Fru talman! Det gläder mig att Lars Leijonborg
har intellektuell kapacitet att förstå vad jag säger och
att vi också är överens om att balanskravet för många
landsting med finansiella underskott får den effekten
att de tvingas avsätta medel till t.ex. pensionsavsätt-
ningar i stället för att använda samma pengar till vår-
den.
Det är alltså inte, Margot Wallström, fråga om att
låna pengar till vården, utan det är fråga om att ge
landsting och kommuner möjligheter att göra de nöd-
vändiga prioriteringarna, dvs. att använda de pengar
som finns till just vård och omsorg och inte någonting
annat. Den typen av politiska beslut, att skjuta fram
balanskrav just för att förhindra att t.ex. pensionsav-
sättningar undantränger nödvändig vård och omsorg,
har Margot Wallström själv tidigare varit med om att
fatta i en socialdemokratisk regering. Det här kan inte
vara någon nyhet, och det kan inte vara något kons-
tigt. Det handlar om att inse att detta i dagens läge
vore det enda rimliga om det skall finnas någon tro-
värdighet i regeringens vackra tal om hur de nu futtiga
4 miljarderna skall användas för att åtgärda alla bris-
ter som finns. Det är inte trovärdigt för er att tala om
ökade resurser, så länge ni inte genomför den här
förändringen i balanskraven för kommuner och
landsting. Det kan inte vara omöjligt att förstå.
På sikt behövs det naturligtvis mer pengar. Ande-
len av BNP som går till vården har ju krympt, medan
behoven har ökat. Andelen personal inom landsting
och kommuner har krympt dramatiskt, och behoven
har ökat. Så kan det naturligtvis inte se ut om vi skall
ha en vård som utgår från att vi vill tillfredsställa
människors behov av ett värdigt liv i alla åldrar. Då
måste vi tillföra mer pengar, nu och i framtiden.