Fru talman! Låt mig börja med att konstatera att vi
nog kommer att höra denna debatt på gator och torg
och även i riksdagens kammare ända fram till den
20 september. Det tror jag blir den största valfrågan
av alla. Då skall vi säkert kunna sortera ut detta - inte
det konkreta som hör ihop med Amsterdamfördraget
utan kampen mot arbetslösheten och hur vi bäst skall
lösa det problemet.
Jag vill upprepa en sak för att det skall komma in
kammarens protokoll. Sysselsättningsunionen innebär
inte att kampen mot arbetslösheten skall harmoniseras
på något sätt. Precis som Göran Lennmarker själv
nämnde i sitt anförande om utrikes- och säkerhetspo-
litiken är processen sådan att man kommer fram till
att man gemensamt bestämmer sig för att detta skall
vara den viktigaste frågan. Men sedan har vi olika
förutsättningar. Inte minst Moderata samlingspartiet
brukar med emfas hävda att man har olika förutsätt-
ningar i olika länder och i olika regioner och att det är
fråga om olika individer. Därför får vi vidta olika
åtgärder.
Beträffande de 150 000 jobben som Göran Lenn-
marker talade om - han brukar återkomma till att
arbetslösheten är högre än den var när Göran Lenn-
marker och hans kamrater lämnade över regerings-
makten 1994 - vill jag säga att det stämmer att arbets-
lösheten är högre nu beroende på att vi har fått ta itu
med stora budgetnedskärningar efter de borgerligas
härjningar i Regeringskansliet. Det kan man se genom
att det är i den offentliga sektorn som sysselsättningen
har minskat. I den privata sektorn har sysselsättningen
däremot ökat markant sedan 1994, vilket kan vara kul
för Göran Lennmarker att höra. Det började under
1994, och sedan dess har den ökat. Men i den offent-
liga sektorn har sysselsättningen minskat på grund av
att vi har fått städa upp i ert konkursbo.