Fru talman! Detta är ett ärende som berör oss alla,
för visst är det så att vi alla varje dag tar del av an-
tingen radio eller TV eller både-och. Enligt en färsk
statistik tillbringar vi i snitt två timmar per dag fram-
för TV:n och ett antal timmar i sällskap med radion,
ibland slölyssnande och ibland mer aktivt lyssnande.
Medietiden ökar hela tiden i våra liv.
Sedan har vi väldigt olika program som vi tar del
av. Det är då det börjar bli intressant, och det är det
som detta betänkande handlar om. Vår radio- och
TV-struktur var länge synnerligen enahanda. Riksda-
gens socialistiska majoritet gjorde länge allt vad den
kunde för att hindra konkurrens och alternativ. Det
var för väl att det så småningom kom en regering som
kunde ta loven av monopolen.
Nu tycks det delvis som att man hakar sig fast vid
TV-licensen som om det inte händer något. Det känns
som att man inte vill se att det som händer verkligen
händer. Det var likadant med reklamen i TV. Man
ville från den dåvarande majoriteten inte se det som
hände och vad det innebar - utlandsbaserade TV-
företag som kunde nå svenska hushåll - utan försökte
hålla fast vid monopol och förbud i det längsta. Jag
ska återkomma till TV-licensen lite senare.
Nu är möjligheterna om inte oändliga så i varje
fall stora till variationer och konkurrens. Det ställer
stora krav på de uppdrag som vi ska ge för de kom-
mande åren. I och för sig ville vi bara ha tre år, men
jag inser att beslutet med stor sannolikhet blir fyra.
Det finns de som tror att vi i Folkpartiet för att vi
vill ha konkurrens, etc., är negativa till public service,
men det är precis tvärtom. Vi tror att konkurrens
utvecklar kvaliteten. Nu kan det finnas enstaka exem-
pel som jävar det påståendet, t.ex. hur man konkurre-
rar med frågeprogram, men som helhet och som prin-
cip är konkurrens för oss kvalitetspådrivande. Vi är
ytterligt angelägna om att public service-funktionen
fungerar och fungerar väl.
Detta begrepp används på många olika sätt. En
definition är en radio och TV i allmänhetens tjänst,
men det kan ha så olika innebörd. Handlar det om att
alla ska få vad de vill? Det torde vara en omöjlighet.
Då får vi se om det finns något annat. Jag tror inte att
det här begreppet låter sig definieras med några få ord
utan behöver en längre förklaring. Tillgänglighet för
funktionshindrade är en del av definitionen, och det
återkommer jag snart till. Produktion av program för
minoritetsgrupper är en annan del. Ansvar för kultur-
program, för bildning och för det svenska språket är
andra delar. Den stora frågan är ju det som redan har
kommit upp i replikskifte som handlar om bred un-
derhållning. Jag inser värdet för både SVT och SR av
att också sända bred underhållning, populära sporte-
venemang m.m. även om det kostar en hel del, men
jag blir lite orolig om man alltför mycket sneglar på
hur tittarsiffrorna utvecklas.
Det är en självklarhet att andelen tittartimmar
minskar med ökad konkurrens. Det är inte så många
år sedan man hade 100 %. Det fanns ju inget alterna-
tiv. Nu har siffrorna sjunkit, som Birgitta Sellén tog
upp, från 48 till 38 % på tre år. En del av den minsk-
ningen hör givetvis ihop med ökad konkurrens. Sedan
spekuleras det en del om det också hör ihop med de
återkommande ledningskriserna, men det är ju svårt
att uttala sig om direkta eller indirekta konsekvenser
av det. Bra är de naturligtvis inte, och en from för-
hoppning är väl att man finner en vettig lösning så
snart som möjligt. Men jag ska gå tillbaka till det här
med tittarsiffrorna. Min slutsats är att man, om man
uppfyller public service-kraven och bl.a. därmed visar
smala program, givetvis tappar tittare. Det ligger i
sakens natur. Jag tror att en enkel definition av smala
program är att få ser dem. Är det många som ser
programmen är de inte längre smala. Det säger sig
självt.
Sedan ska jag gå över till funktionshindrades
möjligheter att ta del av public service och SVT:s,
SR:s och UR:s program. Det är glädjande att notera
med vilken energi som kulturutskottet och dessförin-
nan partierna har tagit sig an de här frågorna kring
funktionshindrade så att de i stor utsträckning ska
kunna tillgodogöra sig radions och TV:ns sändningar.
