Amsterdamfördraget

Herr talman! Riksdagen skall nu ratificera Ams-

terdamfördraget. Det är ett fördrag som tar viktiga

steg framåt i EU:s utveckling. Det är kanske inte

något av de viktigaste fördragen. Romfördraget, en-

hetsakten och Maastrichtfördraget är väl de tre vikti-

gaste hittills. Men det är dock värdefulla framsteg

som tas. Det tas steg framåt på många olika områden.

Jag tänkte främst betona det som sker på utrikespoli-

tikens och brottsbekämpningens områden.

Det finns också anledning att litet grand beklaga

Amsterdamfördraget. Man misslyckades med en

uppgift, nämligen att förbereda tillkomsten av många

nya medlemmar i början av nästa sekel genom att

anpassa beslutsmekanismerna för detta. Det behövs

ett bättre beslutsfattande inom EU om man skall klara

av en situation med väsentligt fler medlemmar än i

dag. Från moderat håll menar vi att det kunde vara

rimligt att ha en ny regeringskonferens när Amster-

damfördraget är ratificerat där man fokuserar på två

delar av det som inte uppnåddes i Amsterdam, dels

beslutsreglerna inom ministerrådet, dels kommissio-

nens sammansättning och organisation. Man skulle

begränsa sig till dessa två specifika uppgifter och

försöka klara av detta de allra första åren efter sekel-

skiftet.

Låt mig dock säga att utvidgningen inte får göras

beroende av sådana här förändringar. Utvidgningen

har den högsta prioriteten. Även om det är önskvärt

att klara av dessa förändringar får utvidgningen inte

göras beroende av eller villkoras med att man når

förändringar i beslutsmekanismerna.

EU tar nu steg framåt vad gäller den gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitiken. Litet orättvist brukar

EU ibland anklagas för att inte ha någon väl funge-

rande utrikespolitik. Det stämmer delvis, men jag vill

betona att EU i den långsiktiga delen ofta gör ett

mycket förtjänstfullt arbete. Hela samarbetet med

Central- och Östeuropa, Europaavtalen, utvidgnings-

strategin, Medelhavsavtalen och Barcelonastrategin är

exempel på hur EU har ett mycket stark inflytande i

Europa och i Europas omedelbara närhet. Där har EU

redan ett betydande inflytande, mycket större än vad

man kanske i förstone upptäcker.

Däremot har EU svårare när det gäller att hantera

mera akuta kriser och problem, t.ex. Algeriet. Vi

minns också svårigheterna att hantera konflikterna i

Jugoslavien. Därför är det bra att man nu tar steg mot

en förbättrad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.

Det handlar framför allt om en ökad grad av majori-

tetsbeslut och möjligheter till konstruktivt avstående.

Detta är viktiga instrument för att möjliggöra en mer

gemensam utrikespolitik.

Det kanske viktigaste är analysenheten. Vi har ju

ännu en situation med roterande ordförandeskap, och

ordförandelandets utrikesdepartement är EU:s utri-

kesdepartement under ett halvår. Även om det är

skickliga och duktiga medarbetare i varje utrikesde-

partement är det naturligtvis svårt att ta över detta.

När man är varm i kläderna efter 4-5 månader är det

dags att lämna över till nästa. Stafetten går vidare.

Därför är nog analysenheten ett av de viktigaste ste-

gen för att få konsekvens och en större systematik i

EU:s utrikespolitik.

Men hur detta än sker rent stadgemässigt är det

viktigaste för att få en effektiv utrikespolitik att man

faktiskt håller ihop och har en vilja att komma sam-

man och driva en gemensam utrikespolitik. Detta

hänger mycket på medlemsländerna. Det finns ju en

tendens, ibland inte minst hos de stora medlemslän-

derna, att köra på egen hand och vilja utnyttja sitt

specifika nationella inflytande och de facto inte vara

så intresserade av att uppnå en gemensam utrikespoli-

tik inom EU:s ram. Det kan inte ett Amsterdamför-

drag göra så mycket åt. Det är inte fördragen det

hänger på utan viljan hos medlemsländerna att kom-

ma samman.

Nästa fråga där Amsterdamfördraget betyder ett

viktigt steg framåt gäller brottsbekämpningen. San-

ningen är ju att vi hittills inte haft särskilt mycket

gemensam brottsbekämpning inom EU. Jag tror att vi

alla beklagar att vi inte bättre klarar av att bekämpa

internationell organiserad brottslighet. Det är en ofta

mycket allvarlig brottslighet, t.ex. narkotikahandel

och handel med människor - och en mycket upprö-

rande sådan. Här måste vi naturligtvis samarbeta i

mycket större utsträckning. Allt skall naturligtvis inte

läggas inom EU:s ram. Det vore absolut fel, men man

skall försöka samarbeta just när det gäller den här

typen av internationell gränsöverskridande brottslig-

het. Där är det naturligt att ha ett internationellt sam-

arbete. Den stora delen av brottsbekämpningen ligger

naturligtvis kvar nationellt av uppenbara skäl.

