Fru talman! I detta betänkande har vi gått igenom och för det mesta ratat över 450 yrkanden som berör de mänskliga rättigheterna på vår gemensamma jord. Mycket arbete är nedlagt med omsorg och omtanke som speglar det sämsta hos människan - att förtrampa, förtrycka, slå, fängsla och till och med döda sina bröder och systrar - men också mycket som speglar det bästa i vår natur, nämligen att sträva efter och kämpa för att detta ska upphöra och att både inre medvetenhet i oss alla och yttre regler och överenskommelser ska leda mänskligheten mot ljus, fred och insikt.
Det är grymt att i dag behöva hoppa över så stora saker som mänskliga rättigheter i Iran, det allomfattande kvinnoförtrycket i det allomfattande patriarkat som vi fortfarande lever i och att i dag tillfälligt släppa kravet på migrantarbetarnas rättigheter i ett svenskt undertecknande av FN-konventionen. Men allt hinns inte med, fru talman. Vi är dessutom själva bara människor som bara klarar av en liten tugga i taget.
Det gör mig ont. Mest ont gör mig den folkfördrivning som pågår i det tysta på ett berg i Arizona. Peabody Coal Company svälter ut, hotar och förföljer de spillror av två indianfolk som försöker samsas på sitt heliga berg Black Mesa. Tyvärr är berget fullt av sådant som mörksinnade människor älskar mest: fossila bränslen. Till förmån för kol- och uranbrytning godkänner den regering som vissa fortfarande vidhåller är demokratisk detta flerhundraåriga utrotningskrig mot en minoritet som aldrig haft en regering eller krigsmakt, bara sin samhörighet med vår gemensamma jord.
Diné och Navahofolkets sega men nästan utsiktslösa kamp för att alls få leva i sina skjul med några getter på sitt uttorkade berg står för mig som det ultimata utropstecknet för skönheten och tragiken i kampen om de mänskliga rättigheterna.
Motbjudande, apropå USA, är också hur domstolsväsendet där har lyckats förvränga intentionerna i dessa individens lilla skyddande rättsliga hölje till att omfatta även företag som förmånstagare och objekt för mänskliga rättigheter. Mot denna helt bakvända ordning skulle jag vilja höra våra nya utrikesministrar protestera, gärna högt och ljudligt, i det svenska skrytbygget i nya kejsarens nya Rom - Washington.
Vi är för övrigt många som hellre skulle ha sett nya ambassader och beskickningar i Erbil, Minsk och Kabul till exempel till väsentligt lägre kostnad, men till väsentligt större mänsklig vinst för rättighets- och fredsarbetet.
Jag tror att motståndet i världen mot erkännande och upprättande av mänskliga rättigheter är absolut starkast när det gäller homo-, bi- och transsexuella. Där är föraktet, motviljan, förnekelsen och hatet som allra störst så gott som överallt, och därför är också behovet av uppmärksamhet störst.
Här, mina vänner, har Sverige och demokrater världen över en enorm uppförsbacke. Därför är det lika bra att börja verka för intentionerna i flerpartireservationen 6 om en internationell konvention om avskaffande av sådan diskriminering. Jag yrkar därför bifall till den. Min bedömning är att det kommer att ta tid. Men om inte vi törs börja, vi som så gärna vill berömma oss av tolerans och vidsyn, vem skulle då göra det? Inga av våra partikamrater på så nära håll som i Baltikum vill göra ens detta erkännande.
Därnäst bekymrar det mig att den fullständigt grundläggande rättigheten till mat och vatten, överlevnaden helt enkelt, inte är säkrad. Rätten till mat är bara implicit för närvarande och skyddas inte heller av ett fakultativt protokoll och därmed möjligheten att ställa regeringar till svars som de andra stora MR-konventionerna gör.
Sverige har haft en tveksamhet att alls bidra till upprättandet av ett sådant protokoll, och fortfarande saknar vi som längtar efter nollsvält en tydlig, synlig och allvarligt menad svensk förhandlingsinsats i den Genèvegrupp som förbereder detta.
För vårt dyraste, viktigaste och mest hotade livsmedel och vår mirakelmedicin - vatten - finns det inte tillstymmelse till konvention. Denna resurs borde före allt annat vara skyddad och helgad i en allomfattande konvention som spärrar för kommersialisering, förorening, dränering, exploatering och egenmäktigt förfarande av vad sort det vara må. Därför säger jag ja, och yrkar därmed bifall, till reservation 2. Utan mat och vatten finns ingen ork till kamp för andra rättigheter och inget liv alls.
