Fru talman! Det betänkande som vi nu diskuterar,
KU21, handlar om hur vi ska utvidga yttrande- och
tryckfriheterna med den nya tekniken, t.ex. det som
Internetbaserad tidningsutgivning eller Internetbase-
rad opinionsbildning innebär, samt också sätta nya
gränser anpassade till vår tid för yttrandefriheten och
tryckfriheten.
Låt mig innan jag går in och kommenterar betän-
kandet mer i detalj börja med att yrka bifall till för-
slagen till beslut, så att jag inte missar det, och yrka
avslag på samtliga reservationer. Jag ska också ta
tillfället i akt att beskriva tryckfriheten och dess
grunder i korta ordalag.
Vi har världens äldsta tryckfrihetsförordning. Den
instiftades 1766, efter det att boktryckarkonsten hade
blivit en del av kommunikationstillvaron i vårt land.
Det finns ingenting så grundläggande vitalt för vår
demokrati som en levande yttrande- och tryckfrihet.
Alla kungar sedan Gustav Vasas tid och nästan all
statsmakt har vid något tillfälle försökt att inskränka
eller förändra yttrande- och tryckfriheten, speciellt
tryckfriheten. Jag ska ta några exempel.
Gustav Vasa ansåg redan på sin tid att tryckandet
och tryckandets konst skulle centraliseras till Stock-
holm. Han tvingade på 1530-talet biskopen Brask att
ta sitt tryckeri från Söderköping till Stockholm därför
att han skulle styra och kontrollera pressen.
Alla andra kungar efter Gustav Vasa har försökt
begränsa tryckfriheten kraftigt eller försökt styra
redaktörernas och journalisternas pennor. Inte minst
boktryckarna har fått vidkännas denna statsmaktsin-
tervention.
Tryckfriheten har förändrats många gånger sedan
märkesåret 1766. Åren 1809, 1810, 1812, efter vår
stora krigsförlust mot Ryssland då vi tappade Finland
och förändrade vår konstitution så radikalt, genom-
förde vi en ny tryckfrihetsförordning. Den har föränd-
rats vid åtskilliga tillfällen därefter. Inte minst under
krigsåren 1939-1945 och 1949 fick vi nya begräns-
ningar av tryckfriheten, dvs. att den dåvarande stats-
makten ansåg att man inte skulle få delta i opinions-
bildning som skulle kunna kränka Sveriges rikes
säkerhet.
Den utredning som jag och flera i den här kamma-
ren har varit ledamot av, t.ex. Åsa Torstensson och
Mats Einarsson och även Ingvar Svensson så små-
ningom, har haft att behandla möjligheten att utvidga
tryckfriheten i modern tid. Det är en stor utredning
som handlar om yttrandefrihetsgrundlagen och Inter-
net.
Vi kom efter moget övervägande fram till att
möjliggöra för fler opinionsbildare, t.ex. de som vill
ha en egen hemsida med skydd av tryckfrihetsförord-
ningen, att ansöka om utgivningsbevis och att organi-
sationsägda opinionsbildare skulle kunna göra det-
samma.
Det är enkelt att göra en ansökan till Radio- och
TV-verket, precis som tidningar och medieföretag gör
i dag när de ansöker om utgivningsbevis. Då kommer
man i åtnjutande av det skydd som tryckfriheten sti-
pulerar i dag. Det skyddet är inte oviktigt i samman-
hanget, därför att den sortens utgivningsbevis ger ett
helt annat skydd än det skydd man får för stencilre-
gelbaserad utgivning.
Det här skyddet är en av grunderna för vår tryck-
frihet. Det handlar t.ex. om att man har censurförbud.
Det enda som reglerar denna möjlighet till inskränk-
ning är alltså brottskatalogen. Man har medde-
larskydd. Man har ensamansvar för tidningens tryckta
ord. Allt det där är grundläggande principer för tryck-
friheten och yttrandefriheten i Sverige.
Vi menar att tiden nu är mogen för många, många
fler opinionsbildare som så önskar att få skydd av
tryckfriheten genom att ansöka därom. Jag tror inte
att kostnaden på ett par tusen kronor är något avgö-
rande hinder, tvärtom. Varför skulle den vara det? Vi
har ju fått så otroligt många nya tidskrifter bara under
de senaste tio åren som finns i pressbyråkioskerna,
både periodiska tidskrifter, tidningar och gratistid-
ningar.
