Amsterdamfördraget

Herr talman! När Magnus Härenstam i Jeopardy

ger svaret "Hundratals nya små och stora steg på

vägen mot att göra EU till en federal stat" blir frågan

"Vad är Amsterdamfördraget?". Jag tror att vi kom-

mer att vara ganska eniga om den saken om några år.

Jag är också enig med dem som säger att det här inte

är samma revolution som när Maastrichtfördraget

kom till. Det var ett jättekliv, och det här har mer

karaktären av många små och större steg.

En sak som har uppmärksammats mindre i den

debatt som trots allt har förekommit är att EU i och

med det här fördraget för första gången får karaktären

av att majoritetsbeslut dominerar inom alla EU:s

beslutsområden. Majoritetsbeslut blir dominerande

inom hela EU, inom alla pelare. Det här är intressant,

och jag tycker att det borde uppmärksammas mer.

Inom utrikespolitiken är det t.ex. helt klart att det

kommer att vara majoritetsbeslut som dominerar i

framtiden. Det är inte någonting som man får en

känsla av när man lyssnar på regeringens beskriv-

ningar.

Vilka är det som blir vinnare i och med det här

fördraget? Jag tycker att de som måste ses som de

stora vinnarna är EU:s institutioner.

EU-parlamentet får en betydligt starkare makt-

ställning än i dag. Inom en lång rad områden - det har

också listats i detta betänkande - får EU-parlamentet

mer makt, mer att säga till om.

EG-domstolen får betydligt mer makt än man har i

dag, och man har redan i dag en stark ställning. EG-

domstolen har drivit på integrationssamarbetet mot en

gemensam statsbildning. Men man får ännu mer att

säga till om. Sveriges riksdag kommer i dag att ta

särskilda beslut om att överlämna beslutsbefogenheter

till EG-domstolen. Det gäller inom rättsområdet.

EU-kommissionen kommer också att få en betyd-

ligt starkare ställning, t.ex. inom utrikespolitiken men

också inom andra områden, eftersom man lyfter över

en lång rad områden till s.k. överstatliga beslut.

Kommissionen får då initiativrätt, ensamrätt på att ta

initiativ till nya beslut.

Så här kan man hålla på; EU:s institutioner får en

efter en mer makt.

Vilka är då de som förlorar makt? Jo, det är na-

turligtvis de 15 olika nationella parlamenten; Sveriges

riksdag, det danska folketinget, det brittiska parlamen-

tet och alla de andra inom EU. I förlängningen är det

folken i Västeuropa som förlorar makt, därför att man

överlämnar makt till en odemokratisk struktur. Man

låter demokratiska beslut, makten över demokratiska

beslut, försvinna genom fingrarna ut till institutioner

som styrs med en byråkrati och som inte kan ställas

till ansvar för det som de beslutar om.

Det här är en väldigt farlig utveckling. Man kan

undra vart vi är på väg. Är det mot en federal stat?

Var är vi i så fall i den processen? Hur långt skall vi

gå?

Jag tycker att regeringen och Lena Hjelm-Wallén

om något borde ställas till svars för och tala om hur

långt man är beredd att gå. Är det hit men inte längre?

Är det att vi skall gå en ytterligare vända under nästa

mandatperiod, en ny regeringskonferens, där vi över-

lämnar ännu mer makt till de stora länderna, där ännu

mer av vetorätten försvinner, eller är det nog nu? Det

är en sådan grundläggande och viktig fråga som jag

tycker att Lena Hjelm-Wallén måste svara på i dag.

Riksdagen har litet grand tagit ställning i de här

frågorna tidigare. Redan när vi gick med i Europeiska

unionen för några år sedan har man sagt att överlåtel-

se av beslutsbefogenheter inte kan ske i en sådan

utsträckning att regeringsformens bestämmelser om

statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Riksda-

gens ställning som det främsta statsorganet får inte

genom överlåtelse av normgivningsmakten urholkas i

väsentlig grad.

Jag tycker att det är helt uppenbart att vi redan har

passerat den punkt där riksdagens ställning urholkas i

väsentlig grad i normgivningsprocessen. Riksdagen

har faktiskt blivit ett rådgivande organ till regeringen i

lagstiftningsprocessen i stället för att vara den lagstif-

tande makten. Men majoriteten hänvisar fortfarande

till det här i riksdagen. Man säger fortfarande att det

inte har hänt någonting väsentligt. Det tycker jag är

mycket betänkligt. Följer man med över huvud taget i

vad som händer? När tar man klivet över den här

ribban, som jag tycker att man redan måste ha insett

att vi har stigit förbi?

