Fru talman! Vi har debatterat Amsterdamfördraget
åtskilliga gånger här i kammaren. Det gör väl att få
argument egentligen är nya, och det är väl knappast
heller något annat att begära. Man måste dock ha klart
för sig att det är en viktig dag i riksdagen i dag. Det
handlar om att säga ja eller nej till ett nytt fördrag,
som blir ryggraden i EU:s arbete framöver.
Frågan är alltså om man vill bejaka förändringarna
i fördragen som föreslås eller om de gamla fördragen
skall fortsätta att gälla. De som förordar ett nej röstar
alltså för att Maastrichtfördraget skall gälla - utan
förändringar. Då skall man ha klart för sig att man
inte bara får ett omodernare fördrag fortsättningsvis
utan att man också försvårar utvidgningen avsevärt.
Flera talare har kritiserat fördraget, och jag är inte
ett dugg förvånad över det. Det är naturligtvis en
politisk kompromiss. 15 länder skulle göra denna
kompromiss. Ändå vill jag säga att vi i den svenska
regeringen och en överväldigande majoritet i riksda-
gen känner oss till freds med förändringarna i fördra-
get. Det gick i hög grad den väg som vi ville.
Det var ett svenskt förslag som låg till grund för
den nya sysselsättningsavdelningen i fördraget. Vi
drev, med god hjälp av Danmark och Holland, ige-
nom ett starkare skydd för miljön. Vi kämpade för att
få offentlighetsprincipen ordentligt knäsatt i EU, och
den finns nu där. Andra viktiga nyheter är konsument-
skyddet, som byggs ut. Arbetstagarnas rättigheter
förstärks. De handikappade kan ges en garanti mot
diskriminering. Den gemensamma kampen mot inter-
nationell brottslighet förstärks, och vi får på sikt ett
passfritt Europa. Eller jag kanske skall säga ett pass-
fritt EU - dessvärre gäller det inte hela Europa. Vi får
hoppas att fler kommer in i detta passfria tillstånd så
småningom.
Allt det här är sådant som vi har drivit under för-
handlingarna. Vidare får EU bättre möjligheter att ta
sig an konflikter och kriser och att göra fredsbevaran-
de insatser. Detta sker i enlighet med ett förslag som
Sverige och Finland lade fram tillsammans.
Regeringskonferensen är en svensk framgång. Det
tycker jag, men det kanske är mindre intressant i det
här sammanhanget, eftersom jag varit med där. Men
många oberoende betraktare, både nationella och
internationella, säger just detta. Jag tycker inte att
man alltid behöver leva efter Jantelagen och säga att
det inte hjälper hur vi än anstränger oss i ett litet land
som Sverige, eftersom vi ju ändå aldrig kan påverka.
Det är uppenbart att vi faktiskt har påverkat och
lyckats väl. Låt oss då en dag som denna glädja oss åt
detta!
Det kan också finnas skäl att påminna om vad
Amsterdamfördraget inte innehåller. Det blev inget
gemensamt försvar, som det var ganska många som
bullrade om även i denna riksdag. Det är inga stora
kliv mot Europas förenta stater. EU ändrar inte sin
karaktär av att vara framför allt ett samarbete mellan
självständiga stater.
Mot den här bakgrunden tycker jag att en hel del
av de farhågor som uttryckts i debatten är minst sagt
överdrivna. Överstatlighet eller federalism tycks vara
ett stort spöke för vissa. Jag är medveten om att man
ständigt tror sig se detta spöke och är rädd för det.
Men vi andra lever i verkligheten där dessa spöken
inte alls finns. Det är en synvilla.
Peter Eriksson höll på med sin eländesuppräkning
som slutade med "maktöverlämnande till odemokra-
tiska institutioner" - jag skrev upp vad han sade. Han
sade: Så här kan man hålla på länge. Ja, man ältar
detta och eldar upp sig på ett sätt att man lämnar
realiteterna.
Hur skulle det vara om opponenterna tänkte efter
litet? Vad skulle vara drivkraften för svenska politiker
och diplomater som förhandlar att vilja överlämna
makt till odemokratiska institutioner? Varför skulle vi
vilja lämna bort makt från oss själva, vi som är demo-
kratiskt valda?
