Fru talman! Jag vill att detta skall bli sagt under
den här debatten: De som särskilt behöver vår upp-
märksamhet och vårt stöd samt att vi garanterar dem
rätten till vård och behandling är de som är psykiskt
sjuka. Det är de som är döende. Det är de äldre stro-
ke-patienter vi har. Det är de som behöver rehabilite-
ring. Det är de kroniskt sjuka, som i dag inte alltid får
det stöd och den hjälp som de behöver.
Då måste vi se till att vi inte skapar system som
snedvrider prioriteringar och gör att vi fokuserar på
fel saker. Det finns en sådan risk med hela den här
debatten om köer. Carl Bildt kanske blir besviken nu,
men jag kan säga så här: Han kommer aldrig någonsin
- och inte något annat av de partier som finns här
heller - att kunna garantera att det inte finns några
köer i hälso- och sjukvården. En kö uppstår i samma
ögonblick som man kan operera en ny åkomma. Jag
är säker på att man med ny medicinsk teknik ständigt
kommer att kunna utföra nya ingrepp, och då ställer
sig människor i kö.
Det vi nu pratar om - och det är viktigt att vara
intellektuellt hederlig - handlar om väntetiderna. Hur
snabbt kan vi garantera att det blir resurser, att det
finns läkare som kan operera och att det finns hälso-
och sjukvårdspersonal som kan ta hand om oss? Vi
måste faktiskt göra en sådan skillnad.
Jag tyckte - tyvärr - att här kom Carl Bildt, fyra
månader före valet, och gjorde ett hokuspokustrick -
som om han, som han sade här, skulle kunna få allting
att ändra sig, eller som om det skulle bli en vårdga-
ranti bara därför att man säger ordet som en sorts
besvärjelse.
Det är naturligtvis så att vi med en rad åtgärder
och på realistiska vägar måste se till att förbättra
tillgängligheten i vården. Vi tillför resurser genom de
ökade statsbidragen. Vi förbättrar organisation och
metoder vid sjukhusens kliniker. Vi lägger mer på det
förebyggande, eftersom det är helt riktigt vad som
sagts här: Vi behöver en förstärkt primärvård.
Vi ökar också patientens valfrihet och utnyttjar
landets sjukvårdsresurser bättre genom att införa ett
fritt vårdval. Det nya är att detta skall gälla hela lan-
det. Samtliga landsting har anslutit sig och kommer
nu att fatta beslut om detta. Det innefattar både den
offentliga vården och privat vård. Då utgår vi ifrån att
det gäller dem som har vårdavtal, för det är så vi kan
garantera både kvaliteten och att man inte tar ut över-
priser för det man utför.
Vi skall inte ha hokuspokuspolitik. Vi skall ha ett
seriöst sätt att ta oss an det här. Sanningen är ju att
moderaterna påstår att man med mindre resurser - för
ni vill ju dessutom sänka skatten i kommuner och
landsting - skall utföra mer.
Hela debatten om vårdgarantin visar hur absurt det
blir när vi börjar diskutera de här diagnoserna. Det
finns ju bara en rimlig lösning, och det är att det skall
omfatta allt. En eventuell vårdgaranti måste omfatta
alla diagnoser, inte utesluta barnsjukvården som fallet
var med den tidigare vårdgarantin. Den blev obsolet.
Den blev föråldrad. Därför måste vi ha någonting
nytt. Men vi måste också se till att ge hälso- och sjuk-
vården resurser och möjligheter att leva upp till detta
och arbeta så att det blir verklighet.
Samtliga landsting arbetar med den här frågan just
nu. De måste dessutom ta itu med andra hinder än
pengarna. De måste se till att det finns specialister. De
måste se till att utnyttja bättre metoder. Förvisso be-
höver vi också se till att få bättre patientinformation.
Det kommer vi att besluta om i morgon i Dagma-
röverenskommelsen mellan regeringen och lands-
tingsförbunden.
Med alla dessa insatser sammantaget skall vi se till
att korta väntetiderna i vården.