Fru talman! Det är mycket möjligt att det är därför
som regeringskonferensen ägde rum. Men det var inte
det som blev resultatet av regeringskonferensen. Gö-
ran Lennmarker har tidigare beklagat sig över att de
institutionella förändringarna uteblev. Man fattade
inte några stora beslut om röstviktningsfrågorna och
annat som är viktiga i samband med utvidgningsdis-
kussionerna. De konkreta förslagen till förbättringar
och besluten om förbättringar var de som jag nämnde
i mitt anförande. Sedan får man ha en nykter inställ-
ning till frågan om den kvalificerade majoriteten, om
den alltid innebär överstatlighet. Det kan vi vid något
tillfälle säkert ha ett långt gående resonemang om,
Peter Eriksson, om det verkligen är bara det som gör
att ett samarbete får överstatlig karaktär.
Man kan nämna att det finns fem områden där
man övergår från nationella beslut till överstatliga
beslut. Det hänger framför allt samman med gemen-
samma forskningsprogram och två andra frågor som
inte är av avgörande betydelse för utvecklingen i
Sverige eller i något annat medlemsland. På de nya
områdena är det framför allt när det gäller frågorna
som har med sysselsättning och öppenhet att göra som
överstatliga beslut fattas. Där kanske det t.o.m. är bra
att vi inte kan smita undan vårt ansvar när det gäller
öppenheten, om Sverige t.ex. mot förmodan skulle
bestämma sig för att man inte tycker att det skall vara
öppenhet i EU. Då kanske det är bra att vi har över-
statlighet. Man måste ju se det konkreta och praktiska
resultatet. Men jag konstaterar att Peter Eriksson
väljer att ansluta sig till gruppen som tycker att dessa
tekniska frågor om överstatlighet är betydligt viktiga-
re än de framsteg som faktiskt har gjorts genom att
EU:s stats- och regeringschefer t.ex. säger att miljö-
politiken skall vara övergripande i alla beslut som
fattas.