Det här är ett svårt område. Här är subsidiaritets-

principen kanske den mest grannlaga för att avgöra

vad som hanteras bäst på gemenskapsnivå och vad

som bör ligga kvar nationellt. Ibland behövs natur-

ligtvis också ett bilateralt samarbete mellan två län-

der. All brottsbekämpning behöver ju inte ske på

Europanivå. Men erfarenheten visar att nationalstaten

inte räcker här. Därför är de här stegen viktiga. Om

ett antal år får vi väl bedöma om detta räcker eller om

man behöver ta ytterligare steg framöver. Erfarenhe-

ten hittills visar ju att vi har kommit för kort bit på

väg vad gäller möjligheten att gemensamt bekämpa

allvarlig brottslighet.

Moderaterna har två reservationer. Den ena reser-

vationen gäller regelrevision. Vi menar att det vore

klokt av EU att inrätta en regelrevision. Det finns för

många, för krångliga och för gammalmodiga regler.

Det finns en hel del regler som är obsoleta. De tillkom

kanske på 60-talet och har ingen relevans i dag. Det

finns ibland onödigt krångliga regler. Det finns också

regler som inte behövs och direkt kan avskaffas. Där-

för borde det finnas en regelrevision inom EU som

kan gå igenom det befintliga regelverket för att rensa

upp där och ta bort det som inte behövs och också

noggrant granska tillkommande regler. Det finns ju

ofta särskilda intressen och specialistintressen som

förespråkar regler. Mot detta måste allmänintresset av

att få en rimlig regelmängd vägas så att man kan ba-

lansera besluten på ett bättre sätt framöver.

Vi tycker att det var synd att vår motion inte till-

styrktes i det avseendet. Därför yrkar vi bifall till

reservation 16 under mom. 17, regelrevision.

Herr talman! Vi har ytterligare en reservation. Den

gäller arbetslösheten och sysselsättningsstrategin. Här

vill jag uppehålla mig särskilt. Jag tror att detta kan-

ske är den allvarligaste frågan i EU-politiken ur

svenskt perspektiv. När vi trädde in i EU 1995 hade

EU redan utformat en sysselsättningsstrategi. Det

fanns rekommendationer för hur medlemsländerna

skulle agera. Det som hände var att den svenska soci-

aldemokratiska regeringen struntade i rekommenda-

tionerna. I stället för att minska arbetslösheten ökades

den i Sverige. I dag är 150 000 onödigt arbetslösa till

följd av denna politik. Systematiskt under de här

drygt tre åren som vi har varit medlemmar i EU har

man inte brytt sig om att följa dessa rekommendatio-

ner.

Nu kommer ett särskilt sysselsättningskapitel fram

genom Amsterdamfördraget. Det innebär att man

fördragsfäster målet att ha en låg arbetslöshet. Det är

en alldeles utmärkt idé. Men nu är vi tillbaka i det

svenska bekymret. Skall den svenska regeringen följa

dessa rekommendationer eller skall den fortsätta att

strunta i de rekommendationer som kommer från EU?

Vi ser ju redan tydliga tecken på detta.

Enligt Amsterdamfördraget skall man rapportera

och övervaka utvecklingen av arbetslösheten i de

olika länderna. Det förutsätter att man har en gemen-

sam statistik så att man kan jämföra de olika länderna.

Redan här fuskar Sverige. Man har en annan statistik

och exkluderar vissa grupper ur arbetslösheten för att

det skall se bättre ut, förmodligen för att man skall

kunna använda det bättre i valkampanjen. Genom

detta får vi lägre siffror. Det är ett rent statistikfusk.

Hur skall man kunna ha en gemensam övervak-

ning och följa arbetslösheten om man fuskar i statisti-

ken? Vi har enligt den fastlagda statistiken, den ge-

mensamma definitionen, den femte högsta arbetslös-

heten i Västeuropa. Vi är det fjärde fattigaste landet.

Det vill man kanske inte föra fram från regeringens

håll. Men så ser det ut när man jämför arbetslöshets-

statistik på samma sätt mellan länderna.

Det som mycket skadar Sveriges anseende är att

man pratar vitt och brett om arbetslösheten men gör

ingenting. Det finns ingenting som skadar Sveriges

anseende mer än just detta att man snackar vitt och

brett om att arbetslösheten är viktig, på längden, tvä-

ren och bredden. Men sedan gör man ingenting utan

låter arbetslösheten öka här hemma. Tomma tunnor

skramlar mest, heter det. Det gäller verkligen den

socialdemokratiska regeringens agerande inom EU

när det gäller arbetslösheten.

