Fru talman! I dag står så åter samtliga partiledare
och diskuterar ett problem som upprör och bekymrar
många människor - alla partiledare utom en. Förra
gången som samma sak inträffade ledde det inom
loppet av bara några dagar till en spektakulär helom-
vändning från regeringens sida. Det som var alldeles
fel en onsdag blev alldeles rätt en påföljande tisdag.
Inför denna debatt har det funnits litet tecken på
samma sak, att socialdemokraterna skulle svänga,
anpassa sig, göra ett nytt maskeradnummer. Mindre
än fyra månader före valet ser man ju tydliga tecken
på att ministären Persson har upphört att regera och i
stället börjat att retirera. Det är tydligen så valet skall
klaras.
Det vi hörde från Margot Wallström i Karlstad i
går - eller läste i texten, för att vara alldeles sannings-
enlig - och det som vi har hört i dag är ju mer ett
maskeradnummer. Det är mer rök än reträtt än så
länge. Det är en vårdgaranti utan garanti - vad det nu
skall vara för någonting.
Alla vi - och jag vill inte alls påstå att det bara är
jag - som rest och mött människor ute i verkligheten
utanför detta hus under det senaste året har mött för-
tvivlan hos dem som sett vårdköerna växa under dessa
år.
Lilla Andreas har ljumskbråck. Hans pappa stod
på ett av mina möten och sade att han hade fått be-
skedet att hans lille son skulle få vänta två år på en
operation. Det enda råd han hade fått var att han
måste vara i närheten av sjukhus med sin son hela
denna tid därför att det kunde inträffa någonting som
man snabbt behövde göra något åt. Han hade fått
beskedet att det kunde göras på det privata Sophia-
hemmet, men då fick han betala själv. Han sade: Jag
har betalt skatt i alla år - mycket skatt. Varför kan jag
inte då få den vård som min son behöver nu?
Visst hade han rätt. Nu hoppas jag att Andreas får
vård. Men han får vård genom den uppmärksamhet
som han fick, och inte därför att han var en medbor-
gare bland andra som hade rätt till detta.
Under dessa socialdemokratiska år har vårdköerna
i praktiskt taget hela landet ökat, och ökat kraftigt.
Det är verkligheten. Att de ökat är en logisk följd av
den politik som förts. När vårdgarantin och valfrihe-
ten avskaffades och allt lades i landstingsplanerarnas
händer var det uppenbart att detta skulle inträffa.
Jag påstår inte att Margot Wallström vill ha köer.
Men jag påstår alldeles bestämt att hennes och Soci-
aldemokraternas politik ger köer.
I slutet av 80-talet och början av 90-talet var det vi
moderater som i debatt efter debatt pekade på vård-
köerna och krävde vårdgarantin. Inte förrän strax före
valet 1991 - märk parallellen - tvingades Socialde-
mokraterna till halvreträtt. Men det krävdes en bor-
gerlig regering för att införa vårdgarantin och för att
kapa de plågsamma köerna.
Vårdgarantin är inte främst en fråga om pengar.
Köer sparar inte pengar, varken för individer, lands-
ting eller för samhället i stort. Det är en farlig myt att
tro att man sparar pengar genom att låta människor stå
i vårdköer. Vårdgarantin är allra främst en fråga om
valfrihet. Den som vill ha vård och behöver den skall
fritt kunna vända sig dit där vården faktiskt står att få.
En person skall kunna veta att den skatt som han eller
hon har betalt sörjer för att han eller hon också får
den vård som behövs.
Detta - valfrihet - är Socialdemokraterna emot.
Det är deras motstånd mot valfriheten som leder till
deras accepterande av köer. Det är deras ovilja att
acceptera verklig valfrihet också för läkare och sjuk-
sköterskor som vill ge vård i andra former som gör att
de alltid på ett eller annat sätt hamnar i system som
ger långa köer. De vill slå vakt om landstingens mo-
nopol så långt det över huvud taget går, men alla vet
att monopol alltid leder till köer och att det riskerar
att bli både sämre och dyrare.
De borgerliga partierna är eniga om att återinföra
vårdgarantin och ta bort köerna. Vi är eniga om att
göra det så fort som det bara är möjligt. Det kan leda
till kostnader, och gör det säkert i ett övergångsskede.
Men jag tror att de är långt mer begränsade än de
skrämselsiffror vi ser i debatten. Förra gången var vi
beredda att betala det. Det kommer vi självfallet att
göra nu också. I förlängningen är ett system utan köer
både billigare och bättre. Det är enkelt att konstatera
att under den förra mandatperioden hade vi lägre skatt
och kortare köer. Denna mandatperiod har vi fått
högre skatt och längre köer.
Det som behövs nu är inte ett maskeradnummer. I
går sade Margot Wallström att socialdemokratiska
landsting skall ordna detta genom att göra som social-
demokratiska landsting nu gör. Hon nämnde Stock-
holms läns landsting som ett konkret exempel. Men
då tror jag inte att Margot Wallström riktigt vet hur
situationen ser ut i landets största och rikaste region.
Det var här i det socialdemokratiskt styrda Stockholm
som lilla Andreas inte fick vård. Det är här i Stock-
holm som man säger att man har gjort det som Margot
Wallström vill göra i hela landet. Det var här i Stock-
holm som Andreas inte fick vård. Det kan aldrig vara
mönster och modell för en rimlig politik.
(Applåder)