Vi har en framtida utveckling i sikte genom digi-
talisering som skapar nya möjligheter, men eftersom
det tar ett antal år finns det åtgärder som kan genom-
föras redan nu. Inger Davidson tog upp frågan om
textade program t.ex. En annan punkt gäller bak-
grundsljuden, som inte sällan är så störande att många
hörselskadade missar budskapet. Då försvarar man
bakgrundsljudet med uttryck som "konstnärlighet"
och "autenticitet". Det är ibland tydligen viktigare
med detta än att även hörselskadade ska kunna höra.
Det påminner mig om alla de föredragshållare som
inte vill använda mikrofon. Jag undrar då alltid om
någon över huvud taget behöver höra föredraget ef-
tersom det inte är till för alla. Men jag är glad över att
utskottet har enats i den här frågan och så tydligt
markerar kraven på både SVT och SR. Tyvärr kom vi
inte lika långt när det gällde teckenspråksutbudet. Det
är ändå så att man har ett särskilt ansvar för att döva
och hörselskadade ska få ett ökat utbud av informa-
tion och kultur via teckenspråkliga program. Sänd-
ningstiden för år 2000 uppgick till 1 timme och 25
minuter per vecka. Ni hörde inte fel. Det är alltså
mindre än en och en halv timme av 168 timmar, eller
vad det är, som finns tillgängliga under en vecka. Det
är inte så konstigt att vi från Folkpartiet anser att det
antalet timmar kan utökas och ska utökas, och våra
krav innebär en fördubbling under kommande till-
ståndsperiod. En fördubbling skulle då innebära upp-
emot tre timmar per vecka.
Ytterligare en insats för funktionshindrade är s.k.
syntolkning som innebär att det ges en muntlig be-
skrivning av händelseförloppet för den som är syn-
skadad. I det analoga systemet kräver det en egen
frekvens, och det finns i dag inga praktiska möjlig-
heter att genomföra det. Men när den digitala tekni-
ken mer frekvent har tagits i anspråk anser vi att man
ska göra försök och också genomföra syntolkning.
Sedan gäller det TV-licensen. TV-avgiften funge-
rar hyfsat väl under överskådlig tid som finansiering
av public service. Det sade kulturminister Marita
Ulvskog när hon presenterade regeringens proposi-
tion torsdagen den 22 mars.
Vi i Folkpartiet tycker att TV-licensen är föråld-
rad. Vi anser att det är märkligt att teknikutveckling-
en i det avseendet inte får större återspegling i det nya
avtalet. Det är ändå så att det redan finns möjligheter
att ta del av en del av TV-utbudet via dator. I sinom
tid finns det en mängd andra möjligheter. Hur blir det
då? Ska det bli en registrering även när man köper en
dator och en licensavgift på den, precis som när man
köper en TV? Det är självklart inte möjligt. Därför
borde man ta tag i den här frågan kraftfullt redan nu.
Vi måste ha ett regelverk som är teknikneutralt. Jag är
medveten om att det här inte kan genomföras inom ett
år, men det borde åtminstone finnas en mer påtaglig
avisering om en förändring. Visserligen finns det en
utredning tillsatt, om jag är rätt underrättad, för att se
över avgiftsformen, men kulturministerns uttalande
tyder på att någon större vilja till förändring inte
finns. Hur ska man annars tyda uttrycket "överskådlig
tid"? Det kanske kan vara bra att få en definition av
det så småningom. Ett slopande av TV-licensen
skulle också innebära att vi slipper en kontrollfunk-
tion genom att Radiotjänst i Kiruna kan upphöra.
Bara i och med det görs en besparing på ungefär 140
miljoner per år som kan användas till programverk-
samhet. Det är väl ingen som skulle sakna den där
platsuppräkningen, som kommer då och då och som
talar om var det blir skärpt avgiftskontroll. I avvaktan
på slopande av licensen och ett annat finansierings-
system är vårt förslag nu att man inte höjer nuvarande
licens.
När ett nytt tillstånd ska ges är det lätt att försöka
styra i detaljer. Många gånger kommer man faktiskt
på sig själv med att tänka att man skulle vilja ha det
på ett visst sätt. Samtidigt finns det naturligtvis ett
värde i att låta dem som är professionella på området
ha en stor frihet. Det är inte bra med en stark politisk
styrning av det som ska vara oberoende. Det finns
många avskräckande exempel på det i vår omvärld.
