Fru talman! Jag vill börja med att tacka för arbetet i utskottet. Det har varit, och är varje gång vi diskuterar MR-skrivelser, spännande. Det ger oss möjlighet att fördjupa oss i de mänskliga rättigheterna och i situationen för de mänskliga rättigheterna som i många steg går åt rätt håll - jag återkommer senare till där de inte gör det - men också att ta den så viktiga diskussion som varit i fokus under den här debattiden: Är det så att de mänskliga rättigheterna är odelbara, eller går det att splittra upp och säga att vissa saker är viktigare än andra - något som varken FN eller regeringen och majoriteten i utskottet tycker? Jag vill tacka för det samtal vi haft i utskottet. Det har varit väldigt spännande.
De mänskliga rättigheterna är universella. De gäller alla människor överallt i världen - varenda en, varenda liten enskild. De är icke kulturrelativistiska. Det går inte att svära sig fri från mänskliga rättigheter genom att hänvisa till lokala sedvänjor. De är alltså icke kulturrelativistiska, och de är odelbara.
De sex konventioner som har utvecklats utifrån deklarationen är odelbara och icke rangordnade, som Lotta alldeles nyss så tydligt redogjorde för.
Om man fokuserar på de två första konventionerna och den viktigaste diskussionen här - om de medborgerliga och politiska rättigheterna och de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna - finns det en skillnad mellan dessa. Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har inte ett fakultativt protokoll. Men det pågår en utveckling, och Sverige deltar aktivt i den arbetsgrupp som utvecklar protokollet. Protokollet ska vara ett sätt för individuell klagorätt också för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, något som inte finns i dag och som är en brist.
I konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter sägs det att det är staters ansvar att till fullo utnyttja alla till buds stående medel - eller någonting sådant - för att konventionen gradvis ska förverkligas. Vi måste också acceptera att världen ser olika ut och att vi har olika möjligheter att uppfylla den delen av konventionen. Men icke mindre viktigt är att rättigheterna är förbundna med varandra. De är beroende av varandra.
Man kan inte, för att ta
ett
exempel, kräva att en människa som förvägras utbildning, som lever på landsbygden med fattigdom och hårt arbete och som är analfabet ska kunna utnyttja rätten till tryckfrihet. Rättigheterna är förbundna; de hör samman. Men det betyder inte att jag säger att då väntar vi med tryckfriheten ett tag - absolut inte! Tryckfrihet är en absolut rättighet, men också rätten till utbildning och rätten att kunna ta till sig det som står i de fria tidningarna. De sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna är sammanbundna med de medborgerliga och politiska rättigheterna och går inte att skilja, för då blir båda verkningslösa.
Det finns fler exempel. Kanske får jag möjlighet att återkomma om det i ett replikskifte.
Mänskliga rättigheter är prioriterat i svensk utrikespolitik. Det syns genom hur vi agerar, alltså att vi agerar i FN, att vi uttalar oss i FN och att vi i bilaterala kontakter tydliggör mänskliga rättigheter i de avtal som den europeiska unionen har slutit med stater som inte uppfyller de mänskliga rättigheterna - så tydlig kan man nog vara - och synliggör detta. Att vi på regeringens hemsida sedan tre eller fyra år tillbaka publicerar våra MR-rapporter är också ett sätt att visa på hur vi synliggör och aktivt arbetar med mänskliga rättigheter och på att vi aldrig skäms. Det är faktiskt inte så att vi låter andra intressen gå före, utan mänskliga rättigheter är prioriterat i svensk utrikespolitik.
Det förekommer tortyr i världen, och det förekommer tortyr i - det kan man inte veta, men jag har en känsla av det - ökande grad. Framför allt är det svårt att argumentera mot tortyr i dag, inte för att tortyren är mindre hemsk, inte för att det är lättare för den som får sina naglar utdragna i ett kallt fängelse i dag än vad det var för tio år sedan. Det som gör det svårt är att det är stater som är våra vänner, stater som vi aktivt arbetar med, stater som är demokratier som använder sig av tortyr, bekräftade fall av tortyr. Det är svårare. Den votering som det brittiska parlamentet hade kring att acceptera erkännande som skett under tortyr är ett slag mot oss som arbetar aktivt för mänskliga rättigheter och mot tortyr. Det är svårare att kritisera när de som ska vara våra vänner och
like minded
faktiskt bryter mot mänskliga rättigheter.