Efter toppmötet i Luxemburg i november när ar-

betslösheten stod i fokus kan man fråga sig vad vi har

gjort i Sverige. Det har snart gått ett halvår sedan

Luxemburg. Har den stenhårda beskattningen av

arbete, särskilt av låginkomsttagare, på något sätt

mildrats? Nej. Har den stela arbetsmarknaden som ger

låga reallöner och hög arbetslöshet på något sätt luck-

rats upp? Nej. Ingenting har skett. Det ges bara utta-

landen i Luxemburg om att det här är viktigt, och

sedan får vi återigen höra att det här är viktigt. Det

här är det viktigaste målet, men ingenting sker.

Då inställer sig frågan: Varför är regeringen så iv-

rig att förespråka EU-insatser på arbetslöshetens om-

råde om man inte tar det på allvar, om man struntar i

det? Den misstanke som finns är att det syftar till att

man skall skylla på andra. När man misslyckas själv

på hemmaplan är det viktigt att ha någon annan att

skylla på. Man kan smita undan litet av ansvaret om

det smetar av sig på EU i stället. Det här är mycket

allvarligt. Det allvarligaste hotet mot hela Europatan-

ken i Sverige tror jag är den socialdemokratiska rege-

ringens hantering av arbetslösheten.

Går vi tillbaka till folkomröstningen 1994 - och

jag var själv mycket aktiv då - var en central del i

argumentationen från ja-sidan att vi skulle få minskad

arbetslöshet om vi gick med i EU. Inte minst från

socialdemokratiskt håll betonades detta mycket starkt.

Jag minns själv hur Ingvar Carlsson betonade det om

och om igen. Då trodde vi naturligtvis inte att vi

skulle få en regering som skulle motarbeta en minskad

arbetslöshet. Vi tänkte att man skulle bedriva en nor-

mal ekonomisk politik.

I stället har vi fått en ökning av arbetslösheten

jämfört med den utveckling som var 1994-95, och

även en bit in under den tillträdande socialdemokra-

tiska regeringen. Hade det fortsatt hade vi i dag kan-

ske haft 3-4 % lägre arbetslöshet.

Vi kan jämföra med Finland. Finland trädde in i

EU samma dag som Sverige. Under de tre första åren

av EU-medlemskap har arbetslösheten i Finland

minskat med 3 ½ %. I Sverige har den ökat. Det är

alltså en fyraprocentig skillnad i arbetslöshet under

den här tiden.

Vad har då Finland gjort? Man har fört en an-

svarsfull ekonomisk politik. Man går nu in i EMU,

den gemensamma valutan. Man klarar av statsfinan-

serna. Man klarar av räntan. Man klarar av inflatio-

nen. Man är väl godkänd. Man har parallellt därmed

sänkt arbetslösheten. Det har dessutom skett en god

standardökning i landet. Folk har fått det bättre. De är

numera rikare än vi svenskar. Sverige är nu Nordens

fattigaste land.

Mot detta kontrasterar den svenska utvecklingen

under tre års medlemskap. Vi har fått ökad arbetslös-

het i stället för minskad. 150 000 människor är arbets-

lösa i onödan på grund av inkompetent ekonomisk

politik. Vi är Nordens fattigaste land.

Det här har skadat EU-föreställningen väldigt

mycket. Under folkomröstningskampanjen var det ett

centralt tema att man via EU skulle kunna få hjälp till

en sänkt arbetslöshet. Det är inte EU som ordnar det,

men EU:s politik kan vara en hjälp i det hänseendet.

Här ligger ett mycket tungt ansvar på den socialde-

mokratiska regeringen, som har bedrivit en statisk,

rent av korkad politik. Man har bedrivit en statisk

kamrerpolitik som går ut på en kombination av skat-

tehöjningar och nedskärningar. Det finns ingen dy-

namik, och ingen minskning av arbetslösheten har

skett.

I en debatt som jag hade med statsministern under

en frågestund var det t.o.m. så att han hade för sig att

det skulle kosta pengar att minska arbetslösheten.

Men det är ju så att minskad arbetslöshet genererar

välstånd och är dessutom bra för statsfinanserna.

Det är viktigt att regeringen nu inte skyller på EU

för att smita undan sina egna misslyckanden. Det tror

jag är den största förklaringen till att EU-frågorna har

så pass svagt stöd i den svenska opinionen. Kan man

inte ändra på det är jag mycket orolig också för detta.

Men det främsta bekymret är de 150 000 onödigt

arbetslösa. Det är de som betalar det dyraste priset för

det här.