Fru talman! Det är bra att den här debatten äger
rum i dag, inte bara därför att det är val snart utan
därför att det här är en fråga som angår många männi-
skor. Alla kräver av oss att vi skall sköta vår del av
ansvaret för detta.
Det vi som individer inte klarar av på egen hand
vill vi ha hjälp med. Sjukvård är ett typexempel på
detta. I ett anständigt och civiliserat samhälle, ett
välfärdssamhälle, är detta självklart - det borde i alla
fall vara det.
De enskilda människornas behov, olika som de är,
måste avgöra insatserna. Därför måste sjukvården
utgå från patienten, individen. Den måste vara gemen-
samt finansierad för att vara rättvis. Men det innebär
också, Margot Wallström, att man inte får bygga
barriärer mot de resurser av annat slag som också kan
användas. Det viktiga är hur vi gemensamt och soli-
dariskt finansierar det med mycket låga kostnader för
den enskilde. I annat fall klarar vi inte rättvisan.
Därför har det varit självklart för Centerpartiet att
medverka till nya resurser till vården i takt med att
ekonomin har sanerats. Jag har självfallet respekt för
de argumenten. Det är inte att delta i en auktion att
föreslå ökade resurser till vården som en del cyniker
har sagt. Det är att prioritera och tydliggöra att sjuk-
vården och äldreomsorgen är ett prioriterat område.
Det är att försöka leva upp till rättmätiga medborgar-
krav efter förmåga.
Jag tycker inte att de som har lägre ambitionsnivå-
er skall komma undan så lätt i den här debatten. Det
handlar om att dra ned på någonting för att öka här,
t.ex. försvaret eller andra områden, om det är knappt
med resurser - och det är det.
För att minska behoven har vi som individer an-
svar för vår livsstil. Det är också viktigt. Vi får inte
falla till föga för de strömningar som finns i samhället
när det gäller t.ex. missbruk och ett övermått av alko-
holkonsumtion. Det är därför vi har varit motståndare
till att sänka skatter som har en hälsobefrämjande
verkan. Vi tror inte att det är så enkelt och att man
bara skall ge efter för smugglingstendenser och annat.
Det handlar om ett mycket bredare perspektiv. Det
handlar om information och krav på den enskilde att
skärpa sig. Det är så man skapar minskade behov och
förebygger behoven i sjukvården. Det är ett gemen-
samt ansvar för individen och politikerna. Det är
självfallet en viktig samhällsuppgift att arbeta före-
byggande i kampen mot alkoholen och drogerna.
Som individer har vi också en skyldighet att ställa
upp på rehabilitering, att komma tillbaka och att själ-
va vilja ta vår del av det ansvaret. Negativa sociala
förhållanden, t.ex. arbetslöshet, dåliga arbetsplatser
och stress, måste motverkas i det här arbetet.
Sedan vet vi alla att en allt äldre befolkning kräver
mer än annars. Alltså måste vården och sjukvården
prioriteras framför andra områden. Resurskraven ökar
helt enkelt, och annat måste stå tillbaka. Våra nyckel-
ord är närhet, att kunna få tillgång till vård, att kunna
vara nära sina anhöriga och sina vänner, att känna
trygghet också i den svåra situation då man drabbas
av sjukdom. Det vet vi alla som har nära anhöriga och
vänner som vi har följt till sjukhuset genom åren. En
del har kommit tillbaka, andra har inte gjort det.
Det är oerhört viktigt att vi ställer upp i den lilla
gemenskapen när människor blir sjuka. Där har alla
ett ansvar. Det kan inte bara samhället lösa. Och till
sist, som sagt, rättvisan, som jag har berört tidigare.
Låt mig säga att som politiker har vi ett huvud-
ansvar för resurserna och deras användning och för-
delning, för organisationen och för personalen. Låt
mig sluta där.
Vår sjukvårdspersonal, vår vårdpersonal i det här
landet, är för liten i förhållande till de växande beho-
ven. Vi skall erkänna det. Vi skall också erkänna att
det handlar om att ge dem utvecklingsmöjligheter. I
går kom en vän hem och ville ha en utskrift för att
söka jobb i Norge.
Det är klart att vi måste se till att prioritera också
detta att den personal vi har känner att den har vårt
stöd. I annat fall riskerar vi att våra åtgärder blir
verkningslösa.