Fru talman! Jag vill börja med att välkomna den
här debatten. Hälso- och sjukvården är en central del
av välfärden och därför en av de frågor som intresse-
rar och angår medborgarna allra mest. Jag hoppas att
vi skall kunna genomföra en nyanserad och intellek-
tuellt hederlig debatt. Diskussionen om äldreomsor-
gen visade hur svårt det kan vara, men vi kan väl i alla
fall lova varandra att försöka.
Vårt land har under de senaste åren genomgått den
värsta ekonomiska krisen på ett halvsekel. Sjukvården
har också drabbats, liksom alla andra samhällssekto-
rer. Det var nödvändigt att hålla kostnaderna i balans
med intäkterna. En välfärd på lånade pengar är omöj-
lig. Vi ser i dag den absurda följden av dåliga statsfi-
nanser. Räntorna på statsskulden motsvarar vad vi
totalt spenderar på sjukvården. De pengarna hade
kunnat användas bättre.
Den tuffa saneringspolitiken har alltså varit nöd-
vändig. Den har inte, vilket är viktigt att se i dag, varit
förgäves. Vi har fått ordning på statens finanser. Det
politiska manöverutrymmet ökar. Kommuner och
landsting får höjda statsbidrag. Det ger nya möjlighe-
ter, och det kan bidra till att återge framtidstro till
vårdens hårt ansträngda personal, inte minst.
För att kunna föra en seriös debatt om hälso- och
sjukvården får man bemöda sig om att måla upp hela
bilden. I den bilden ingår förstås en tillbakablick på
den ekonomiska kris jag nyss nämnt, för vi kan ju inte
låtsas som om den inte funnits. Dagens problem är
förstås också viktiga att identifiera, liksom utmaning-
arna inför framtiden. Styrkorna i svensk hälso- och
sjukvård måste ingå i bilden. Vi kan faktiskt berömma
oss av framgångar på viktiga områden.
Litet efter är väl ändå Lars Leijonborg. I går sade
Andres Käärik, som är Folkpartiets gruppledare i
Stockholms läns landsting, att vi i förhållande till dess
pris har världens bästa sjukvård. Inget annat land är i
alla fall bättre. Problemen som finns handlar om de
översta fem procenten av vården, sade Andres Käärik.
Ni skall kanske börja med att själva komma överens
om bilden.
Medellivslängden är sedan länge bland de allra
högsta i världen, och den har ökat ytterligare. En av
orsakerna är nya, effektivare operationsmetoder.
Nästan alla barn som väger ett till ett och ett halvt kilo
vid födseln klarar sig i dag. 1973 dog hälften. Can-
cerdödligheten har sjunkit. Gamla operationsmetoder
har ersatts med titthålskirurgi, vilket ger kortare tid på
sjukhus och snabbare tillfrisknande. Ofta varar sjuk-
husvistelsen bara över dagen. Vi är tvåa i världen på
att utnyttja dagkirurgi.
Det utförs fler operationer och behandlingar i dag
än bara för några år sedan, trots den ekonomiska
åtstramningen. Vi har fler läkare och sjuksköterskor i
Sverige än någonsin tidigare. Patienterna är också i
stor utsträckning nöjda med vården. Enligt en färsk
undersökning ger svenska patienter medicinsk be-
handling, bemötande och information betyget 4 på en
femgradig skala.
Forskartätheten är hög. Vi har största andelen dis-
puterade läkare i världen. Den skattefinansierade
sjukvården är relativt billig och har mycket hög pro-
duktivitet.
Hur ser då problemen och utmaningarna ut? För
det första handlar det om att klara personalförsörj-
ningen på sikt. De som arbetar i vården vittnar ofta
om att vårdyrket, trots att de känner sig pressade, är
fantastiskt. Nu gäller det att göra arbete i vård och
omsorg lockande för nästa generation unga kvinnor
och män. Denna fråga arbetar regeringen aktivt med.
Det finns mycket att göra när det gäller arbetsorgani-
sation och utvecklingsmöjligheter i yrket. Hierarkier-
na måste rivas och revirtänkandet upplösas. Det är jag
övertygad om.
