Fru talman! I dag ska vi, som Mikael Damberg nämnde, debattera och fatta beslut om ökad frihet för universitet och högskolor. Jag är positiv till detta. Det är ett bra initiativ från regeringen att jobba med dessa frågor. Det är en grundläggande och bra idé att ha så stor frihet som möjligt också för universitet och högskolor. I det delar jag allt som Mikael Damberg sade.
Ett konkret positivt exempel är att regeringen inte kräver att rektorer och andra i universitetsledningar ska ha svenskt medborgarskap. Det finns också andra bra detaljavregleringar.
Jag tänkte ägna mig lite åt principen. Ibland undrar man varför vi talar om frihet. En av de grundläggande anledningarna till att vi ska ha så stor frihet som möjligt är att det är bra att människor får välja. Det är också bra att det finns frihet och möjlighet för frihet. Det ger många positiva sidoeffekter när man tar vara på människors engagemang och möjlighet att själva bestämma. Största möjliga frihet är därför positivt.
Ska vi då ha en total avreglering av allt? Då får vi kanske största möjliga frihet. Men vi får nog inte största möjliga frihet genom att avskaffa alla lagar. Det är ju inte heller något sådant vi debatterar här i dag. Nej, vi vill ha största möjliga frihet så länge det inte sker på någon annans bekostnad.
Det är det här tillägget som jag tycker är relevant när vi diskuterar, för vad gör man i propositionen som ligger till grund för betänkandet? Jo, man föreslår kraftig utökning av frihet för rektorerna. Jag vill vara tydlig med att jag är för att rektorer ska ha stor frihet. Ska man leda en sådan viktig myndighet behöver man frihet och möjlighet att driva saker - men inte till vilket pris som helst. Det finns andra som berörs av universitetets verksamhet. Det handlar inte om rektorns personliga frihet utan om rektorns frihet att styra över universitetet.
När man minskar studenternas möjlighet till inflytande och tar bort garanten för kollegialt beslutsfattande, som är en grundbult i en fri akademi, undrar jag vems frihet det är och på vems bekostnad.
Nu får jag kanske höra att jag misstror landets rektorer, men det gör jag inte alls. Jag är övertygad om att de driver högskolor och universitet på ett kompetent sätt - kanske inte som jag tycker är politiskt rätt i alla frågor, men jag är säker på att jag inte skulle göra det bättre själv. Men bara för att man inte misstror någon ger man den inte frihet att göra precis vad den vill.
Jag misstror inte heller landets kommuner. Trots det måste de ha kommunfullmäktige, kommunstyrelse, socialnämnd och val. Lät man landets kommuner besluta själva skulle de säkert ändå ha kommunfullmäktige och så vidare. Jag tycker dock inte att vi ska avskaffa dessa regler för kommunerna. Det finns nämligen en rättssäkerhetsgaranti i detta. Andra människors frihet garanteras, och jag anser att det är en nationell uppgift att garantera andra människors frihet.
Jag misstror inte kommunernas vilja att göra rätt, men de gör inte alltid rätt. Då är det viktigt med kontroll och uppföljning. Vi har myndigheter för det, till exempel Skolverket och Socialstyrelsen. De har en viktig uppgift, även om jag inte misstror kommunerna och tycker att det är kommunerna som ska besluta om saker och ting. Det behövs dock vissa typer av regleringar, och det går inte att avreglera allt.
Man avreglerar förstås inte allt i propositionen, men det är tydligt att man tyvärr tar bort rätt mycket av de rättssäkerhetsgarantier som finns för exempelvis studenter.
Några saker har nämnts tidigare, bland annat att det inte längre krävs att man har genomgått en högskolepedagogisk utbildning eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper. Men om jag har förstått det hela rätt vill man ändå att professorer och lektorer ska ha någon form av pedagogisk kunskap. Hur garanterar man det? Om de inte har genomgått en högskolepedagogisk utbildning eller förvärvat den på något annat, hur har de då fått denna kunskap? Hur har man tänkt garantera det när man tydligen inte ska se på om de har förvärvat kunskapen eller fått den genom utbildning? Ska de vara födda med det? Jag tycker att det är rimligt att garantera en sådan sak eftersom det är viktigt för landets studenter.
Det finns studenter som klarar sig oavsett hur opedagogisk en lärare är. Det gäller dock inte alla, och vi skulle missa många begåvade människor om vi inte har en bra pedagogik på landets universitet och högskolor.
I förslaget öppnar man tyvärr för minskat studentinflytande. Det ska finnas studentrepresentanter i de organ som beslutar om saker och ting, men samtidigt säger man att en person i princip kan besluta om allt så länge denne har de vetenskapliga kvalifikationerna och har utnämnts av rektor att göra det. I det fallet måste man bara informera och samråda med studenterna, men det vet vi hur kort det kan vara. I praktiken kan man fatta beslutet, därefter informera studenterna och sedan vänta lite innan papperet om beslutet skrivs. Det är fullt möjligt, och ingen kan kontrollera det. Det är inte rimligt. Studentinflytande är viktigt.
I och med att riksdagen har beslutat att avskaffa kårobligatoriet har studentinflytandet redan äventyrats lite grann, men det är bra att man har friheten att välja att vara med i en förening eller inte.
Man borde dock ha tillfört tillräckligt med resurser. Nu har man inte gjort det. Dessutom har man inte reglerat tydligt att studenterna måste ha inflytande. Det är att gå för långt. Studenternas inflytande är bra för kvaliteten och viktigt för utbildningarna. Det borde dessutom vara en naturlig del av utbildningssystemet.
Jag slutar med att återknyta till friheten jag talade om. Jag tycker att universitet och högskolor ska ha ökad frihet och att en viss avreglering är bra.
Vad man dock framför allt saknar är något som Mikael Damberg nämnde, nämligen den ekonomisk-administrativa friheten. Regeringen aviserade en del förslag som ser utmärkta ut. Jag hade gärna debatterat dem i dag och sett att vi hade fått möjlighet att genomföra det mesta av detta, även om möjligtvis någon detalj skulle ha varit konstig.
Det är ändå en poäng med att universiteten har frihet att verka ute i samhället och frihet att ta vara på studenternas engagemang, möjligheter och uppfinningar. Det finns en enorm potential i friheten att driva företag, samverka med andra eller ta emot donationer. Det borde vara naturligt.
I stället för att koncentrera sig på den uppgiften och se till att universiteten kan förändras och bidra mer till samhället har man koncentrerat sig på att äventyra studenters inflytande och den fria akademin. Jag tycker att det är onödigt, och jag förstår inte hur man kan komma till den slutsatsen om man vill ha mer frihet. Man kan fråga sig hur vi hamnade här. Jag önskar att vi i framtiden kan se till att den ekonomiska friheten kommer tillbaka och att vi härifrån kan garantera att studenterna kommer att ha ett inflytande över verksamheten och att forskarna ska ha något att säga till om.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.