Fru talman! Förra gången som kammaren diskuterade mänskliga rättigheter och FN-systemet var den 15 juni förra året. Då hade jag nöjet att gratulera Jan Eliasson till posten som ordförande för FN:s generalförsamling. Nu får jag tydligen gratulera på nytt, denna gång till utrikesministerposten. Jag utgår ifrån att han kommer att läsa protokollet som utrikesminister. Han har stora förväntningar på sig att förstärka Sveriges röst i världen, inte minst när det gäller de mänskliga rättigheterna.
Det finns en hel del skamfilade frågor om mänskliga rättigheter att rehabilitera. Det räcker att nämna tveksamheten när det gäller att kalla det som sker i Darfur för ett folkmord, att undvika att ge tydliga besked till Putin om det som skett och sker mot människorna i Tjetjenien, bristen på konsekvent agerande i EU för att ha kvar vapenembargot mot Kina och därmed värna det betydligt mindre Taiwan och tveksamheten i fråga om att tala klarspråk med USA när mänskliga rättigheter träds för när som i fallet med de utvisade egyptierna och det som händer i Guantánamo och Abu Ghraib-fängelset. Regeringens praktiska politik har inte hittills överensstämt med de vackra ord som regeringen har uttalat. Det majoriteten skriver till försvar för regeringens agerande blir på samma sätt tomma ord på flera ställen också i det betänkande som vi nu behandlar. Mindre av tomma fraser och mer verkstad är vad jag efterlyser. Det är utmaningen för den nye utrikesministern, och jag tror faktiskt att han klarar det.
Alf Svensson pekar, när vi diskuterar mänskliga rättigheter, också på vikten av att städa framför egen dörr. Det finns många frågor som man kan ta upp även i Sverige i det sammanhanget. Det gäller inte minst integrations- och flyktingpolitiken, och där har vi också sett vad Europadomstolen säger om vårt eget agerande. Nu diskuterar vi ju de frågorna i andra sammanhang, och vi har i första hand det internationella perspektivet för ögonen. Ändå vill jag också betona vikten av detta. Ska man kunna agera utåt är det viktigt att vi också städar framför egen dörr.
Fru talman! Den roll som FN har för att upprätthålla fred, främja mänskliga rättigheter och att hjälpa till vid katastrofer och konflikter är viktig. Den bör inte bara värnas. Den måste stärkas. Det är lätt att uttala stöd för FN. Det är att ansluta sig till en utrikespolitik som strävar efter att lösa konflikter och hot i världen mellan länder och folk med hjälp av institutioner, med diplomati, som Alf Svensson sade tidigare, med förhandlingar, överenskommelser och samarbete. Det är motsatsen till en utrikespolitik som föredrar den starkes rätt framför den svages och rätten att kränka människor och individer.
FN har en viktig uppgift att ta sig an att som den enda globala företrädaren för världens stater i högsta möjliga grad motverka farliga effekter av unilateralism, en bättre utvecklingspolitik måste formas, det mänskliga rättighetsarbetet stärkas, säkerheten måste öka och rustning och icke-spridning av massförstörelsevapen minska. När det gäller massförstörelsevapen och icke-spridning blev toppmötets resultat tyvärr en stor besvikelse. Där måste nya tag tas. Inte minst USA måste fås att förstå att det också handlar om att fullfölja avtalade nedrustningar och minskningar av den kärnvapenarsenal som finns och inte enbart fokusera på icke-spridning. Viktigt är också att hantera den fredliga användningen av kärntekniken.
Rådet för mänskliga rättigheter ska nu ersätta den tidigare ineffektiva och dubbeltydiga MR-kommittén där människorättskränkande länder som Libyen, Kina, Sudan och Iran inte enbart kunde vara medlemmar utan också ordförandeland. Libyen var ju det nu senast. Det är mycket stötande. Det förändrade rådet innebär en kompromiss där det fortfarande inte är uteslutet att samma situation kan uppstå igen. Det återstår att se hur det nya rådet nu kan fungera. Det är viktigt att det ges långtgående befogenheter och möjligheter att utreda huruvida medlemsstaterna och andra uppfyller de mänskliga fri- och rättigheterna.
FN måste också fungera som motor i arbetet med att skapa en rättvisare värld utan fattigdom och ekologisk utarmning. Motiven är både solidariska och säkerhetspolitiska.
Fru talman! Kampen för mänskliga rättigheter ska vara central i utrikespolitiken. Det har framhållits tidigare. Kampen får inte stanna vid nationsgränsen. Överallt där mänskliga rättigheter kränks måste ett FN-engagemang kunna utlösas. FN:s toppmöte deklarerade skyldigheten att skydda, och den måste nu omsättas i praktiken. Darfur står sedan länge på tur. Det är fullständigt orimligt att diktatorer och totalitära regimer ska kunna använda landgränser som skydd för att tortera, massmörda och förfölja människor.
För knappt två veckor sedan var det presidentval i Vitryssland. Det blev ett val där segraren kunde utnämnas i förväg, ett val där segraren själv bestämde hur stor segermarginalen skulle vara, ett val där folkets röster inte spelade någon roll.
Det vitryska folket lever i ett samhälle som är svårt att föreställa sig. Det är ett samhälle där myndigheterna använder lagstiftning för att förhindra organisationer och individer att uttrycka sina åsikter. Det är ett samhälle där man tystar oppositionen genom hot, trakasserier, våld och långa fängelsestraff. Det är ett samhälle där oppositionella och de som vågade tappert påtala valfusket städades undan och fängslades. Det är ett samhälle där mänskliga fri- och rättigheter kränks dagligen.
Vitryssland är Europas förhoppningsvis sista diktatur. Det är oftast i diktaturer som mänskliga rättigheter har det svårast. Därför är arbetet för demokrati en viktig del i kampen för mänskliga rättigheter. Det vi har sett i Vitryssland de senaste veckorna manar oss inte enbart till att stödja de oppositionella krafterna. Det visar också tydligt hur de politiska rättigheterna, som oftast kränks i diktaturer, är grundläggande för människors fri- och rättigheter. Det innebär inte att alla demokratier går fria från att misshandla mänskliga rättigheter - inte ens den största demokratin USA, som ofta benämns som den främsta demokratin.
Här har förts en debatt om definitionen av mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna har fler dimensioner. Att ha hälsan och mat för dagen är också en mänsklig rättighet, liksom tak över huvudet och frihet från svält. Att inte bli diskriminerad och stigmatiserad är en annan rättighet. Hiv-smittade och andra sjuka blir ofta utsatta för det. Det rör sig om ca 40 miljoner människor som i dag är hivsmittade. En viktig del i arbetet med hiv/aids är att verka för att diskriminering och stigmatisering av hivsmittade upphör. Den omfattande aidsepidemin i den fattiga delen av världen är dessutom ett av de största hoten i dag mot hälsa och välfärd som också är en mänsklig rättighet. Kampen mot hiv/aids är därför viktig ur flera aspekter också i det människorättsliga perspektivet.
Homo- och bisexuella och transpersoner är en annan grupp som sitter trångt när det gäller mänskliga rättigheter. I stora delar av världen utsätts de för ett brutalt förtryck av statsmakten eller från religiösa eller sociala rörelser. Därför är det viktigt att stärka HBT-perspektivet i FN-arbetet. Vi har redovisat hur det kan göras i de motionsförslag från Centerpartiet som vi har lagt fram och som behandlas i betänkandet. Centerpartiets motionsförslag har resulterat i några få reservationer. Jag ber att få yrka bifall till reservationerna nr 1 och nr 6 och i övrigt yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet i de delar där reservationerna inte står emot.