Fru talman! Jag vill gärna börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.
Vi har att ta ställning till ett förslag som syftar till att öka friheten för statliga universitet och högskolor. Alliansregeringen har under mandatperioden genomfört en rad reformer. Fokus har varit på minskad politisk styrning och ökad frihet. Utgångspunkten i det här betänkandet är bedömningen att lärosätenas frihet och självbestämmande behöver öka för att Sverige ska kunna bedriva utbildning och forskning av internationellt konkurrenskraftig kvalitet.
Vårt utbildningsväsen står inför stora utmaningar. En ökad frihet är i det här sammanhanget otroligt viktig. Makten att forma sin egen framtid är central när våra universitet och högskolor ska förhålla sig till den ökade internationella konkurrensen, som är ett faktum. Den centralstyrning som fortfarande finns kvar är ett uttryck för en politisk klåfingrighet som vi har fått ärva och som inte är speciellt hälsosam.
Regeringen har i propositionen föreslagit att friheten för statliga universitet och högskolor ska öka. Det handlar bland annat om avreglering när det gäller organisation, lärarens ställning och utbildning. Lärosätena ska också få bestämma om sin interna organisation, utöver det som gäller för styrelse och rektor. Regeringen har gjort bedömningen att lärosätena ska få bestämma vilka kategorier av lärare som ska anställas och vilka möjligheter till befordran som ska finnas för lärarna.
En viktig del av propositionen handlar om att säkra studenternas inflytande, precis som mina allianskolleger har sagt ett antal gånger under debatten. Det föreslås, vilket tydligen inte kan slås tillräckligt starkt fast, att studenterna ska ha rätt att vara representerade när beslut fattas och beredning sker som har betydelse för utbildning eller studenternas situation. Jag undrar i denna debatt, som vid ett antal gånger tidigare, om det är samma propositionstext vi läst. I "min" proposition som ligger på mitt bord slås studentinflytandet fast väldigt tydligt. Ni kan få läsa det om ni är osäkra.
Fru talman! Sverige står inför stora utmaningar. Den globala spelplanen förändras dramatiskt. Nya aktörer tar plats på den ekonomiska scenen, men konkurrensen handlar inte längre om låga löner för mindre kvalificerade jobb utan i allt högre grad om kunskap.
Alliansregeringen har genomfört en historiskt stor forskningssatsning där anslagen har ökat med 20-25 procent under fyra år. Flera andra åtgärder har vidtagits för att höja kvaliteten i grundutbildningen. Men för att möta den globala utmaningen krävs inte enbart ekonomiska satsningar; det fordras också reformer för att ge universiteten mer makt att forma sin egen framtid. Att vidga det akademiska självstyret är därför ett mycket viktigt inslag i regeringens politik.
Redan under den förra borgerliga regeringen genomfördes viktiga förändringar. År 1993 fattades ett beslut som innebar att två stiftelsehögskolor kunde skapas - Högskolan i Jönköping och Chalmers tekniska högskola. Reformen var inte okontroversiell. Den dåvarande socialdemokratiska oppositionen bekämpade frenetiskt förslaget, som sedan visat sig vara mycket lyckat. Stiftelsehögskolorna har visat sig sporra till nytänkande i hela den akademiska världen. Under de därefter följande tolv åren av socialdemokratiskt maktinnehav ökade emellertid den politiska centralstyrningen på nytt av landets högre lärosäten. Men sedan 2006 har Alliansen genomfört en rad reformer för att ge lärosätena större självständighet. Lärosätena utser numera som bekant i praktiken sina styrelser själva. Forskarinflytandet i Vetenskapsrådet har stärkts, den fria grundforskningen har fått utökade resurser och de fria forskningsstiftelserna har återupprättats.
Frågan om i vilken juridisk form högre utbildning och forskning bör bedrivas har varit en viktig fråga som regeringen har tagit på stort allvar. Stödet för att öka autonomin och därmed minska detaljstyrningen har stöd också i högskolesektorn.
Att skapa en helt ny juridisk form och göra upp med en lång tradition av hård styrning låter sig inte göras omedelbart. Men de reformer som vi nu föreslår kommer att äga rum inom ramen för universitet och högskolor. Frihet att välja - frihet att avstå!
Fru talman! Universitet och högskolor kommer nu att ges betydligt större makt att utforma sin interna organisation utöver styrelse och rektor. I dag styr ett centralt regelverk närmast in i detalj vilken organisation som ska finnas vid varje lärosäte. Det är ett uttryck för en långtgående detaljstyrning. Det staten fortsättningsvis kommer att reglera är att beslut fattas av personer med vetenskaplig eller konstnärlig kompetens om besluten så kräver.
De högre lärosätena får också betydligt större frihet att själva bestämma vilka kategorier av lärare som de önskar anställa. Lärosätena måste tillåtas ta fullt arbetsgivaransvar utifrån sina egna förutsättningar och behov. Utöver kategorierna professor och lektor som blir fortsatt reglerade i förordningen kommer det att stå högskolor och universitet fritt att bestämma vilka lärarkategorier som behövs och vilka karriärmöjligheter som krävs för att kunna attrahera de bästa inom respektive område. Det blir också möjligt att i vissa fall genom ett så kallat kallelseförfarande rekrytera professorer utan de ibland tidskrävande procedurer som normalt användes tidigare.
En ökad flexibilitet är viktig för att kunna konkurrera med universitet runt om i världen om de allra bästa forskarna. Detaljreglering av utbildning minskar på det här sättet.
Fru talman! Vårt utbildningsväsen står i dag inför stora utmaningar. Om vi ska klara av den globala utmaningen krävs förändring och förnyelse. Att ge landets högre lärosäten ökad frihet är ett mycket viktigt led i regeringens politik. En stärkt autonomi för universitet och högskolor är viktig inte bara för att det leder till högre kvalitet utan också för sin egen skull. I ett upplyst samhälle fungerar lärosätena som samhällets självkritiska röst. Med regeringens politik får Sverige äntligen en akademi i tiden.
(Applåder)
I detta anförande instämde Gunilla Tjernberg (kd).