Jag tycker att Lena Hjelm-Wallén, som är här nu,

regeringen i sin helhet och riksdagen beter sig som

kräftorna i grytan. De tänker sig att hoppa ur när det

blir för varmt. Men de upptäcker aldrig att det blir för

varmt, därför blir de kokta.

Steg för steg urholkas statsskickets grunder och

riksdagens ställning. Men majoriteten upptäcker inte

att någonting har hänt, därför hamnar vi i en federal

stat och svenska folkets möjlighet att påverka framti-

den eroderas. Men det fattas aldrig något beslut om

det i Sveriges riksdag. Det bara blev så, antagligen.

Varför är det då så väldigt bråttom, kan man und-

ra. Amsterdamfördraget skall inte träda i kraft förrän

tidigast nästa år. Det finns inte heller något formellt

datum när det måste träda i kraft. Det är väldigt bråt-

tom att anta detta. Vi har haft en forcerad behandling i

riksdagen, en forcerad remissomgång, därför att det

gäller att till varje pris undvika att svenska folket får

vara med i den här processen.

Det stora problemet för regeringen är att en väldig

majoritet av svenska folket faktiskt är kritisk redan till

det som gäller i dag. Jag tror att det är en ganska lugn

bedömning man kan göra, att en majoritet av svenska

folket inte vill ta ytterligare steg mot överstatlighet.

Man tycker att det är nog med den byråkrati vi har fått

redan. Och de många vill redan träda ur EU. Majorite-

ten, åtminstone 60 % i de flesta mätningar, tycker att

det är dåligt redan. Nu är det så att nästan 90 % här i

riksdagen verkar tycka att man skall ta ytterligare steg

i stället och fortsätta att överlåta beslutanderätten.

Regeringen har valt att vara följsam mot EU:s

stormakter och representera minoriteten här hemma.

Det har varit viktigare att vara en duktig representant,

deltagare i det gemensamma samarbetet, och följa

stormakternas, framför allt Tysklands och Frankrikes,

strävanden så gott det går än att representera det

svenska folket. Därför har det blivit så att regeringens

värsta och största motståndare är svenska folket. Det

är ju en tragisk utveckling att vi har fått det så, att

regeringens fiender är svenska folket. Det är det som

måste anses ligga bakom situationen att det till varje

pris gäller att i riksdagen fatta de här besluten innan

svenska folket har val till riksdagen i höst.

Man kunde faktiskt ha valt att göra den här änd-

ringen i beslutsöverlåtelsen genom att fatta beslut på

samma sätt som man gör när man ändrar grundlagen.

Då hade vi, som det står i Sveriges grundlag, fått fatta

ett beslut före valet och ett beslut efter valet. Svenska

folket hade fått vara med i beslutsprocessen, man

hade kunnat ta ställning till detta den 20 september.

Man kunde också, som vi har föreslagit, ha beslu-

tat att hålla en folkomröstning, som man gör i Dan-

mark, Irland och Portugal. Då hade man också låtit

svenska folket vara med. Man kunde också ha beslutat

att skjuta på hela beslutsprocessen till i höst. Det finns

flera andra länder som kommer att besluta om ratifi-

ceringen i höst. Det är inte nödvändigt att anta detta

nu. Det är inte så bråttom reellt sätt.

Men regeringen har bråttom, för man vill till varje

pris undvika att svenska folket skall kunna vara med i

den här processen.

Om vi går tillbaka till själva sakinnehållet vill jag

erinra om att när vi fick en redovisning här i riksda-

gen efter det att förhandlingarna var färdiga var reak-

tionen från regeringen att detta var bingo för Sverige.

Det var toppen. Stora framsteg för svensk förhand-

lingskonst hade nåtts genom Amsterdamfördraget och

förhandlingarna i Amsterdam som skedde på somma-

ren. Man sade att miljögarantin skärpts, att miljöfrå-

gorna tagit stora kliv framåt, som Helena Nilsson

säger här nu. Man sade att man löst många problem

med arbetslösheten. Man sade också att man fått in en

svensk offentlighetsprincip. Det var ett stort steg

framåt.