Nej, det är nog snarare den ekonomiska tillvaron
som begränsar tryckfriheten. Tyvärr slåss dagstid-
ningarna just nu hårt mot bristande lönsamhet, och
det är ett allvarligt hot mot tryckfriheten. Det är tur
att vi fortfarande har kvar, med bred majoritets upp-
slutning från den här kammaren förresten, ett väsent-
ligt och generöst presstöd, så att vi fortfarande har
flest dagstidningar i världen vid sidan av Norge. Det
tycker jag att vi ska vara stolta över. Men jag är
mycket orolig och bekymrad över att antalet tidningar
begränsas.
Utredningen hade också att göra övervägningar
när det gäller nya brott, t.ex. huruvida olaga hot mot
tjänsteman, övergrepp i rättssak och inskränkt med-
borgerlig frihet skulle intas i brottskatalogen och
därigenom skapa nya gränser för tryckfriheten.
Vi hade mycket svåra överväganden, kan jag säga.
Vi var många som vacklade i vår ståndpunkt under
utredningens gång. Säkerhetspolisen, Rikspolisstyrel-
sen och Brottsförebyggande rådet gav oss statistik på
hur många sådana här hot man skulle kunna tänkas få
om ett antal hundra nya tidningsägare skulle få kom-
ma in under tryckfrihetens baner.
Den statistik som vi då hade, som byggde på 1999
års erfarenheter från Rikspolisstyrelsen och Säpo och
även de från år 2000, gav oss inte entydiga och klara
svar på frågan. Vi tyckte inte att det var tillräckligt
starka skäl för att införa de här nya hotbrotten som
begränsningar i tryckfriheten.
Nu har det kommit ny statistik. Antalet hotbrott
ökar på nätet. Man kan alltså tänka sig att ett antal, låt
oss säga, nynazistiska eller kriminellt belastade orga-
nisationer ansöker om utgivningsbevis för att delta i
opinionsbildning med ensamansvaret som adelsmärke
och därigenom få utgivningsbevis och skydd av
tryckfriheten. För att förhindra att de begagnar sig av
de nya medierna som en plattform för att rikta hot
mot enskilda personer har jag för min del accepterat
regeringens mogna övervägande att inta dessa be-
gränsningar i den nya tryckfrihetsförordningens
gränsregelverk.
Samtidigt säger vi i betänkandet att här nu krävs
en beredning, en översyn av de gamla hotbrotten, de
som handlar om högförräderi, spioneri och alla såda-
na saker som vi konstruerade under krigsåren. Vi
behöver dessutom följa det nya regelverket en tid på
vägen. Det är därför vi också har ett antal tillkännagi-
vanden till regeringen om att en sådan här beredning
ska tillsättas. Det har regeringen gått med på, och det
tycker jag är bra.
Vi behöver alltså följa den här utvecklingen
mycket noga från det att vi i dag fattar beslut om att
utvidga tryckfriheten och yttrandefriheten väsentligt
genom de nya tekniska distributionsformer som t.ex.
Internet har inneburit och därigenom möjliggör en
ökad mångfald i opinionsbildning och åsiktsbildning i
Sverige. Vi behöver följa det här noggrant så att det
inte leder fel. Vi är alla lite osäkra på vart det kan
leda eftersom vi inte i dag känner till vilka som
kommer att söka utgivningsbevis.
Jag ska bara kort avsluta med en fundering som
jag har beträffande Helena Bargholtz, som ju har
gjort sig till talesman för en enklare form, en stencil-
regelsform. Varför har vi i dag frågan om utgivnings-
bevis organiserad på det sätt vi har? Varför har våra
svenska massmedieföretag och tidningar accepterat
att gå till Radio- och TV-verket och söka utgivnings-
bevis? Jo, det är för att man därigenom får en rejäl
prövning. Man får ett rejält skydd av tryckfrihetsför-
ordningen, vilket inte skulle ske om man skulle be-
gagna sig av stencilregeln. Vi prövade det här mycket
noga i utredningen och fann att stencilregeln är
mycket svagare, mycket lösligare, och sämre för
yttrande- och tryckfriheten.