Fru talman! Riksdagskamrater, riksmötesdeltagare! Vi brukar få besök av skolklasser här i riksdagen. Jag brukar träffa dem och berättar då att en orsak till att man känner en viss press när man kliver upp i den här talarstolen är att vad man än säger skrivs det ned omedelbart. Det verkar som om den pressen sitter i år ut och år in. Det var ett tag sedan jag höll jungfrutalet, men det känns fortfarande. Det är väl för detta att dagen efter kan alla läsa vad man har sagt. Därför försöker man skärpa sig och säga saker som ska stå sig även när människor läser det, för det man säger flyger inte bara vidare som det gör i en normal debatt.
Jag tänkte säga några saker om FN. Jag representerar samma parti som Veronica, så jag instämmer naturligtvis i vad hon har sagt. Jag tyckte att det kändes befriande att vi också fick ett fackligt perspektiv i dag och inte bara allt det andra. Tillsammans ger en sådan här debatt en bra bild av många saker.
Jag är född samma år som Dag Hammarskjöld tillträdde som generalsekreterare. Jag minns min barndom som en tid av ett enormt förtroende för FN och för internationella frågor, att vi i Sverige kunde spela en stor roll.
Jag minns också söndagarna när vi åkte ut till Bromma flygfält och stod och tittade på planen. Man var alldeles fascinerad av att ett plan kom från USA och ett annat från något annat land. Så småningom fick man möjlighet att resa ut till alla de här länderna med den oerhört positiva inställningen till internationella frågor och också med det väldigt starka förtroendet att vad vi tyckte och tänkte i Sverige spelade roll. Det här tycker jag att vi ska fortsätta att följa upp.
Jag hör ofta synpunkter i debatten som att vi har tappat det här, att vi inte syns lika mycket, att det var annorlunda på Olof Palmes tid. Och det kanske det var på ett sätt. Men det handlar väl också lite grann om att på den tiden märktes det vi sade, eftersom vi stod mittemellan två block. I och med att vi var i en sådan position kunde vi säga saker, och vi hördes i världen därför att andra länder inte sade de sakerna. Det gjorde att det vi sade fick en större roll, kanske i våra egna ögon men också i internationella medier. Det betyder inte att vi inte säger samma saker nu, kanske gör vi det till och med med större skärpa och större precision, men det syns inte på samma sätt. Det är lätt att få intrycket att vårt engagemang i internationella frågor skulle vara mindre. Jag skulle vilja säga att det är det inte.
Fru talman! Jag tänkte försöka notera några socialdemokratiska synpunkter på FN. Det känns lite viktigt att försöka presentera lite grann av vad partiet tycker.
Vi inser att det är en klyscha - det är inte en klyscha, men det är egentligen en ganska bra formulering - att nationalstaten är tillräcklig för att lösa alla individuella problem, alla individers säkerhetsproblem. Och den är definitivt för liten för att lösa mänsklighetens problem. För det krävs det något annat. Då krävs det en internationell organisation. Det som har byggts upp sedan andra världskriget är FN. Det är den organisation som vi har.
FN kan aldrig någonsin bli starkare än dess medlemsnationer. Vad vi gör FN till och vad vi använder FN till är ett verktyg. FN kan aldrig vara starkt om inte FN åtnjuter respekt i alla länder. Därför tänkte jag försöka peka på några saker som känns viktiga.
Något som ständigt diskuteras, och där det egentligen inte har hänt någonting, är förändringen av säkerhetsrådet. Jag ska inte uttrycka regeringens synpunkt, för där finns det naturligtvis en hel del taktiska överväganden som måste göras. Men för mig som socialdemokrat skulle det kännas väldigt bra om säkerhetsrådets sätt att besluta saker förändrades från den vetokultur som finns nu till att man jobbade med kvalificerad majoritet. Det skulle vara väldigt bra om vi på samma sätt kunde uppnå att det ska vara kvalificerad majoritet i generalförsamlingen och att inte vissa stormakter i praktiken ska kunna diktera vad besluten blir.
Vi måste jobba mot att bryta stormakternas oerhörda dominans. Jag tycker att det vore rimligt att man, när vi utvidgar säkerhetsrådet, också tar hänsyn till vilka länder som är demokratiska. Det är ju inte sådana överväganden som görs nu, utan det är ju i princip en återspegling av världen efter 1945. Det skulle naturligtvis också kännas rimligt, när man utvidgar säkerhetsrådet och gruppen av länder som alltså har större inflytande, att ta hänsyn till vilka länder som bidrar mest till verksamheten. Vilka länder satsar på FN och i förhållande till sin storlek bidrar med saker? Det här skulle naturligtvis gynna Sverige - det ska vi inte sticka under stol med - och en del andra länder som är internationalistiskt sinnade.
Det finns en treenighet, som flera har sagt här. Det handlar om fred, säkerhet och utveckling. Jag tror att de förutsätter varandra. Man kan inte ha fred utan säkerhet, och i längden kan man inte ha det utan utveckling heller. Konflikters grund är ofta just fattigdom och politisk extremism, och för att kunna släcka konflikter och för att stabilisera läget efter konflikter krävs det ofta att en säkerhet etableras. Ibland kan inte den egna staten klara av det, och då är FN väldigt centralt.
Jag skulle också snabbt vilja säga att för mig känns det väldigt viktigt att FN nu arbetar med en handikappkonvention. Det finns ett arbete, och Sverige deltar mycket aktivt i det. Det känns oerhört angeläget att administration, management, kultur och annat effektiviseras. Det arbetar vi med från svensk sida. Det finns ett stort motstånd i FN. Jag vet inte vad det beror på egentligen, för man skulle kunna tänka att det väl vore bra för alla om det fungerade mycket bättre.
Jag är naturligtvis, som alla andra här, mycket positiv till att vi får ett råd för mänskliga rättigheter och inte en illa beryktad kommitté.
Det känns riktigt att vi får till en fredsbyggande kommitté, och det känns väldigt angeläget att generalförsamlingens sätt att arbeta förbättras så att man inte håller på med repetitiva resolutionstexter som går år ut och år in. Det är ungefär som de paralleller som finns här, nämligen att man lägger fram samma motion år ut och år in. Det är orimligt att en så stor del av resurserna för världens samlade toppdiplomater läggs ned på sådant.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att för mig känns det som ett fantastiskt framsteg när det gäller vår relation till FN att ordföranden i generalförsamlingen nu är den svenska utrikesministern. Det här är ett starkt sätt att markera hur viktigt vi tycker att arbetet är, och det är också ett starkt sätt att markera att den utrikesminister som vi utser faktiskt får fortsätta arbeta med det här. Som socialdemokrat tycker jag att det är väldigt viktigt att man har ett perspektiv av konstruktivt och resultatinriktat arbete. För mig känns det också väldigt viktigt att vi går vidare med FN och att vi återknyter till den oerhört positiva bild som har funnits här i landet. Det var positivt med 100-årsjubileet av Dag Hammarskjölds födelse för några år sedan då vi fokuserade mycket på FN. Det här kommer vi att behöva fortsätta med. FN är faktiskt den möjlighet som finns för oss att uppnå en anständig värld.