Fru talman! En ny frihetstid gryr för den svenska akademin. Just nu är vi inne i ett principiellt skifte i svensk högskolepolitik. Under decennier av socialdemokratiskt styre präglades politiken för högre utbildning och forskning i vårt land av utbildningsfabrikens politiska ideal där kvantitet ensidigt sattes före kvalitet och där centralstyrning och politiska pekpinnar var honnörsorden.
Den första nedmonteringen av den socialdemokratiska utbildningsfabriken påbörjades under den förra borgerliga regeringen mellan 1991 och 1994 då den reglering som tidigare fanns när det gällde allmänna utbildningslinjer avskaffades och i stället ersattes av en examensordning där studenterna fick välja mer fritt.
Det andra steget var att den borgerliga regeringen genomförde en reform som innebar att man inrättade stiftelsedrivna högskolor i det svenska högskole- och universitetsväsendet.
Socialdemokraterna på den tiden bjöd starkt motstånd mot flera av de här reformerna. Det motstånd som då fanns mot att inrätta stiftelsedrivna högskolor framstår i dag som märkligt. Det är högskolor som i dag har blivit formliga succéer och som alla vittnar om har bidragit till ökad kreativitet, ökad nyfikenhet och ökad vitalitet i den svenska akademin.
Efter 1994 skärptes återigen det politiska greppet om den svenska akademin. Forskningsstiftelserna politiserades, lärosätenas styrelser sattes under tydlig politisk kontroll med allt fler uppifrån utsedda politiker, inte minst socialdemokratiska sådana, och könskvotering till professurer, de så kallade Thamprofessurerna, inrättades.
Jag gör inte den här tillbakablicken bara för att jag är särskilt förtjust i historiska exposéer utan därför att den visar på ett mönster som också är giltigt i dag. Det mönstret visar vilka som driver på för förändringar, ökad frihet, ökad självständighet och ökad autonomi för lärosätena och vilka som bromsar och säger nej och som gärna återreglerar och ökar politikens makt om de får chansen.
Nu återupprättar vi, fru talman, steg för steg den fria akademin. Den första åtgärd som regeringen vidtog efter regeringsskiftet 2006 var att se till att landets universitet och högskolor nu får utse sina styrelser på egen hand. Vi har avpolitiserat forskningsstiftelserna och ser till att huvuddelen av ledamöterna i forskningsstiftelserna nu utses av akademin. Vi har sett till att återställa forskarmajoriteten i Vetenskapsrådets styrelse. I de råd som verkligen fattar beslut om vem som ska få vetenskapliga anslag, de så kallade ämnesråden, är i princip alla ledamöter utsedda av vetenskapssamhället. Vi har avskaffat kårobligatoriet, och vi har sett till att den fria grundforskningen i Sverige har fått kraftigt utökade ekonomiska resurser. För flera av de här reformerna som vi har genomfört har oppositionens entusiasm varit milt sagt begränsad.
Fru talman! I dag debatterar vi regeringens förslag om ökad frihet för universitet och högskolor. Vilka är då de bärande motiven bakom den här reformen som regeringen vill genomföra? Jag skulle säga att det i huvudsak är tre motiv.
För det första ligger det ett egenvärde i att universitet och högskolor har en självständig roll i ett demokratiskt och upplyst samhälle. Universitet och högskolor ska spela en roll som samhällets självkritiska spegel. De ska vara forum för debatt där man ska ifrågasätta auktoriteter, invanda föreställningar och mönster i samhället. De ska vara spännande forum där de viktiga samhällsfrågorna diskuteras och debatteras och där nya idéer vågar tänkas utan att man kastar några sidoblickar på vad som är politiskt korrekt utifrån politikens eller näringslivets perspektiv. De ska vara forum för nytänkande där man vågar ifrågasätta.
För det andra vet vi att länder som har mer självständiga universitet och högskolor också lyckas prestera bättre resultat när det gäller både utbildning och forskning. Vi vet det av erfarenhet, vi vet det av olika studier och vi vet det också av en rapport som publicerades rätt nyligen av en belgisk tankesmedja, Bruegel, som konstaterade att ska man få en riktigt bra effekt när det gäller att genomföra reformer som skärper kvaliteten i den högre utbildningen och forskningen är det också viktigt att se till att lärosätena får ökad autonomi.
Många andra länder genomför nu också den här typen av reformer. Ett särskilt spännande reformförsök pågår exempelvis i Finland där man vidtagit kraftiga åtgärder för att stärka autonomin. Jag tycker att det som pågår där är mycket spännande.
De här två första motiven är på något sätt allmängiltiga och har funnits under lång tid, men det tredje bärande motivet rör globaliseringen. Vi ser en allt starkare globalisering där kraven ökar på att kunna fatta snabba beslut och att kunna fatta beslut på egen hand utan att nödvändigtvis vara tvungen fråga regering och riksdag eller högskoleministern om lov.