Jag måste inflika en kommentar till den diskussion som kammaren har haft i dag om skiljelinjen. Jag skulle till Folkpartiet, och tyvärr numera också resten av den borgerliga alliansen, vilja säga att skiljelinjen går mellan er och FN. I FN och i alla uttolkningar, skrivelser och stadfästelser av hur de mänskliga rättigheterna i FN ska uttolkas är det fullständigt klarlagt och fullständigt uppenbart att alla rättigheter ska samspela, samverka och förstärka varandra. Och man har för länge sedan övergett en prioriteringsordning. Därför, Cecilia Wikström, går inte skiljelinjen mellan er och oss andra i svensk politik, utan den går mellan er och FN. Jag trodde att ni skulle bli isolerade i denna fråga och tvingas släppa den. Men tyvärr har ni fått med er de andra i den borgerliga alliansen.
Sveriges roll i världens arbete för mänskliga rättigheter är också värt att nämna några ord om. Vi berömmer oss som sagt gärna i detta sammanhang och är, som alla märker, ytterst benägna att kritisera andra länder och folks tillkortakommanden i MR-avseenden.
På vår regerings hemsida exponeras allehanda länders MR-situation, och de klandras öppet, delvis även vårt eget lands förhållanden, i alla fall med avseende på Europadomstolens utslag mot svensk rättskipning. Men att FN:s kommitté mot tortyr, CAT, ofta har prickat vårt land, inte för tortyr men för återsändande av människor till tortyrländer, hittar jag ingen uppgift om. De så kallade diplomatiska garantier som vår regering försökt utverka i samband med skandalen med egyptiernas återsändande och att åberopa dem som plåster för cancer är en helt förkastlig metod enligt auktoritativa människorättsorganisationer.
Om man ser på minoriteter som förföljs är det min bedömning att vår tids zigenare är zigenarna. Det romska folkets parialiknande ställning i Europa är äldre än äldst men fortfarande inte i sikte att förbättras. Fördomar och hat präglar även officiella ställningstaganden i såväl Holland som Rumänien. Ett starkt ställningstagande för deras rättigheter och möjligheter till normalt liv och försörjning är starten på sonandet av ett av Europas skamligaste kapitel. Och om Vänstern hade yrkat bifall till sin reservation hade vi gjort detsamma.
Sveriges zigenare är inte så många, och det är inte heller samerna, vårt eget ursprungsfolk. Men att ILO:s konvention 169 fortfarande inte är ratificerad är för mig en obegriplighet. Frågan är fullständigt färdigutredd, men renskötarnas hävd till renbete möter samma hårdnackade och nästan rasistiska motstånd som det alltid har gjort från äganderättsförespråkande skogsägare. Samlevnad, hör ni ni! Överenskommelser, hör ni ni! Ömsesidigt hänsynstagande, hör ni ni där uppe i norr! Om detta står heller ingenting på regeringens
name and shame
-sida.
Shame on you
!
Utskottet vill inte heller se den av oss föreslagna civila fredsstyrkan i aktion, sorgligt nog. Men det vill Europaparlamentet. Man har bara haft problem att få med sig resten av beslutsmaskineriet i EU för att verkställa detta. På den lovande reformagenda som vårt älskade FN börjat verkställa är den fredsbyggande kommissionen en kommande hörnstolpe. Och där hade en civil fredsstyrka passat in alldeles utmärkt. Vi återkommer därför.
Visserligen hamnar dessa åtgärder på "fel" sida om krig och konflikter, nämligen
efter
, men de är ändå alldeles nödvändiga. Arbete med mänskliga rättigheter liksom demokratisering kommer däremot i det viktigaste, nämligen i det förebyggande, skedet när det handlar om krig.
Att min optimism i fråga om FN:s reformering är så pass stor är därför att man redan nu, blott ett halvår efter toppmötet 2005, faktiskt har fått till en restaurering av den gamla MR-kommissionen i form av ett nytt lovande MR-råd med nya och bättre förutsättningar och metoder.
Triangeln - mänskliga rättigheter, utveckling, säkerhet - är vår tids globala treenighetscredo för en bättre värld. Så visst finns det hopp, kära åhörare och ärkebiskop.
Nu, fru talman, är min talartid nästan slut, och jag har ingenting sagt om en världskonferens om mansrollen eller om kvinnovåld och så kallat hedersvåld, om dödsstraffets avskaffande i Kina, Iran, Vietnam och USA eller om de elöverkänsligas totalt negligerade brist på livsutrymme. Jag har inte ens sagt någonting om de hopplösa devalveringsförsöken som görs med ytterligare en stadga för mänskliga rättigheter att förhålla sig till i en eventuellt kommande EU-författning.
Jag är fundamentalist i fråga om mänskliga rättigheter, och jag vill att vi behåller och bevarar de två stadgor som vi har. Bevare oss för en massa nytolkningar, omtolkningar och vantolkningar av mänskliga rättigheter! FN:s deklaration från 1948 och Europarådets stadga är fortfarande grunden som ännu inte är genomförd och som måste spridas och försvaras.
Jag avslutar med att konstatera att om klimatförsämringarna får fortgå - titta ut - så kommer vi alla att djupt beklaga att den livgivande rättigheten att få njuta av vårsol och värme kan ha gått förlorad.