Herr talman! Sannolikt kommer riksdagen i dag
med tre fjärdedels majoritet att ytterligare ta några
steg mot en federal statsbildning i Europa. Hur
mycket man än anstränger sig att genom ett Orwellskt
bildspråk dölja dessa steg råder det i dag en utbredd
känsla också bland samhällsengagerade medborgare
att den politiska utvecklingen glider ifrån oss och inte
går att påverka. Orsakerna till detta är säkert flera. En
orsak är utformningen av EU:s beslutsprocesser. Det
folkliga deltagandet, t.ex. genom en folkomröstning
om fördragsändringen, tillbakavisas i betänkandet.
Intresset för att behandla EU-frågorna i fackut-
skotten för att öka riksdagens inflytande är också
minst sagt svagt. Snarare är det så att de krafter i
Europa som vill bygga den federala statsbildningen
ser ett ökat inflytande från de nationella parlamenten
som ett hinder. Denna syn menar jag har historiska
rötter.
Europarörelsens grundare Coudenhove-Kalergi
ansåg redan under mellankrigstiden att den moderna
demokratins epok skulle bli en parentes mellan börds-
och intelligensaristokratins tidsåldrar, som han ut-
tryckte det. Kanske kommer han att bli sannspådd.
Tanken att en elit måste ta ansvar för att ena Europa
och ge det en framskjuten roll på världsarenan stöter
vi då och då på också i den moderna debatten. Själv
har jag under min tid som Europapolitiker utsatts för
påtryckningar just med innebörden att när det gäller
att stärka Europas roll på världsarenan kan majoriteter
i folkopinioner inte få stå i vägen.
Enligt Sören Holmbergs och Mikael Gilljams
väljarundersökning Sveriges första Europaparla-
mentsval konstateras att mer än 50 % av väljarna är
motståndare till en gemensam valuta. 52 % var mot-
ståndare till att ta bort vetorätten i ministerrådet. 66 %
ville skärpa de nationella gränskontrollerna, och en-
dast 20 % ville gå vidare på Schengenvägen. 52 % var
mot att Sverige skulle delta i EU:s försvarssamarbete.
Endast 8 % gillade tanken på ett Europas förenta
stater, och bara 11 % var nöjda med EU:s demokrati.
Men här i riksdagen ångar majoriteten på och för-
söker spela sin roll som en politisk elit som vet bättre
än folket. Viktiga delar av den svenska statens själv-
bestämmande urholkas, överstatligheten förstärks,
gränskontroller avskaffas, det blir mer av gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik och EMU-processen med
gemensam valuta och centralbank bekräftas.
I mellankrigstiden var det naturligt att se på Euro-
pa och européen ur ett mer raspräglat perspektiv. I sin
bok Paneuropa säger Coudenhove-Kalergi: "Ännu
äger dock Europa det kvalitativt främsta människoma-
terialet i världen. De framåtsträvande amerikanerna
äro européer, som utplanterats i en annan politisk
miljö. - - - Den europeiska kulturen är den vita ra-
sens kultur, och den har uppstått på antikens och
kristendomens grundval. - - - Dess förnämsta resultat
är vetenskapen och dess praktiska tillämpning inom
teknik, kemi och medicin. Härutinnan överträffar den
vida alla andra kulturer. - - - Genom enhetlig organi-
sation, utnyttjande av naturtillgångarna och rationellt
införlivande av de afrikanska kolonierna, som i om-
fattning kunna jämföras med asiatiska Ryssland,
skulle Paneuropa kunna självt framställa alla råvaror
och livsmedel, som det har behov av och därigenom
vinna ekonomisk oavhängighet."
Elitismen, stormaktsambitionerna och den kolo-
niala synen på världen var då inget som behövde
döljas. I dag är språkbruket ett annat men jag tror att
den moderna Europarörelsen skulle må väl av att
studera de egna historiska rötterna.