Jag tror att globaliseringen ställer alltmer ökade krav på att vi ska ha en decentralisering och mer makt till landets universitet och högskolor.
Det här är själva motiven bakom regeringens förslag. Vad innebär då de här förslagen? Vi har varit inne på flera av dem. Låt mig ändå göra min egen sammanfattning av de förslag som jag menar är de viktigaste i propositionen och som också utbildningsutskottets majoritet har bifallit.
För det första handlar det om att ge lärosätena större möjlighet att fatta beslut om den egna, interna organisationen. Det är viktigt, därför att olika lärosäten i Sverige ser olika ut. Olika lärosäten är olika stora. De har olika historisk bakgrund, de har olika profiler och olika intressen när det gäller att utveckla sin verksamhet. Naturligtvis är det så att det också måste slå igenom i hur man organiserar sin verksamhet för att man ska kunna nyttja den här potentialen och för att olika lärosäten ska kunna gå olika väg.
Jag vill inte ha en universitets- och högskolevärld där alla universitet och högskolor jobbar på precis samma sätt. Jag tror att det är viktigt att det kan se olika ut, och då måste man naturligtvis också ha möjlighet att forma de interna organisationerna efter eget huvud i större utsträckning. Självklart måste vi från statens sida och från politikens sida ha vissa centrala regler för att se till att rättssäkerheten för studenter vidmakthålls. Det är därför som det mycket tydligt finns med i propositionen, och utbildningsutskottet poängterar det mycket tydligt, att studenternas inflytande ska garanteras när viktiga beslut om utbildning och forskning fattas. Det finns tydliga bestämmelser som garanterar det kollegiala inflytandet för att beslut när det gäller utbildning och forskning ska fattas av vetenskapligt eller konstnärligt kompetenta lärare. Detta är mycket viktigt för regeringen och för mig.
För det andra öppnar vi också möjligheterna för att låta universitet och högskolor bestämma själva över vilka typer av lärare som man vill anställa på lärosätena. Det innebär bland annat att det blir större möjligheter att kalla professorer. I dag är grundregeln i den svenska akademin att man har en utlysning och sakkunnigförfaranden, vilket ofta är rätt omständliga processer. Vi tror att det är viktigt att det också finns en möjlighet att med lite kortare beslutsprocesser kalla professorer just för att vi ska kunna rekrytera de allra bästa, internationella toppforskarna. Ibland måste man kunna fatta snabba beslut för att lyckas med de här rekryteringarna.
Sakkunnigförfarandet och sakkunnigutlåtandet kommer även fortsättningsvis att vara normen i den svenska akademin, men det är viktigt att vi öppnar den här möjligheten.
Genom reformen skapar vi, på tal om läraranställningar, större möjligheter för lärosätena att i dialog med fackliga företrädare själva bestämma hur befattningsstrukturer ska se ut. Vi skapar även större möjligheter att åstadkomma en ökad trygghet för dem som är anställda vid universitet och högskolor. I dag har, som flera påpekat tidigare, rätt många inom den svenska akademin tillfälliga anställningar med ganska otrygga anställningsförhållanden. Jag tycker att det vore bra om vi såg till att det blev fler trygga anställningar, vilket nu också sker.
Därför är det märkligt att Socialdemokraterna och den övriga oppositionen vill avslå våra förslag på den här punkten. I många andra fall brukar Socialdemokraterna särskilt värna arbetsmarknadens parter, att de ska ha stort inflytande över anställningsförhållanden och annat. Just på detta område är det tydligen fel.
För det tredje, fru talman, ökar vi möjligheten att ta emot donationer utan regeringens tillstånd.
För det fjärde ger vi lärosätena större möjligheter att fatta beslut vid dimensioneringen av utbildning. Det är mycket bättre att landets universitet och högskolor själva fattar beslut om vilken dimensionering de vill ha, naturligtvis utifrån givna ekonomiska ramar, än att det centralstyrs från Stockholm.
Ytterligare en reform som vi föreslår innebär att våra lärosäten ska ha större möjligheter att samverka nationellt och internationellt. Många lärosäten vittnar om att det i dag är rätt besvärligt, att det finns många hinder i vägen.
Vi ökar friheten när det gäller att peka framåt, mot framtiden. Det är viktigt att öka möjligheterna att kunna föra över pengar från holdingbolag till exempelvis universitet.
Vi minskar den allmänna detaljregleringen av universitet och högskolor och öppnar möjligheten för universitet och högskolor att andrahandsuthyra bostäder, något som jag vet är mycket uppskattat, inte minst när det gäller våra storstadsregioner där bostadsbristen särskilt för studenter är mycket besvärlig.
