Fru talman! Det lät som om Margot Wallström
försvarade ett system med köer som princip. Jag tror
inte att det var hennes mening, men det lät av talet
som att hon sade: "Det blir köer, vi måste acceptera
köer. Vi kan inte göra någonting åt det. Så här är det.
Det är den medicinska utvecklingen." Det är fel. Vi
skall inte acceptera köerna.
Det går så tydligt att visa att vi de facto hade lägre
skatt och kortare köer under perioden av borgerligt
styre. Det som ni har åstadkommit och administrerat
är högre skatt och längre köer. Anledningen är inte
nödvändigtvis att ni ville ha längre köer - det håller
jag med om - utan att ni förnekade valfriheten. Ni
skär bort möjligheter till vård och flexibilitet, som
annars skulle finnas.
Ljumskbråck omfattades av vår vårdgaranti. Lilla
Andreas hade fått en bättre vård. Så var det.
Det som behövs nu är ett batteri av åtgärder. Det
håller jag med om. Vi måste vara beredda att ge val-
friheten, vara beredda att öka flexibiliteten i organi-
sationen. Lyssna på läkarna, lyssna på sjuksköter-
skorna! De säger att det är stelheten i organisationen
som leder till många av problemen. Ändrar vi på det
kan vi få bättre vård till resurser motsvarande dem vi
har i dag.
Margot Wallström frågade vad vi tyckte om det de
föreslagit. Det är otillräckligt, eftersom det inte accep-
terar valfriheten, och därmed ger det köer. Det på-
minner mig mycket om det som Gertrud Sigurdsen
argumenterade för i denna talarstol i slutet på 80-talet
och början på 90-talet. I stället för att ha regionala
köer skulle vi slå ihop alla, så då blev det socialde-
mokratiska alternativet en rikskö i stället för en regio-
nalkö. Det är en annan kö, men risken finns fortfaran-
de att det är en kö.
Alf Svensson! Jag vet inte om det hjälper, men låt
mig försöka. Till den frånvarande: Gör något! Accep-
tera vårdgarantin! Kapa köerna! Ändra systemet! Tror
ni han hörde?
(Applåder)