Fru talman! Meningen med den här debatten är dels att man manifesterar att vi här i riksdagen står eniga i kampen för mänskliga rättigheter och mot det som sker ute i världen i form av orättvisor av olika slag, dels naturligtvis att vi från oppositionens sida har möjligheten att recensera och trycka på regeringen för att få till stånd ökad kamp för mänskliga rättigheter ute i världen där vi tycker att det brister.
Vi är eniga i stora drag. Veronica tackade för arbetet i utskottet, och jag kan gärna återgälda det. Därför är kanske en replik onödig. Men det finns massor av yrkanden från olika partier som alla föreslås avslås, vartenda ett. Då vill jag fråga: Varför är det bara regeringens politik och försvaret för den som är bra när det gäller kampen för mänskliga rättigheter? Vi vet att i varje fall den tidigare utrikesministern inte har skött sitt arbete på det här området och verkligen tryckt på inom viktiga områden. Varför är det bara regeringens politik, och icke ett enda av de 400 yrkandena, som är bra och viktigt i kampen för mänskliga rättigheter?
Om vi är eniga i stort är det lite löjligt, tycker jag, att göra så stor affär av den principiella diskussionen. Vad hjälper det, mina vänner, dem som kränks ute i världen om man har en principiell diskussion om vad som är så att säga mer mänskliga rättigheter eller mindre mänskliga rättigheter? Vi tvingas avge reservationer om det är bifall till regeringens politik och avslag på oppositionens politik som ska gälla över hela linjen.