Fru talman! I dag debatterar riksdagen utbildningsutskottets betänkande
En akademi i tiden - ökad frihet för universitet och högskolor.
Universitet och högskolor utgör själva ryggraden i Sveriges kunskapsinfrastruktur. Det är en grundläggande uppgift för staten som blir allt viktigare i den tid vi lever i med en globalisering som ställer krav på Sverige att hänga med i kunskapsutvecklingen och krav på att vi interagerar med vår omvärld på ett helt annat sätt än vad vi gjort tidigare. Det ställer också krav på profilering och samverkan inom universitet och högskolor.
Vi är därför positiva till en minskad detaljreglering av verksamheten och organisationen vid universitet och högskolor. I forskning och högre utbildning behöver den egna verksamheten knytas samman med andra lärosäten för att kunna upprätthålla hög kvalitet och kunna utvecklas. Att stärka lärosätenas eget ansvar för detta kan vara pådrivande för kvalitetsarbetet och också öka profileringen av lärosäten. Det handlar bland annat om förslag för att underlätta internationell samverkan, kontakter med näringslivet och andra universitet, lyfta in internationell kompetens i styrelsen och kunna ta ett mer långsiktigt och strategiskt ansvar för forskning och utbildning.
Fru talman! Regeringen går emellertid alltför långt när det gäller avregleringen så att både rättssäkerhet och kvalitet i utbildning och forskning riskeras. Regeringen är samtidigt överraskande passiv i frågan om universitetens och högskolornas ekonomiska frihet. På det området redogör regeringen för tänkta utredningsarbeten i stället för att lägga fram skarpa förslag.
Vi tycker att det är bra att regeringen misslyckades med den ursprungliga planen att privatisera universitet och högskolor och på det sättet devalvera statens ansvar för forskning och högre utbildning. Vi menar att lärosätena måste ha både kompetenta och legitima ledningsorgan och ledningsstrukturer för att kunna klara framtiden. Även på detta område anser vi att regeringen gått vilse. Vi vill även fortsättningsvis slå vakt om ett kollegialt inflytande och ett starkt studentinflytande för att säkra kvalitet i utbildning och forskning.
För utomstående kan nog dagens debatt komma att framstå som obegriplig. Samma ord används för det ena som det andra. Det är viktigt att inte bara stanna upp vid uttalade ord utan också fundera över vad de innebär och står för. Den borgerliga regeringens PR-folk är uppenbart förtjusta i framing. Genom att använda rätt ord och begrepp försöker man sätta debatten och dagordningen i samhället. Men i detta fall blir det så uppenbart att det mest handlar om ett nyspråk.
Jag vet inte hur många rektorer och universitetslärare som de senaste veckorna sagt till mig att slagorden och symbolpolitiken på högskoleområdet börjar bli lite pinsam och besvärande. Vi kommer att få höra parollen "minskad detaljstyrning" samtidigt som regeringens före detta universitetskansler Anders Flodström för någon vecka sedan avgick i protest mot detaljstyrning av det nya resursfördelningssystemet. Att en universitetskansler avgår är i sig en unik historisk händelse. Jag vet inte om det har inträffat tidigare.
Jag ska citera Anders Flodström själv, återgivet på DN:s ledarsida i går: De föreslagna reformerna kommer inte att minska det statliga inflytandet över lärosätena. Snarare kommer de att göra statssekreteraren på Utbildningsdepartementet till universitetsdirektör för hela Sverige. Det är ord och inga visor från den avgående universitetskanslern. Jag ser fram emot att höra statsrådet förklara logiken bakom att talet om minskad detaljstyrning ledde till att regeringens egen myndighetschef avgick för att han tyckte att det var för mycket detaljstyrning.
Vi känner i och för sig igen retoriken från när regeringen presenterade forskningspropositionen. Även då talades det om minskad detaljstyrning. Faktum är att den borgerliga regeringen valde att politiskt specialdestinera anslag ned till olika budgetår och för vissa sjukdomstillstånd. Det är en detaljstyrning av forskningsfinansiering i Sverige som vi inte har upplevt på decennier.
I dagens debatt kommer regeringens tal om ökad frihet främst att gälla frihet för rektorerna, som redan i dag på regeringens initiativ i praktiken utser sin egen styrelse och kan föreslå sig själv till styrelseordförande om de skulle vilja. Fokus i dag är således styrelsernas frihet. Men det sägs väldigt lite om den akademiska friheten som vi i utbildningsutskottet vanligtvis talar mycket om. Det finns väldigt lite intresse för det som utgör basen i ett universitets verksamhet, universitetslärarna, forskarna och studenterna.
