Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till den borgerliga alliansens gemensamma reservation nr 1 som handlar om politiska rättigheter i förhållande till sociala och ekonomiska, reformeringen av FN och förtryck och förföljelse av HBT-personer.
Just nu, fru talman, i denna sekund precis som i nästa och nästa säljs en liten flicka någonstans i världen. Hon och tusentals andra små flickor och unga kvinnor berövas på det sättet sin själ, sin barndom, utnyttjas och förnedras för att andra människor vill tjäna pengar på deras kroppar. Om man ser de här flickorna i ansiktet ser man att de saknar hopp, tillit och framtidstro. De är dömda till ett utsatt liv, kanske för all framtid.
Fru talman! Just nu i denna stund mördas, skändas och våldtas människor i västra Darfur i Sudan. Folkmordet har intill nu skördat 300 000 offer minst, och två miljoner människor beräknas vara på flykt till följd av den djupa konflikt som raserar. Attackerna på civila understöds av den sudanesiska regimen och kränker på ett mycket grovt och stundtals utstuderat vis de mänskliga rättigheterna.
Fru talman! Just nu i dag hålls vitryska demonstranter fängslade efter att de har utövat den rätt som har sin grund i FN:s människorättskonvention, rätten att demonstrera och fritt uttrycka sin politiska åsikt. Uppgifterna varierar, men vi vet att åtminstone 400 personer har gripits runtom i Vitryssland. Det hävdar människorättsorganisationer på plats. De berättar också om hur polisen har tvingat in demonstranterna i polisbussar där de brutalt har misshandlats och transporterats till polisstationer i Minsk där de nu hålls i arrestlokaler under förnedrande och vidriga förhållanden. Några av dem har redan ställts inför rätta och dömts för huliganism och för att de har deltagit i de otillåtna mötena.
Fru talman! Alla människor är födda med samma fri- och rättigheter. Trots detta för oss till synes så självklara sker dagligen kränkningar av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna. Det är rättigheter som vi här hemma i Sverige ofta tar för självklara. De exempel som jag nyss räknade upp är bara några bevis på att vår värld fortfarande är skriande orättvis. Förtryck och ofrihet är fortfarande ett världsomspännande faktum, och brott mot de mänskliga rättigheterna tar sig för oss främmande, skrämmande och alldeles förfärliga uttryck.
I kampen för mänskliga rättigheter slår utskottet fast att främjandet av dessa rättigheter ska vara en prioritet inom svensk utrikespolitik. Frågan inställer sig: Vad betyder det egentligen?
För mig betyder det att Sverige ska vara en stark röst för dem som inte har någon röst att själva uttala och formulera sina krav och rättigheter, för de unga demonstranterna som fängslats i Vitryssland, för de kvinnor i Darfur som våldtagits och skändats och för de unga flickor som säljs som sexslavar i Asien, i Östeuropa och runtomkring i hela världen, faktiskt också i Sverige. Det betyder att respekten för mänskliga rättigheter aldrig får kompromissas bort till förmån för ekonomiska intressen eller taktiskt politiska överväganden.
Så borde det vara, men det är inte alltid så att Sverige är en röst för dem som saknar röst och att Sverige aktivt tar ställning för att värna människors rättigheter här hemma eller långt borta. Sverige har på senare år ganska passivt sett på när EU har mjukat upp den hårda linjen mot diktaturens Kuba och inte hållit fast vid yttrandefriheten i samband med den senaste krisen, utlöst av publiceringen av Muhammedbilderna.
I kampen mot brott mot mänskliga rättigheter måste det vara glasklart, fru talman, var Sverige står. Sverige måste alltid ta ställning för de svagaste och de förtryckta mot förtryckarna och dem som utnyttjar. Att se på och tiga om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, oavsett var i världen de sker och oavsett i vilken omfattning, är inget annat än att ge sitt samtycke. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste alltid påtalas, kritiseras och också åtgärdas. Trakasserier, tortyr och förföljelse är ingenting annat än trakasserier, tortyr och förföljelse, oavsett om det är invånare i Angola, Iran, Saudiarabien, Bosnien eller Indonesien som utsätts för det. Det måste bli en insikt som drabbar oss i hjärtat, fru talman. Det måste bli en insikt som manar oss, nästan som ett moraliskt imperativ, att faktiskt stå upp och ta ställning.