Hur skulle det vara om man läste på litet grand
vad juridiska experter drar för slutsatser, t.ex. Lagrå-
det? Där står att läsa att såvitt angår Amsterdamför-
draget står det dock för Lagrådet klart att detta på
intet sätt kan anses rubba det svenska statsskickets
grunder. Ändå hävdar Peter Eriksson att statsskicket
eroderas.
Hur skulle det vara om vi diskuterade de olika
praktiska frågor som förs över till överstatlighet eller
som man fattar beslut om enligt kvalificerad majori-
tet? Vi som har deltagit i det här, och flertalet i riks-
dagen, drivs av att vilja ha vissa frågor lösta. Det
intressanta med Miljöpartiet är att när man vill ha
frågor lösta på miljöområdet, som ligger särskilt
varmt om hjärtat, accepterar man överstatlighet. Vi
andra vill ha vissa andra frågor lösta. Det kan vara
öppenheten som är viktig. Då är det bra att beslut där
kan fattas med kvalificerad majoritet. Missbruk och
svindel är ett ganska typiskt område där det är bra
med ett beslut med kvalificerad majoritet, jämställd-
hetsfrågorna likaså.
Låt oss diskutera sakfrågorna. Vilka frågor ham-
nar i vilket fack? Låt oss se till att det är det som
avgör hur besluten om dem fattas. När vi är med i en
organisation vill vi gärna att organisationen skall ha
effektivitet i sig.
I samband med att Peter Eriksson tydliggjorde den
starka svartsynen passade han också på att säga att
fackföreningarna i Sverige såg det här som någonting
väldigt negativt.
Låt mig återge vad ordförandena för de tre lönta-
garorganisationerna LO, TCO och SACO skriver om
Amsterdamfördraget: Det nya fördraget innehåller ett
antal förändringar som utan tvekan är bra ur ett lönta-
garperspektiv och som vi från fackligt håll i hög grad
har medverkat till. Ökad sysselsättning bli nu ett pri-
oriterat mål. Parternas inflytande på Europasamarbe-
tet förstärks. Öppenheten i beslutssystemen ökar,
jämställdhets- och miljöfrågor ges ökad vikt.
Jag tror att det är bättre att låta dem själva uttala
sig om detta än att få höra det ur någon annans mun
som svänger argumenteringen så att det inte har någon
verklighetsförankring.
Vad jag menar är att EU i sina huvuddrag förblir
ett mellanstatligt samarbete med vissa överstatliga
inslag. Det är det här som gör EU unikt, och jag vill
säga även framgångsrikt. Jag vill inte ha något Euro-
pas förenta stater. Regeringen vill inte ha något Euro-
pas förenta stater. Jag är övertygad om att det också
är åsikten hos alla svenska partier. Det är inte aktuellt
med något sådant. Men vad vi skall göra är att på det
här pragmatiska och praktiska sättet se till att vi i dag
då vi lever i en så internationell värld tar hand om
frågor där vi måste samarbeta och ibland samarbeta
mera än vad vi har gjort tidigare, t.o.m. överstatligt
eller med beslut enligt kvalificerad majoritet här och
där. Men det måste vara någon sans och måtta i den
här debatten.
Fru talman! Så över till sysselsättningsområdet,
som har upptagit en stor del av debatten. Sysselsätt-
ningen kan vila på en fastare EU-grund när vi samar-
betar länderna emellan. Det sker för det första i den
särskilda avdelning om sysselsättning som förs in i
fördraget. För det andra slås det fast att främjande av
en hög sysselsättningsnivå blir ett uttryckligt mål för
hela unionen. Om detta tycks vi nästan vara överens i
parlamentet, och det är bra. Det är så, och det är vi
också överens om, att fördragsbestämmelserna i sig
inte skapar jobb, utan det är vad länderna faktiskt gör.
Det här är ett nationellt åtagande. Men frågorna är så
komplicerade att vi behöver den draghjälp som EU-
länderna tillsammans kan ge.