Vi i oppositionen är överens. Vi vill gärna ha avreglering av detaljbestämmelser, men staten har ett särskilt ansvar för att garantera just den akademiska friheten och rättssäkerheten för studenterna. Vi har i en rödgrön motion föreslagit ett antal saker och pekar på ett antal saker i propositioner som vi tycker är fel. Jag vill lyfta fram fem sådana områden.
För det första: Vi menar i likhet med flera remissinstanser att det kollegiala beslutsfattandet och därmed studentinflytandet borde fortsatt regleras nationellt. Vi säger inte att det exakt måste vara en fakultetsnämnd. Vi säger att någon form att kollegialt organ borde regleras. Detta är en grundbult för den akademiska friheten. Vi menar att den akademiska friheten inte på något sätt hotas av att garantera studentinflytandet på nationell nivå.
För det andra: I likhet med regeringen anser vi inte att staten behöver detaljstyra exakt hur befattningsstrukturen ska se ut på varje enskilt universitet och varje enskild högskola. Möjligheten till olikhet och anpassning till lärosätenas speciella inriktning måste kunna finnas. Vårt förslag innebär att lärosätena ges ökad självbestämmanderätt. Men det bygger på att man i högskoleförordningen anger att vissa nationella krav måste uppfyllas. Lärosätena åläggs att fastställa tydliga och transparenta regelverk för tjänsterna såsom deras innehåll, kungörande, ansökningsförfarande, sakkunnigutlåtande, studentmedverkan vid rekrytering och bedömningsgrunderna för förtjänsten för att det inte ska finnas några tvivel om att det är den med de absoluta bästa vetenskapliga och pedagogiska kvalifikationerna som anställs som forskare och lärare.
För det tredje: Propositionen är i sin regelförändringsiver också ovarsam om doktorandernas ställning. De har redan i dag en väldigt utsatt situation på många universitet och högskolor. Vi menar att bestämmelser om utbildning av handledare och högskolepedagogisk utbildning av doktorander ska kvarstå. Det behövs också tydligt fastställda regler på varje lärosäte för rätten att byta handledare och regler för beslut om fråntagande av resurser. Det är en viktig fråga om man talar om akademisk frihet och forskningens frihet.
För det fjärde: Vi anser till skillnad från vad som föreslås i propositionen att kravet på högskolepedagogisk utbildning eller att man på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper ska finnas kvar i fråga om anställning av lektorer och professorer. Det är en verksamhet och en inriktning som är allt viktigare i dagens högskolor och universitet.
För det femte: Vi menar att Högskoleverket även fortsättningsvis ska ha en viktig och oberoende granskande roll i att svara för utvärdering och tillsyn av svenska universitet och högskolor. Jag tänker inte gå in på detta särskilt mycket, eftersom min talartid börjar ta slut.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis beklaga en sak. Innan Tobias Krantz blev högskole- och forskningsminister fördes det diskussioner, i varje fall påstods detta av utredaren Daniel Tarschys. Han sade: Detta är en fråga som vi gärna vill ha dialog med oppositionen om. Vi sade: Vi är gärna beredda att ställa upp på den dialogen. Både Lars Leijonborg och Peter Honett har kommit till mig och sagt: Om ett tag vill vi ha dialog med oppositionen om hur propositionen ska utformas. Man kom aldrig tillbaka. Hade vi haft ett sådant samtal så hade vi kunnat rensa ut ett par av dessa frågor. Jag förstår uppriktigt inte varför det är så viktigt för regeringen att stryka paragrafen om att det ska finnas minst ett kollegialt organ. Jag tror att vi kommer att höra i denna debatt att ministern anser att det ska finnas kollegiala organ vid universitet och högskola, och då hade vi kunnat reda ut och bli överens om en sådan sak.
Jag tror att vi hade kunnat komma till en gemensam slutsats som hade gett spelreglerna för universitet och högskolor för lång tid framöver om vi haft en dialog i fler frågor där vi i oppositionen har synpunkter.
Jag beklagar att så inte var fallet. Jag beklagar att regeringen valt att gå sin egen väg i stället för att samtala om viktiga frågor som rör framtiden för universitet och högskolor.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.