I viss mån skymtar också elitism och stormakt-
sambitioner fram i vår sentida debatt. Före folkom-
röstningen om EU-medlemskapet var ett argument för
att folket skulle rösta ja att det var "för att få ett na-
turligt skydd mot våra egna politiker", som P G Gyl-
lenhammar uttryckte sig i Aftonbladet. Sveriges före-
trädare i EFTA:s övervakningsorgan, Nic Grönvall,
argumenterade för att det demokratiska styrelse-
skicket skulle ges ett mindre utrymme. Han hyllade en
"byråkrati som kan agera utifrån stor integritet, stor
sakkunskap och visioner som inte är tyngda av gam-
meldags ideologier". Det var befogat att denna byrå-
krati hade monopol på förslagsrätten.
Före jul förekom inlägg i den här debatten från en
känd debattör, nämligen från Bo Södersten, som ju
vill lägga över en stor del av politiken till en grupp
kompetenta medborgare utanför den politiska sfären.
När vi den 4 mars i debatten om en oberoende
riksbank debatterade här i kammaren kunde man höra
Carl B Hamilton från Folkpartiet hävda att medbor-
garna skulle gynnas om t.ex. inflation och räntor be-
stämdes av andra än politiker som har välbekanta
frestelser att jaga röster genom åtgärder som leder till
hög inflation. Senare i debatten anslöt sig Pär-Axel
Sahlberg till Carl B Hamiltons synpunkter.
Så talar de i dag som själva utnämner sig till fol-
kets företrädare vid sidan av de demokratiska spelreg-
lerna.
Enligt min mening går det en röd tråd från mel-
lankrigstidens och 30-talets debatt om den parlamen-
tariska demokratins tillkortakommanden och nöd-
vändigheten av en byråkratisk elit som tar över mer av
beslutsfattandet. Varje nationellt parlament tycks nu
innehålla tillräckligt många eftergivna och likgiltiga
folkvalda som tror att det är oundvikligt att de måste
beröva sig själva och folket inflytande över sam-
hällsutvecklingen. Givetvis är detta tragiskt.
Nu finns de som tycker att det som jag säger är ett
förgrämt nej-sägarklagande som kommer att dö bort
under historiens gång. Jag ser emellertid många teck-
en på att just en kritik mot beslutsfattandet inom EU
växer fram i flera länder. Inte minst gäller det bland
de unga. När de kämpar för miljöfrågor, djurskydd,
social rättvisa, minskad arbetslöshet, konsumentin-
tressen osv. utan att nå påtagliga resultat kommer de
givetvis att fråga sig varför det är så. Det gör de också
redan nu. De tar reda på hur EU fungerar, och de
kommer att inse att bakom den med integritet och
sakkunskap polerade kommissionsfasaden döljer sig
starka lobbyintressen finansierade av transnationella
bolag.
Självfallet är det viktigt för dessa lobbyister och
bolag att kommissionen har kontroll över EU:s dag-
ordning. Att lämna denna dagordning till vad lobbyin-
tressen ser som röstfiskande politiker är sannolikt för
många av dem en fasa. Därför är det heller inga rege-
ringar som vill ifrågasätta kommissionens initiativ-
monopol. I Amsterdamfördraget stärks i stället kom-
missionens initiativmöjligheter, och det sker också
inom tredje pelaren.
Ibland förs argumentet fram att ökad överstatlig-
het är en nödvändighet för att bekämpa brottslighet
och bedriva miljöpolitik. Vi har redan i dag hört de
argumenten.
Den ökande överstatlighet som det är fråga om i
de här fördragsändringarna rör, åtminstone i det korta
perspektivet, till stor del andra frågor än just miljön
och bekämpningen av brottslighet. Framtida överstat-
lighet när det gäller asyl- och flyktingpolitik kan ju
inte räknas in som brottsbekämpande åtgärder. Inte
heller kan ökad överstatlighet när det gäller rampro-
gram för forskning och utveckling räknas som brotts-
bekämpning. Jag tror inte att det håller att använda
just de argumenten för att argumentera för den över-
statlighet som nu införs.
Herr talman! Det skulle verkligen stärka demo-
kratin i EU:s beslutsprocess om det gick att föra över
mer beslutsmakt till de nationella parlamenten och
stärka samarbetets mellanstatliga karaktär. Inte i en
enda mening föreslås dock någonting sådant. Möjli-
gen skall parlamenten nu i ett tidigare skede före
beslut få förslag från kommissionen, och detta är
positivt. Inte ett enda konkret förslag om hur folket
självt skall kunna bli deltagande i beslutsprocessen
läggs emellertid fram.
