Fru talman! Då skulle jag vilja konkretisera min fråga när det gäller asyl- och flyktingpolitiken något. På vilket sätt har man för svensk del lyft fram frågor som ser till att länder som Malta, Cypern, Grekland och Italien följer de mänskliga rättigheterna och Genèvekonventionen och inte hindrar människor som kommer i de här rangliga båtarna att försöka ta sig hit och söka asyl. Vi har faktiskt uppgifter om att man har skickat tillbaka människor till exempelvis Libyen utan att de här människorna på båtarna fick sin mänskliga rättighet att söka asyl.
Vi ser också att mottagandeförhållandena i Malta och Grekland är under all kritik. Enligt Dublinförordningen skickar vi fortfarande tillbaka människor dit. Den europeiska politiken på det här området handlar väldigt mycket om att försöka hindra människor från att komma hit, om att bygga upp ett gränsövervakningssystem, Frontex, som mer och mer går åt det militära hållet.
På vilket sätt försöker man från svenskt håll att hindra det och se till att man kommer åt människosmugglare och brottslighet i stället för att skicka tillbaka människor utan rätten att söka asyl? På vilket sätt har man under det svenska ordförandeskapet lyft de här frågorna som gör att standarden som vi är eniga om ska vara högre än vad den är i dag i många länder? Den får gärna också vara bättre än den är i dag i Sverige, för även här ser vi att det har gått i en mer restriktiv riktning.
När det gäller arbetstagarnas rättigheter har de försämrats i samband med Lavaldomen och de beslut som har tagits här i Sveriges riksdag. Det gör att människor som kommer hit och arbetar ska göra det för löner och arbetsvillkor på en miniminivå som faktiskt är lägre och sämre än de löner och arbetsvillkor som svenska arbetstagare har. I längden gör det att människor konkurrerar med varandra, och man går ned i lön och arbetsvillkor för att kunna få ett arbete. Det blir konsekvensen av det beslut vi har tagit.