En detaljstyrning som vi då reagerar mot i det här
förslaget är att minst 55 % av allmänproduktionen ska
göras utanför Stockholm. Att vi går emot det är ingen
uppmaning till centralisering, utan jag ser det som
viktigast att programmen speglar hela Sverige. Den
här siffran 55 % tycks ibland få egendomliga konsek-
venser genom att man för att uppnå det direktivet
forslar i väg ett antal stockholmare utanför tullarna
för att göra programmen där. Jag tycker att det skulle
vara intressant med en mer allmänt hållen formule-
ring och sedan, givetvis, en noggrann uppföljning av
hur riktlinjerna om speglingen av hela Sverige efter-
levs. Siffran 55 % får för mig annars kanske ett slags
arbetsmarknadspolitisk prägel, och det är ju pro-
graminnehållet som är det väsentliga i det här avse-
endet.
En annan del inom det här avsnittet gäller riktlin-
jerna för utomståendes medverkan i programproduk-
tionen. Det kan inte vara rimligt att statsmakten ska
styra programbolagen på det sättet. Jag tror också att
den här pekfingervisningen får till följd att man
minskar utomstående programföretags medverkan.
Det kan naturligtvis ha en förödande effekt på ett
antal fristående mindre programbolag, och det ska
inte vara statens uppgift att gå fram med pekpinnar
till företagsledningarna inom det här området.
Jag sade att man ibland kommer på sig själv med
att vilja detaljstyra, och politik är ju möjligheternas
konst. Efter att ha predikat mot detaljstyrning måste
jag ändå ta upp det här med gudstjänsterna. Jag är väl
medveten om att riksdagen inte ska gå in i detaljerna i
programsammansättningen, men det finns ändå en del
som har fått många att reagera. Det gäller det här med
gudstjänsterna och den aviserade neddragningen av
dem. Jag tror att det kom som en överraskning att det
blev en så negativ reaktion mot det förslaget. Jag
måste säga att jag har förståelse för den negativa
reaktionen. Inte minst gäller det dem som inte har
möjlighet att ta sig till kyrkorna - både Inger Da-
vidson och Birgitta Sellén har tagit upp och visat på
det här. De har i långliga tider haft radio och TV som
sin möjlighet att uppleva gudstjänsten.
Vi har från riksdagens kristna grupps styrelse
skrivit ett öppet brev undertecknat av samtliga partier
som finns representerade i kammaren. Vi har sedan
också haft en överläggning med religionsradions
representant och fått utbyta argument om det här i
positiv anda. Svaret var väl ungefär det som var för-
väntat, nämligen att det är brist på pengar. Men jag
menar att det samtidigt torde handla om prioritering
inom koncernen.
Vi har i en reservation tillsammans med Kristde-
mokraterna och Centern utvecklat de här synpunkter-
na. Även om den avslås hoppas jag att man inom
SVT och SR tar till sig både vår och många andras
kritik mot att det dras ned på de här programmen.
Slutligen: Jag vet inte hur länge det har kommit
propåer om tillgång till TV-program från och till våra
nordiska grannländer - inte för oss här i Riksdagshu-
set utan för de nordiska folken, för att kunna se var-
andras program. Jag gissar att den här frågan kommer
upp vid i stort sett varje session med Nordiska rådet,
och därtill kommer alla interpellationer och frågor här
i kammaren. Jag undrar: Är det så omöjligt att kom-
ma fram på det här området? Jag ställer den frågan till
socialdemokraterna och hoppas att antingen Åke
Gustavsson eller kulturministern tar upp detta senare.
Finns det verkligen vilja att lösa frågan, eller ska den
dras ännu längre i långbänk med olika skäl till att inte
finna framkomliga vägar? TV har en god förmåga att
hjälpa till med förståelse, både språkligt och kultu-
rellt. Men för att det ska gälla inom Norden är en av
förutsättningarna att det går att se varandras program,
och det inte bara alldeles utmed gränserna.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla de reser-
vationer vi har i det här betänkandet. Hur många de
var har Charlotta Bjälkebring nogsamt berättat. För
tids vinnande yrkar jag dock bifall bara till reserva-
tionerna 17 och 29.