Ett införande av tydligare skrivningar om ökad
öppenhet är givetvis bra. I framtiden kan då möjlighe-
ten till insyn öka och den offentliga debatten förbätt-
ras. Under en tvåårsperiod efter fördragets ikraftträ-
dande skall bestämmelserna om öppenhet fyllas med
ett konkret innehåll. Vi vet ännu inte hur reglerna
kommer att se ut. Vi vet inte hur det blir med diarier,
som är en förutsättning för en fungerande hand-
lingsoffentlighet. Någon meddelarfrihet kan vi för-
modligen inte se fram emot.
Beträffande dem som ser kampen mot arbetslöshet
som den allra viktigaste politiska frågan kan man
fråga sig om inte sysselsättningskapitlet i första pela-
rens avdelning 8 kan vara ett skäl att stödja fördraget.
Det kommer att bli mer av rapportskrivande om sys-
selsättningens utveckling både i unionen och i de
enskilda medlemsstaterna. Erfarenheter kommer att
utbytas. Rådet kommer att ge medlemsstaterna re-
kommendationer. Sysselsättningspolitiken i de enskil-
da länderna kommer att övervakas av en kommitté.
Allt detta är troligen bra. Arbetslöshetsdebatten blir
en institutionaliserad del av EU-politiken.
Vi för vår del tror dock inte att det går att på detta
sätt bedriva en effektiv sysselsättningspolitik frikopp-
lad från den ekonomiska politiken. EMU, konver-
genskraven och stabilitetspakten sätter fortfarande
snäva ramar för möjligheterna att effektivt bekämpa
arbetslösheten. Alltjämt är prisstabilitetsmål och bud-
getdisciplin stenhårt överordnade kampen mot arbets-
lösheten. Jag menar att denna politik står i bjärt kon-
trast till den sysselsättningsunion som Ingvar Carlsson
en gång argumenterade för före folkomröstningen om
medlemskapet. 20 miljoner arbetslösa och 57 miljoner
fattiga kommer inte, mot bakgrund av den här politi-
ken, att se några större förändringar under de närmas-
te åren.
När det gäller skrivningarna om miljön kan man
peka på såväl framsteg som bakslag. Det är ett fram-
steg att uttryck som hållbar utveckling och miljö förs
in som grundläggande mål och att de skall beaktas i
politiken. Det som diskuteras mest är den s.k. mil-
jögarantin i artikel 100a. Fortfarande finns det möj-
ligheter för ett land som vill behålla strängare regler
att begära det när nya regler införs på EU-nivå. Nytt
är att kommissionen, när dispens ges, är skyldig att
grunda denna på vetenskapliga fakta. Man kan undra
vad forskare tycker om att en kommission skall avgö-
ra vad som är vetenskapliga fakta eller inte. Ett med-
lemsland som vill införa en nationell bestämmelse
måste visa att problemet är specifikt för medlemssta-
ten och att det hela baseras på vetenskapliga fakta.
Det kommer att bli svårt att hävda t.ex. att en kemi-
kalie är farlig i Sverige men inte i Danmark eller
andra länder. Dispenser kommer det med all säkerhet
bli mycket svårt att få.
Herr talman! Sammantaget gör vi bedömningen att
det är relativt små framsteg som har gjorts inom t.ex.
politikområdena sysselsättning, miljö, öppenhet och
jämställdhet samt att de inte uppväger problemen med
en ökad överstatlighet och vandringen mot en federal
statsbildning i Europa.
Senare i debatten kommer Eva Zetterberg att ta
upp argument kring folkomröstningsfrågan. Jan Jen-
nehag kommer att ta upp debatten om den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken. Kenneth Kvist
kommer att ta upp de konstitutionella frågorna.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser-
vationerna 1, 4, 5, 6, 7, 14 och 17.
I detta anförande instämde Tanja Linderborg,
Kenneth Kvist, Alice Åström och Eva Zetterberg (alla
v) samt Ragnhild Pohanka (mp).