Fru talman! Låt mig bara göra en stilla reflexion
beträffande det sista som Göran Lennmarker sade.
Det är i så fall bra om Göran Lennmarker har lärt sig
av detta. Vi kommer ju ihåg vad som hände 1991-
1994. Det var första gången sedan Olof Skötkonungs
tid som vi har haft tre år med negativ tillväxt i Sveri-
ge. Vi förlorade 350 000-400 000 jobb under den
tiden. Och vi vet ju hur det gick med statsfinanserna.
Men det är ju bra om Göran Lennmarker har kommit
till insikt.
Sedan vill jag bara be om ursäkt för att jag inte
svarade på frågan, men jag skall försöka göra det nu
på ett tydligare sätt. Anledningen till att Göran Lenn-
marker uppfattade det som att jag inte svarade på
frågan var att rekommendationer ju är rekommenda-
tioner, men dem måste man sedan omsätta till natio-
nell politik. Vi kan inte bekämpa arbetslösheten i
Sverige på samma sätt som man gör i Spanien, Italien,
Grekland eller Storbritannien. Vi måste göra det ur
svensk synvinkel och med svenska metoder och kan-
ske t.o.m. göra det, ur min synvinkel sett, utifrån
Karlkronas metoder och inte göra det utifrån ett
Stockholmsperspektiv.
Det kanske t.o.m. är den vägen vi skall gå i det
konkreta genomförandet. Men det viktiga med syssel-
sättningsunionen är att vi fördragsfäster kampen mot
arbetslösheten som politisk princip. Det var ju be-
klagligt att vi inte fick någon draghjälp från modera-
terna. De är nu är sådana varma anhängare, men från
början utryckte de i förklenande ordalag att det var
löjligt att ens försöka, eftersom det behövdes en insti-
tutionell förändring i regeringskonferensen. Men
sanningen visade att sysselsättningen var en mer ange-
lägen fråga än så, Göran Lennmarker.