Fru talman! Låt mig göra en koppling till den frå-
ga som Alf Svensson tog upp. Med insyn i be-
slutsprocessen kan jag säga att det finns en benägen-
het att överdriva utanförstående krafters insatser.
Självfallet handlar resursfrågan om prioriteringar.
Jag har försökt säga det. Vi måste kunna säga att det
här har vi råd med och det här har vi inte råd med.
Sjukvården skall prioriteras, men det räcker inte.
Margot Wallström har kanske ägnat för litet tid av sitt
tal åt det förebyggande. Jag väntar mig mer på den
punkten.
Självfallet skall vi samordna resurser, dvs. köpa
bort köer med pengar som annars går till köande. Det
borde vara självklart, och det är självklart. Det är bra
att ni säger det tydligt. Det skall finnas ett fritt vårdval
över landstingsgränserna, för det är naturligtvis en
styggelse för människor som känner sig vara i ett
underläge att de inte har möjlighet att få komma nå-
gon annanstans där kön inte är lika lång. Det accepte-
ras inte av patienterna.
Då kommer jag till vårdgarantin. Vad handlar den
om egentligen? Jo, den handlar om att makten för-
skjuts från det politiska systemet till patienterna, så att
de har mer kraft att säga att de har rätt till vården.
Jag håller med Margot Wallström om att detta
självfallet kräver mer resurser. Det är den svåra
kombinationen vi måste försöka åstadkomma. Instru-
menten i den rikspolitiska debatten om sjukvården
måste förstärkas. Vårdgarantin är ett sätt att förstärka
den rikspolitiska möjligheten till påverkan. Det är den
möjligheten vi måste använda. Ett svar vore bra.