Dödsstraffet är den värsta formen av tortyr, för det slutar i döden. 76 stater i världen har kvar dödsstraffet. Det är inte alla som använder det, men 76 stater har kvar möjligheten att använda det. Nästan alla, 97 %, dödsstraff som man vet verkställdes under 2004 utfördes av Iran, Kina, Vietnam och USA. Det är en liten grupp stater, där Kina är överskuggande störst, som utför de flesta dödsstraffen. Dödsstraff är grymt, det är omänskligt, det är inte avskräckande, och konsekvenserna av ett fel i domslut är oåterkalleligt.
För ett år sedan hade jag möjligheten att träffa den hundrade frigivna fången som suttit på Death Row i USA men som blev frigiven efter en DNA-analys. Det visade sig att han inte var skyldig till det brott som han anklagades för och hade suttit i Death Row i 14 år, har jag för mig. Det visar hur ett land som återinförde dödsstraffet 1976, och som är ett demokratiskt land, fortfarande dömer människor till döden. Det är inte bara domen i sig som är fruktansvärd, utan man dömer också oskyldiga människor. Det ska inte kunna ske.
Dödsstraffet är den grymmaste formen av bestraffning och tortyr.
Det jag vill fokusera mitt anförande på under de få minuter som jag har kvar av talartiden är en annan fråga som är viktig för mänskliga rättigheter. Under 2004 dödades 145 personer på grund av att de var fackligt aktiva. Mer än 700 våldsattacker mot fackliga funktionärer begicks i världen och nära 500 dödshot - allt enligt Fria Fackföreningsinternationalen.
Arbetsplatsen i Sverige liksom i övrigt i världen erbjuder både en social identitet, ett socialt sammanhang, och möjlighet till försörjning. Jag och mitt parti tror att varje enskild människa har en vilja att förverkliga sig, att arbeta, att delta i det gemensamma och att försörja sig själv. Därför är arbetet viktigt. Men vi vet också att på arbetsplatserna sker några av de grövsta kränkningarna av mänskliga rättigheter i praktiken.
Runtom i världen ägs praktiskt taget människor - vi pratar om människor - av den fabriksherre som ger familjen arbete, som ger barnen arbete, som tillhandahåller en affär där man kan köpa på kredit, som tillhandahåller lägenheter som förutsätter att man fortfarande är lojal mot företaget, som tillhandahåller pensionsförsäkringen under förutsättning att man inte slutar innan man går i pension. Man ägs också på plantagen, man bor i ett skjul, barnen får utbildning, och barnen börjar naturligtvis arbeta på plantagen när de är ganska små. Hela plantagen besprutas samtidigt som arbetarna finns och arbetar på plantagen. Flickor, ofta i andra länder än i sitt hemland, ägs av de fina familjer där de jobbar som hushållerskor med en knapp lön, mest i natura, och de små pengar de har skickar de naturligtvis hem till familjen.
Rätten att organisera sig och rätten att sluta kollektiva avtal är grundläggande för att utveckla mänskliga rättigheter på arbetsplatserna. Det här finns skrivet i utskottets betänkande och är inget konstigt. Det är något självklart i Sverige, liksom också stridsåtgärderna och sympatiåtgärderna. Den här kombinationen av organisationsrätt, kollektiva avtal, stridsåtgärder och sympatiåtgärder är viktig för att kunna värna mänskliga rättigheter, för att människor ska kunna forma sina egna liv, ha makt över sina egna liv men också för att kämpa för andra människors mänskliga rättigheter. Den enskilda människan spelar faktiskt en roll i kampen för mänskliga rättigheter.
Avslutningsvis vill jag citera ett stycke från betänkandet där Fria Fackföreningsinternationalen säger om fackliga rättigheter: Respekten för arbetstagarnas rättigheter kan utgöra en grund för ekonomisk framgång och en hörnsten i en demokrati. Där har vi sambandet igen: rättigheter, ekonomisk utveckling och demokrati - den här gången fokuserad på arbetsmarknaden.
Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.