Politiska rättigheter syftar till att skydda den enskilda från olika övergrepp. De flesta civila och medborgerliga rättigheterna är absoluta och ska genomföras. Till dessa hör rösträtt, religionsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet, förbud mot tortyr, förbud mot dödsstraff och så vidare.
De kommunistiska regimerna som för bara ett årtionde sedan kontrollerade halva Europa hävdade att civila och medborgerliga rättigheter saknade relevans under socialismen. I stället gjorde de anspråk på att ha förverkligat rättigheter av helt annat slag, rätt till arbete, sjukvård och så vidare. Nu har vi facit i hand. Vi vet att anspråken var falska. Dessa sociala rättigheter uppfylldes i allmänhet sämre under socialismen än i varje demokratisk marknadsekonomi.
Inte förrän alla mänskliga rättigheter garanteras för alla människor överallt i världen kan vi säga att människovärdet har värnats fullt ut. Det gäller såväl politiska som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det är viktigt att påpeka att alla rättigheter måste finnas preciserade och tolkade till sin innebörd. Inte så sällan vantolkas de och påstås ha en vidare omfattning än vad det finns grund för i konventioner och rättpraxis. När mänskliga rättigheter används som ett vidlyftigt begrepp, som vacker retorik, riskerar begreppets värde att urholkas. Det är därför det är viktigt att återvända i tankarna till de exempel jag drog i början: barnet, flickan som såldes, kvinnan i Darfur som flyr och den unge demonstranten som fängslas i Minsk.
Det är viktigt att vi har en väldefinierad syn på vad den internationella rätten innebär och att vi inte håller på med allmänt hållna politiska önskelistor som präglar tolkningen av rättighetsperspektivet. Riksdagen bör slå fast att politiska rättigheter ska ha företräde framför ekonomiska och sociala rättigheter.
Fru talman! FN är en central del i att söka upprätthålla de mänskliga rättigheterna världen över. FN är det enda organ som med tillräcklig trovärdighet kan tala för hela världen. Men för att FN verkligen ska kunna förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna måste organisationen omsätta deklarationen om skyldighet att skydda civila vid grova brott mot mänskliga rättigheter i praktiken, inte bara i ord utan i handling. När etnisk rensning och massmord äger rum med hänvisning till att det rör sig om ett lands inre angelägenheter ska det inte vara möjligt för världen att tiga. Då måste FN kunna ta sitt ansvar.
Det är positivt att FN nu kommer att ersätta den utskällda kommittén för mänskliga rättigheter med ett MR-råd. Vi anser att rådet bara ska bestå av medlemmar som respekterar sina medborgares mänskliga grundläggande fri- och rättigheter. Diktaturer som Libyen, Sudan och Iran ska utestängas och vara portförbjudna. Om vi legitimerar dem förlorar rådet den kraft för främjandet av mänskliga rättigheter som det skulle kunna ha.
Fru talman! Sverige bör också äga ledartröjan, ta sitt ansvar och gå före i utvecklingen internationellt och i FN och EU arbeta mot diskriminering och förtryck. Det får inte vara som hittills, att det som karakteriserar svensk utrikespolitik till exempel i EU är en minister som firar de tigande sångernas fest. Så kan vi inte fortsätta. Mitt hopp står i dag faktiskt till Jan Eliasson, en aktivist när det gäller mänskliga rättigheter. Det är underbart att veta att tiden för de tigande sångernas fest är slut och att arbetet med detta kommer att ytterligare intensifieras från och med hösten och framåt.
En diskussion om det globala arbetet mot förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner måste också ta sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna och de konventioner som ska skydda och garantera dessa rättigheter. I dag är arbetet splittrat och fokuseras på incidenter i enskilda länder snarare än på övergripande mönster och värdesystem som upprätthåller diskriminering och förtryck.
Fru talman! Det är dags att ta nya steg. På samma sätt som det finns internationella konventioner för minoriteters rättigheter och för att undanröja diskriminering av kvinnor bör det finnas internationella konventioner för att undanröja all diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
Avslutningsvis, fru talman: Vi lever under samma himmel. Vi står på samma jord. Vi andas samma luft och dricker samma vatten. Det är en insikt som vi alla bör drabbas av. I paritet med detta måste vi en gång till understryka att mänskliga rättigheter är universella. De ska inte gälla ett fåtal privilegierade samhällen i väst. Den svenska regeringen får aldrig acceptera ofrihet, förtryck och lidande, här hemma eller långt borta. Då har förtryckarna vunnit och Sverige svikit de förtryckta.