Fru talman! Vi kan väl allihop vara överens om att
det självklart vore klokare att betala för en operation
som kostar mindre än vad väntetiden för operationen
kostar för försäkringskassan. I dag betalar försäk-
ringskassan vida mer pengar till en patient än vad
operationen sedan kostar. Är inte detta ett systemfel,
vet inte jag när det ordet skall användas.
Jag har läst en artikel av Klas Eklund som handlar
om köandet. Där står det:
Miljarder går förlorade i köerna. Köer tyder på att
ekonomin inte fungerar effektivt. Ju längre köer, desto
större ineffektivitet. Köandet är ett nationalekono-
miskt slöseri som inte gör någon glad.
Om någon vill ställa sig upp och protestera mot
detta, så gör det! Det är klart att vi måste komma åt
detta. Kostnaderna för köerna skall vi använda för
operationer.
Det är ändå så, Margot Wallström, att statsråd på
sista tiden har rest runt som något slags gårdfarihand-
lare och strött ut valgodis än här och än där, på det
ena området efter det andra. Men på det här området
knyter ni till säcken.
Om det var något som man kunde vara bergfast
övertygad om när man gick till den här lokalen i mor-
se, var det att också Margot Wallström skulle dra
följande mantra: "Vi övertog en ekonomi, och när vi
väl får balans ..." Eller som det här också har sagts: "I
takt med att ekonomin saneras ..."
Detta argument duger inte här. För det första har
ni regerat i fyra år. Tänk om ni i valrörelsen 1994
hade sagt: Vi kommer inte att kunna förbättra vården,
utan vi skall i stället ta bort garantin, och vi kan ing-
enting göra under fyra år! Då hade ni inte kunnat ta
bort garantin, för då hade ni aldrig fått regeringsmak-
ten.
Det går inte att använda det här argumentet, efter-
som de människor som vi talar om här i dag skall
prioriteras framför allt annat. Ser vi inte till att männi-
skor slipper stå i operationsköer i åratal, vad kan vi då
satsa på i stället som ter sig rimligt? Det är ju inte
bilar som står och väntar på att bli besiktigade. Det är
ju inte heller människor som väntar på en materiell
fördel.
Vi har alla - annars lever vi inte i verkligheten -
mött dem som våndas inför en operation. Vi är ofta
sådana att vi fruktar det värsta inför en operation. Det
är människor i den situationen som vi talar om.
Jag skulle precis som andra här kunna räkna upp
fall på fall som gjort mig svarslös. Man berättar att
det i mitt hemlandsting, där Landstingsförbundets
ordförande sitter, är 1 800 personer som köat mer än
tre månader. För en starroperation behöver man vänta
16 månader.
Jag förstår ärligt talat inte riktigt logiken i de re-
sonemang som här förs från en del håll, där man sä-
ger: "när vi fått ekonomin i balans", "när vi kommit
till rätta med ekonomin" osv. Jag menar att man där-
med har sagt att ingenting kan göras på något område.
Det är också det som har skett.
Det gäller de sjuka och de svaga, människor som
lider, som har värk och som har ångest. Då skall vi
envisas med att ha divergerande uppfattningar om
detta. Vi kastar ut pengar på att betala de människor
som står i kö, med värk, vånda och ångest, i stället för
att sätta upp ett mål som odiskutabelt skulle skärpa
vården. Jag förstår inte hur han eller hon som inte tror
det resonerar.
Göran Persson säger gång på gång: Vi skall satsa
på vård, skola och omsorg. Vad blir det av det? Köer-
na växer, och människor berättar att de får besked att
de får vänta 24 månader eller 16 månader. Tre måna-
der låter inte så mycket, men det är 90 dagar! Här
borde vi ta oss samman.
Sedan vill jag vända mig till Carl Bildt. Han får ha
en viss förståelse för att man inte kan göra helt om hur
många gånger som helst. Jag har aldrig hört någon så
sällsam förklaring som att det var Carl Bildts tal un-
der ett par minuter på ett lastbilsflak som fick till
stånd sänkningen av fastighetsskatten.
Kanske det går att under de kommande två minu-
terna - jag kan gott vara litet ironisk på den här
punkten - skärpa tonen ytterligare så att det blir helt
om hos Erik Åsbrink och Göran Persson i eftermid-
dag. Det är inte rimligt att vi inte skaffar fram pengar
till detta. Det är inte rimligt. Jag vill vädja om detta.
Jag tror inte att ett enda parti vill ha köer. Jag tror
inte att en enda politiker i detta hus önskar att någon
skall ha värk, vånda eller ångest. Men på något sätt
har vi låst oss fast. Då går fru Schyman upp i talarsto-
len och håller ett mycket märkligt ekonomiskt anfö-
rande, men det hinner jag inte bemöta.
(Applåder)