Fru talman! Det är rätt att riksdagen i bred enighet
och i allt väsentligt har styrt inriktningen och uppläg-
get av förhandlingarna inför Amsterdamfördraget.
Jag vill dock i min replik uppehålla mig litet vid
klyftan mellan ord och verklighet när det gäller ar-
betslöshetsfrågan. Jag vill erinra om att det var en
minskning av arbetslösheten 1994-1995, vilket också
Magnus Johansson erkände. Brottet kom snarare
1995-1996 då arbetslösheten återigen steg.
Under folkomröstningskampanjen hösten 1994
stod fru utrikesministern och jag på samma sida. Då
hade vi en vision om att EU-medlemskapet skulle ge
en lägre arbetslöshet, vilket också betonades starkt i
folkomröstningskampanjen. Vi såg framför oss en
utveckling liknande den som Finland har haft med
lägre arbetslöshet, en god välståndsutveckling och en
god statsfinansiell utveckling. Inom parentes vill jag
säga att Finland har minskat sin arbetslöshet ganska
rejält under den här perioden. Man har fortfarande
högre arbetslöshet än Sverige, men man kommer snart
att gå förbi Sverige på samma sätt som att Finland nu
är ett rikare land än Sverige, om man jämför den
politiska inriktningen i de två länderna.
Det har vållat en stor besvikelse att det inte har
blivit någon lägre arbetslöshet och att regeringen har
fört en kortsynt politik. Ett slags statsfinansiell trång-
synthet har gjort att man med våldsamma skatteök-
ningar har förstört möjligheterna på företagssidan
samtidigt som man genom bidragsnedskärningar i
kombination med skattehöjningar har försvårat för
hushållen.
Det är den stora frågan för hela EU-opinionen i
Sverige om vi skall lyckas med förverkliga det som vi
utlovade under folkomröstningskampanjen. Då måste
regeringen lägga om sin politik så att man samtidigt
kan få till stånd en minskning av arbetslösheten, en
välståndsökning och en finansiell stabilitet. Det är
fullständigt obegripligt varför man inte har valt att
fullfölja denna linje som vi gemensamt hade en vision
om i folkomröstningskampanjen och som då också
var på gång under 1994 och 1995.