Fru talman! I likhet med Lars Wegendal och många andra i kammaren delar jag självklart synpunkten att dopning är en förkastlig metod och egentligen ett väldigt allvarligt hot mot idrottsrörelsen och synen på idrott. Jag tror personligen, fru talman, att synen på dopning och förhållandet till dopning också väldigt mycket är en fråga om ledarskap ute i idrottsrörelsen, bland alla utförare av idrott, om det så är motionsidrott, kroppsbyggande eller elitsatsningar.
Den fråga Lars Wegendal tog upp om det minskade antalet tester och det oförändrade anslaget menar jag att man måste ta upp i dialog med Riksidrottsförbundet. Hur möter man i så fall detta? Vad fordras i ökat anslag?
I linje med det jag framförde i mitt anförande, fru talman, att vi bejakar ett förhållningssätt där Riksidrottsförbundet ges en mycket stor frihet att under ansvar bedriva och stå för idrottsverksamhet i vårt land är det också rimligt att vi politiskt, vilket vi också är överens om, uttrycker syftet att idrottsrörelsen ska vara ett föredöme och ett väldigt kraftfullt verktyg vad gäller att förhindra dopning som metodik. Hur detta ska gå till är det logiskt att vi tar i dialog med Riksidrottsförbundet. Jag kan inte se något annat förhållningssätt. Skulle det i den dialogen komma fram behov av ytterligare resurser får vi ta det under övervägande. Konstigare än så är det inte.