Fru talman! Betänkande nr 7 från kulturutskottet är ett betänkande där flera viktiga frågor tas upp. Några av dem har berörts här tidigare. Det är framför allt två av dem som jag skulle vilja belysa lite närmare, fru talman.
I en motion från Vänsterpartiet tar man upp idrottens självständiga ställning. Man hävdar att statens bidragsgivning till idrotten måste utformas med respekt för att idrottsrörelsen är en självständig och oberoende folkrörelse. Det är en hållning som jag som centerpartist och alliansföreträdare känner stor sympati för. Därför, fru talman, var det bra för idrotten att vi 2006 fick ett maktskifte här i landet med en alliansregering som bejakar just idrottens självständiga och oberoende hållning gentemot staten.
I dag för vi en politik där vi anser att svensk idrott är mogen att ta ett större eget ansvar för sin verksamhet. Det konkretiseras i satsningen Idrottslyftet, där rörelsen själv har fått gehör för sina önskemål om ett minskat statligt inflytande, en minskad statlig detaljstyrning och ett förenklat återrapporteringssystem. Sammantaget är det ett exempel på att alliansregeringen både i ord och gärning genomför frihet under ansvar på ett betydligt bättre sätt än vad som gjordes på den gamla regeringens tid. Det är bra för idrotten, och det visar att politik gör skillnad.
När man läser vidare i betänkandet är det intressant att notera att den reservation som Vänsterpartiet har till förmån för sin motion tvärtemot motionen är detaljerad i vad som borde göras. I exempelvis motion 332 om jämställdhet följer utskottsmajoriteten i betänkandet den linje som är fastslagen av regering och riksdag, nämligen att det är riksdagen som lägger fast syftena med bidragsgivningen till idrottsrörelsen, till exempel syftet att ge kvinnor och män lika förutsättningar att delta i idrottsverksamhet. Hur det ska gå till, på vilket sätt och hur det återrapporteras är upp till Riksidrottsförbundet och idrottsrörelsen att hantera.
Fru talman! I Vänsterns reservation skissar man detaljerat på hur det skulle gå till, vilka nivåer i Riksidrottsförbundet som ska engageras etcetera. Så var det med det frihetssträvandet, fru talman.
Nästa sak jag skulle vilja belysa är de motioner som tar upp viljeyttringen att arrangera vinter-OS i Sverige 2018. I betänkandet, som majoriteten av utskottet står bakom, är det en mycket positiv hållning till idén. Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth har i kammaren helt nyligen uttalat att både hon och regeringen är mycket positiva till ett vinter-OS i Åre-Östersund 2018.
Jag vet att partikamrater till mig och allianskamrater kommer att ta upp frågan vidare här i kammaren senare i debatten. Men sammantaget kan man säga, fru talman, att det är en mycket positiv hantering i utskottet av idén att arrangera ett vinter-OS i Sverige 2018 i Åre-Östersund. Man kan säga att det är på tiden att Sverige bjuder igen för alla de idrottsfester vi som nation har haft möjlighet att åka till.
I anslutning till detta och avslutningsvis, fru talman, kan jag inte låta bli att göra en reflexion över Lars Wegendals lite raljanta recension av idrottsministern och hennes arbete för att få en förankring av ett systematiserat arbete för att få större internationella idrottsliga arrangemang till Sverige. Det var, fru talman, Bosse Ringholm som i sin roll som idrottsminister i juni 2005, strax innan dess att den preliminära ansökan om att arrangera ett vinter-OS 2014 skulle inlämnas till den olympiska kommittén IOK, sänkte planerna på att Östersund-Åre skulle ansöka om att få stå värd för vinterspel 2014. Det var väldigt nära inpå det att ansökan skulle lämnas in. Jag vet inte, fru talman, om det är ett exempel på en bättre hantering av hur vi som nation jobbar för att få stora internationella idrottsliga evenemang till vårt land än den som Lars Wegendal recenserade tidigare i talarstolen.
Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets ställningstagande.