Om man tittar litet mer noggrant på en och en av

de här frågorna får man inte längre samma bild. Följer

man vad hela miljörörelsen enigt har sagt efteråt fin-

ner man att det inte blev någon skärpning av miljöga-

rantin. Det var ett bra säljargument för Amsterdam-

fördraget då. Men efteråt bleknar den bilden.

Det visade sig i stället att man tillsatt ytterligare

villkor för att ett enskilt land skall kunna gå före på

miljöområdet. Det blir svårare att gå före på miljöom-

rådet. Själva miljögarantin har vidgats, men det blir

svårare genom att man tillsätter ytterligare villkor,

t.ex. om den inre marknadens funktion, som inte fanns

tidigare.

När det gäller nya regler måste miljöproblemet va-

ra speciellt för just det landet. Hur många mil-

jöproblem är speciella för just det landet? Och de

måste ha uppkommit efter det att EU har fattat beslut

om den nya regeln. I de flesta fall är det bara så att

man kanske råkar upptäcka problemen efteråt. De har

inte uppkommit då. Så var det med det bingoutropet.

Problemet med arbetslösheten har inte heller lösts.

Jag tror inte att man kan säga att det finns någon fack-

förening som ropat heureka och sagt: Nu grejar det

sig i alla fall. Våra medlemmar här i Byggnads eller

Metall får jobb. Det är inte så det funkar.

EU har satt frågan om att klara av arbetslösheten

högst på dagordningen sedan sommaren 1993. Än så

länge har det inte lett några steg vidare. Men det är

precis det som man nu har formulerat i Amsterdam-

fördraget. Sommaren 1993 var inte Sverige medlem i

unionen, såvitt jag minns.

När det gäller öppenheten är det på ungefär sam-

ma sätt. Där har vi en praxis som nu formuleras i

Amsterdamfördraget. Det är ett steg framåt, det tycker

jag att man kan hålla med om. Det är ingen stor för-

ändring. Vi vet inte hur det hela kommer att sluta. Det

är institutionerna själva som bestämmer om det skall

bli någon öppenhet och i vilken grad handlingar skall

släppas ut eller hemligstämplas.

Jag kan gå in på många fler frågor. En stor för-

ändring är en stor svensk framgång. Det gäller det

militära området. Sverige drev på tillsammans med

Finland att EU skall få möjligheten att sätta in militär

makt i internationella krishärdar.

Danmark, som är med i Nato, har fått ett undan-

tag. Landet deltar inte i det försvarspolitiska samarbe-

tet. Men Sverige driver på att göra EU till en militär

maktfaktor. Jag tycker att det är uppseendeväckande

att det har blivit så.

Annika Nordgren kommer att gå vidare inom det

här området. Det har hänt mycket på de utrikespoli-

tiska och militära områdena. Kia Andreasson kommer

att tala om det. Det har också hänt mycket på rättsom-

rådet. Birger Schlaug kommer senare under debatten

att ta upp viktiga EU-frågor.

Jag vill till sist säga några ord till Helena Nilsson.

Hon sade att flexibel integration ger möjlighet för

några länder att gå vidare mot ett alleuropeiskt sam-

arbete. Jag skulle vilja veta hur det ger möjlighet till

ett alleuropeiskt samarbete. Är det inte så att några

länder kan ta nya steg mot en federal stat?

Folkpartiets Isa Halvarsson säger att det är viktigt

med fred och demokrati i ett enat Europa. Vetorätten

måste bort. Är EU vägen till demokrati i Europa? Isa

Halvarsson måste utveckla den saken närmare.

Jag vill reservera mig på några punkter. Jag yrkar

bifall till reservationerna 2, 3, 4 och 5, som handlar

om beslutsformerna, men också 9, som handlar om

asylrätten. Det är mycket graverande att Sverige bi-

drar till att urholka asylrätten och Genèvekonventio-

nen. Sedan är det också reservation 15.

I detta anförande instämde Per Lager, Ragnhild

Pohanka, Thomas Julin, Annika Nordgren, Kia And-

reasson, Eva Thede, Gunnar Goude, Marianne Sa-

muelsson och Eva Goës (alla mp).