Vi har en hög arbetslöshet i Sverige. Men, Göran
Lenmarker, använd inte Finland som ett gott exempel
för oss. Jag utgår ifrån att Göran Lennmarker ändå
känner till att arbetslösheten i Finland är nästan dub-
belt så hög som i Sverige. Göran Lennmarker försö-
ker hävda att vi har hög arbetslöshet i Sverige därför
att vi inte följt vissa rekommendationer som EU fast-
ställde 1994. Vad är det för nonsens? Vad det handlar
om är att mycket av arbetslösheten beror på det eko-
nomiska kaos som skapades under den förra regering-
sperioden, då moderaterna hade det största ansvaret.
Detta ekonomiska kaos gjorde att många företag gick
i konkurs, att det var väldigt svårt med nyföretagande
och att arbetslösheten ökade kraftigt. Det har tagit tid
och kraft för oss att ändra på det. Nu börjar ändringen
ske, nu minskar arbetslösheten. Då väller det irritation
ur moderatmunnar över detta. Moderatrepresentanter
vägrar att se att det ljusnar i ekonomin och på arbets-
marknaden.
Vad gäller sysselsättningsinsatserna inom EU har
moderaterna hela tiden varit emot. Man har sagt att
det där klarar ni aldrig, det är ingen idé att ni försö-
ker. Men vi visste att vi hade många socialdemokrater
ute i EU som tyckte samma sak som vi. EU kan hjälpa
till, EU kan vara en dragkraft i det här. Vi klarade det
tillsammans med andra socialdemokratiska regeringar
men också insiktsfulla borgerliga regeringar som, till
skillnad från moderater och delvis folkpartister här i
landet, trodde att EU kunde spela en roll här.
Vi har varit aktiva. Detta att vi har fått sysselsätt-
ningsavdelningen inskriven anses som en svensk
seger. Men ni gör allt för att försöka förmörka detta.
Ni vill inte se detta som en svensk seger.
Det är litet grand som att man vill svärta ned det
som görs av en socialdemokratisk regering. Vi får nu
ett samlat och samordnat agerande när det gäller sys-
selsättningsfrågorna. Det är utomordentligt viktigt,
men kampen mot arbetslösheten är ett nationellt an-
svar. Trots det kan vi göra en hel del tillsammans, och
det gör vi t.ex. bilateralt.
Häromdagen var vår arbetsmarknadsminister till-
sammans med de italienska och brittiska arbetsmark-
nadsministrarna i Italien och presenterade en gemen-
sam arbetsmarknadssatsning. I verkligheten tillmäter
många regeringar den svenska regeringens kamp mot
arbetslösheten en mycket stor respekt, även om man
från vissa här i kammaren inte vill visa det.
Jag skall också säga några ord om de institutionel-
la frågorna som det har talats om som ett misslyckan-
de. Jag tycker att det är fel. Man kom inte så långt
som vi hade önskat. Vi hade önskat att man skulle ha
kunnat fortsätta den diskussionen för att se om det
hade gått att komma längre, men det gick inte, huvud-
sakligen därför att flera stora länder kom i luven på
varandra.
Men vi kom så långt att vi klarade att förbereda
unionen för en utvidgning. Efter det att ratifikations-
processen är klar i alla länder blir det naturligt att
sätta i gång arbetet med de institutionella frågorna
igen, framför allt med frågan om hur kommissionen
skall se ut när en full utvidgning är klar. Hur skall
besluten fattas i ministerråden när det blir uppemot 25
medlemmar? Detta är viktiga frågor som vi är öppna
för att diskutera.
Fru talman! Jag vill också säga till riksdagen att
när jag har företrätt Sverige under dessa förhandlingar
har det varit väldigt bra att veta att på alla punkter där
vi har drivit våra frågor har vi haft den svenska riks-
dagen bakom oss. Vi har haft en ständig dialog i EU-
nämnden och i andra utskott och vi har haft debatter
här i kammaren. Att veta detta har varit väldigt värde-
fullt. Det har rått en nära samsyn mellan riksdag och
regering, och det har varit mycket bra.
När vi nu går mot beslut skall man veta att i allt
väsentligt överensstämmer Amsterdamfördraget med
de prioriteringar som riksdagen har gjort. Jag ser
alltså fram emot att en stor majoritet av Sveriges
riksdag i dag ställer sig bakom regeringens proposi-
tion och godkänner Amsterdamfördraget.