimatavtal var bättre.
Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation nr 19.