För det andra handlar det om den medicinska ut-
vecklingen. Det är i och för sig glädjande att alltfler
sjukdomar kan behandlas, men när priset mångdubb-
las får vi problem. Prioriteringsdiskussioner kommer
att bli vanligare, föreställer jag mig. Avgränsningar
mellan nödvändig sjukvård och sådant som kanske är
önskvärt men knappast något som samhället skall
bekosta måste diskuteras.
För det tredje handlar det om vården av de äldre.
Läkarförsörjningen i äldreomsorgen och forskning
och kompetensutveckling i äldresjukvården är två
viktiga saker att garantera och få att fungera. Samver-
kan mellan kommuner och landsting är en annan.
Genom ökade statsbidrag och i den aktuella äldrepro-
positionen har regeringen uppmärksammat och tagit
itu med dessa problem.
För det fjärde handlar det om de alltför långa
väntetiderna i vården. Alla som råkar ut för olyckor
och svåra sjukdomar tas omedelbart om hand, men
det är förstås till ringa tröst för dem som får vänta
alltför länge på planerade operationer eller annan
behandling. Långa väntetider orsakar lidande och
onödiga kostnader.
Det skall inte råda något tvivel om att väntetiderna
skall minskas. Det är en huvudpunkt i den socialde-
mokratiska sjukvårdspolitiken. Regeringen har därför
låtit de ökade statsbidragen till landstingen åtföljas av
en tydlig beställning, nämligen att väntetiderna skall
minska. Samtliga landsting vidtar åtgärder för att
minska väntetiderna. Landstingsförbundet bedriver
framgångsrikt projektet Genombrott, som på många
platser nu effektivt förbättrar vårdkedjan och kortar
köerna.
Det är ett rimligt mål att all vård och behandling
skall ges inom högst tre månader i varje landsting, så
som har föreslagits av en enig hälso- och sjukvårdsut-
redning. Men ingen seriös sjukvårdspolitiker kan
garantera att det kan ske i hela landet från kommande
årsskifte - inte Lars Leijonborg och inte Henrik
Hammar. Det är fler som har uttalat att vi inte kan
garantera att det blir verklighet i hela landet fr.o.m.
årsskiftet.
Det är inte okomplicerat att genomföra. En sådan
generell behandlingsgaranti innebär ett utökat åtagan-
de. Det får inte medföra att vården av äldre, döende
och kroniskt sjuka trängs undan. Det har vi beslutat
om i det beslut om prioriteringar i hälso- och sjukvår-
den som en enig riksdag nyligen fattat. Socialdemo-
kraterna är beredda att parallellt med att stärka patien-
tens ställning och säkra vårdens kvalitet snarast klar-
göra förutsättningarna för en generell behandlingsga-
ranti.
Utöver åtgärderna för att minska väntetiderna åtar
sig de socialdemokratiskt styrda landstingen att införa
fritt vårdval i hela landet. Det är ett tydligt besked.
Detta är inte bara ett tjusigt begrepp, utan det är att
ange en metod för hur vi skall ta oss an det här: Mer
resurser och fritt vårdval i hela landet.
Det betyder att i de fall där väntetiderna beräknas
överstiga tre månader skall patienten ha rätt att vända
sig till vårdgivare i annat landsting eller till en privat
vårdgivare med vårdavtal med något landsting. På så
vis får alla samma tillgång till vården, och de samlade
sjukvårdsresurserna kan användas bättre. Samtidigt
får patienterna ökade möjligheter. Landstingen kom-
mer nu så fort det över huvud taget är möjligt att fatta
beslut om det fria vårdvalet. Senast vid årsskiftet bör
det här vara avklarat i hela landet.
Det borde finnas grund för en politisk samsyn vid
analysen av sjukvårdsbehoven i framtiden och nöd-
vändigheten av resurstillskott till vården. Jag tror
också att det handlar mycket om att återställa förtro-
endet hos dem som skall göra jobbet ute i vården. De
skall känna att de kan lita på politikerna, att vi visar
en realistisk politik.
Som jag nu ser det är det bara Moderaterna som
avviker fullständigt. Jag hoppas att den här debatten
kan ge besked. Hur skall sjukvården kunna prestera
mer med mindre resurser som ni föreslår? Hur?