Fru talman! Jag blir allvarligt ledsen när Cecilia Wikström säger att det är skillnad på liv och existens och på något sätt påvisar en människosyn som fullständigt nedvärderar de människor som svälter och som bara har orken att kämpa för mat för dagen. Jag tycker inte att det är människovärdigt att ha ett sådant liv, men jag tycker att det är förnedrande att säga att det inte är värt att leva.
Vad hjälper det de människor som finns på torget i Minsk i Vitryssland att de har mat? Ja, de kan kämpa för demokrati. Det är ju det som är kopplingen. Genom att de inte svälter, genom att de kan försörja sig kan de också öppna ögonen och säga: Å, det finns mer saker att göra. Det finns mer problem i världen. Vi kan aktivt arbeta och delta i utvecklingen av världen och värna våra mänskliga rättigheter.
Jag säger inte - jag repeterar: jag säger
inte
- att den ena rättigheten är mer värd än den andra. De är sammanflätade och beroende av varandra, och de stöder varandra. Det är min poäng, det är utskottets poäng, det är Europeiska unionens poäng och det är FN:s poäng. FN-toppmötet i höstas slog återigen fast att de mänskliga rättigheterna är odelbara och beroende av varandra för att kunna utvecklas.
Jag tror inte att det hade varit till gagn för demokratin i Vitryssland om folket varit svältande.