Vi ökar alltså friheten för universitet och högskolor, men med frihet följer naturligtvis ansvar. Om man får ökad frihet får man också ta ett ökat ansvar. Jag har lyssnat på universitets- och högskolerektorer, och jag vet att landets akademiska företrädare är beredda att ta det ansvaret. De är intresserade av att göra det, och jag litar på att lärosätena också klarar av det.
Mycket av oppositionens kritik går ut på att ifrågasätta och misstänkliggöra lärosätenas möjlighet att ta det ansvaret. Jag litar på att lärosätena klarar det. Det är inte riksdag och regering som alltid vet hur saker och ting bäst ska regleras, utan det vet lärosätena ofta bättre själva.
Flera av de förslag vi lagt fram har mötts av mycket positiva reaktioner från akademin. Rektorn för Mittuniversitetet Anders Söderholm skrev om förslagen på sin blogg i mars när propositionen hade presenterats. Han kommenterar särskilt att man mer ska få bestämma vilka lärarkategorier man vill anställa. Han skriver: "Detta är positiva förändringar som möjliggör ett mer aktivt och ändamålsenligt arbete med kompetensförsörjning och som också kommer att kunna snabba på de i vissa fall oerhört långa handläggningstiderna. . I stora drag innehåller propositionen välkomna förändringar."
Linköpings universitets rektor Mille Millnert säger att det är ett steg i rätt riktning, att det ger ökad frihet beträffande hur man organiserar sig, rekryterar personal och skapar karriärmöjligheter. Det ger bättre förutsättningar att styra den egna utvecklingen.
I en kommentar skriver Kerstin Sahlin, företrädare för Uppsala universitet: "Vi är väldigt positiva till att regeringen betonar vikten av studentinflytandet så tydligt." Detta sagt apropå det som flera i oppositionen upptagit kammarens tid med.
Nu har regeringen alltså presenterat sitt förslag. Många företrädare för akademin är mycket positiva till det. Vad säger då oppositionen? De säger blankt nej till regeringens förslag, avstyrker hela propositionen; jag tror att Amineh Kakabaveh använde just uttrycket "vi avstyrker hela propositionen". Jag misstror varken Mikael Damberg eller någon annan. Det finns säkert på vissa punkter intresse av att göra någonting. Poängen med oppositionens agerande är att de avstyrker allt. De avstyrker hela propositionen.
Om oppositionen mot förmodan fick majoritet vid den omröstning som sker i kammaren senare i dag skulle det innebära att man säger nej till att lärosätena får mer makt över den interna organisationen, man säger nej till ökad frihet att sköta sina läraranställningar på egen hand, man säger nej till att det ska bli lättare att hyra ut bostäder till studenter och man säger nej till minskad detaljreglering. Det blir resultatet av oppositionens politik. Nej, nej, nej. Är det så Sverige ska möta framtiden? Är det så vi ska möta globaliseringen, genom att säga nej? En betecknande skrivning i oppositionens reservation är "regeringen går för långt". Det är innebörden i oppositionens politik.
Jag menar, fru talman, att retorik och handling i oppositionens politik ofta inte går ihop. Man säger sig gärna vara för ökad frihet, självständighet, öppenhet för reformer, men när det kommer till kritan säger man ändå alltid nej. Jag tror att det finns en röd tråd som går från Carl Thams tid som utbildningsminister på 1990-talet till dagens socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Det finns en rädsla för att lärosätena, om man ger dem ökad frihet, kanske inte gör som man själv vill på alla punkter. Det finns en övertro på centralstyrning, centralplanering, och en rädsla för mångfald och pluralism.
Fru talman! Sverige står inför en mycket tuff global utmaning. Vi har diskuterat det flera gånger i denna kammare, och det är viktigt att vi har det perspektivet. Vi möts av en allt tuffare internationell verklighet där vi ska konkurrera med kunskap, inte med låga löner, nedmonterad offentlig välfärd eller dåliga miljövillkor. Vi måste genomföra reformer för att kunna vässa utbildningen och forskningen i vårt land.
Vi i Alliansen har genomfört ett antal reformer under den tid vi suttit vid makten, alltså sedan regeringsskiftet 2006. Vi har genomfört en rekordstor satsning på 5 miljarder kronor till svensk forskning. Vi har gjort ett antal satsningar för att öka och skärpa kvaliteten i den svenska högskolan. Vi har höjt studiemedlen för landets studenter.
På många av dessa punkter har oppositionen sagt nej - nej, nej, nej. Vi reformerar. Vi driver på för ökad utveckling. Socialdemokraterna bromsar och säger nej. På så sätt kan vi inte se till att Sverige får en högskola i världsklass. Så kan vi inte göra oss redo för den globala utmaningen.
Sverige behöver en akademi i tiden, och det är faktiskt på tiden.
(Applåder)