Fru talman! Allra först en ytterst kort replik till
Åsa Torstensson angående målet mot Kalle Jung-
kvist. Jag hade anledning att följa den rättegången
eftersom jag var juryman i rättegången. Jag ska inte
gå närmare in på det utan bara konstatera att Åsa
Torstenssons beskrivning av domens innehåll och i
synnerhet de slutsatser som man kan dra av den är
fullständigt felaktiga, men det kanske vi kan åter-
komma till.
Till grund för propositionen, som i sin tur föranle-
der detta betänkande, ligger en drygt 600 sidor tjock
utredning som jag hade nöjet att vara med om att ta
fram - Yttrandefrihetsgrundlagen och Internet. Man
lärde sig mycket i det arbetet, men det var framför allt
två insikter som infann sig hos mig:
dels att yttrande- och tryckfrihetslagstiftningen är
både juridiskt och politiskt komplicerad, för att nu
uttrycka det lite försiktigt, och att den i viss utsträck-
ning måste vara komplicerad, Peter Lager,
dels att alla förhoppningar om att åstadkomma en
enkel och teknikoberoende yttrande- och tryckfrihet
grusas så fort man övergår från de allmänt hållna
fraserna till konkret lagtext.
Jag tror att det kan vara dags att sluta att tala om
en teknikoberoende lagstiftning som mål och i stället
inse att det är en teknikberoende eller snarare tekni-
kanpassad yttrande- och tryckfrihet som vi måste ha.
Vad som här föreslås är nämligen inte mer teknikobe-
roende lagstiftning utan en lagstiftning som är bättre
anpassad till de förändrade tekniska förutsättningarna
för kommunikation och medier, samtidigt som vi
undviker att i hastigheten tappa något väsentligt i den
gamla lagstiftningen på vägen. Den är ett led i en
ständigt fortgående anpassning av yttrande- och
tryckfrihetslagstiftningen till nya förhållanden, en
förändring i form som syftar till ett bevarande av dess
innehåll och syfte.
Tiden tillåter tyvärr inte några mer ingående reso-
nemang. Jag ska kort beröra två problemområden,
dels frågan om grundlagsskydd för s.k. print-on-
demand-teknik, eller beställtryck, dels frågan om
utvidgning av tryckfrihetsförordningens brottskata-
log.
Först om print-on-demand, alltså möjligheten att
framställa böcker, skrifter eller för den delen cd-
skivor, i enstaka exemplar på beställning från kunden.
Print-on-demand faller i dag utanför tryckfrihetsför-
ordningens skydd. Det beror på att den teknik som
används, i princip en databas ansluten till en avance-
rad kopiator, förutsätter mångfaldigande för att kunna
skyddas på samma sätt som traditionellt tryck. Ensta-
ka exemplar, framställda vid olika tillfällen som
dessutom kan vara olika, hamnar utanför dagens
tryckfrihetsskydd.
Hur kan man då åstadkomma ett sådant skydd?
Det logiska svaret är det som såväl utredningen som
regeringen och nu utskottet stannat för - att man ger
möjlighet till grundlagsskydd för databaser i allmän-
het, t.ex. webbsidor, och att man utformar denna
möjlighet så att den även omfattar indirekt spridning
genom framställning av "en teknisk upptagning, en
skrift eller en bild", som det heter i lagförslaget.
Detta skydd uppkommer på två sätt. Antingen ge-
nom att framställningen görs av t.ex. en tidningsre-
daktion, ett förlag eller ett tryckeri - då gäller grund-
lagsskyddet automatiskt - eller genom att någon har
fått ett utgivningsbevis för databasen i fråga. Båda
dess fall följer av den allmänna utvidgningen av möj-
ligheten till grundlagsskydd som är föreslagen i be-
tänkandet.
Alltså: Det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för inne-
hållet i en traditionellt tryckt bok ligger på författare;
det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för innehållet i en
databas kan enligt förslagen ligga på databasens utgi-
vare.
I fallet print-on-demand kombineras dessa två
publiceringsformer. Om en bok först framställs på
traditionellt sätt och sedan, när den första upplagan är
slutsåld, tillhandahålls i enstaka exemplar via print-
on-demand är författaren ansvarig för innehållet i den
ursprungliga upplagan och förläggaren för innehållet i
print-on-demand-exemplaren. Detta kan i och för sig
uppfattas som olyckligt. Ett annat problem skulle
kunna uppkomma om print-on-demand-tekniken
används för att mångfaldiga en upplaga för traditio-
nell försäljning. Det skulle kunna medföra oklarhet
om vem som är ansvarig.
Bl.a. har Författarförbundet påpekat detta, och
man har framfört farhågan att ansvaret för och infly-
tandet över även den ursprungliga tryckta upplagan
flyttas från författaren till förläggaren. Jag vill under-
stryka att utskottet har tagit dessa synpunkter på
mycket stort allvar. Vi har analyserat möjligheterna
till en annan lösning, och såvitt vi har kunnat se finns
det två alternativ.
Det första är att helt enkelt inte genomföra någon
förändring och att alltså låta enstaka exemplar fram-
ställda med print-on-demand-teknik stå utanför
grundlagsskyddet även i fortsättningen. Det menar vi
vore olyckligt.
Det andra alternativet vore att utforma en lag med
mönster från den s.k. stencilregeln i 1 kap. 5 § tryck-
frihetsförordningen, där även stencilerade skrifter kan
ges grundlagsskydd om man förser dem med beteck-
ning som visar att texten är mångfaldigad, uppgifter
om vem som har gjort det, ort och år.
Om kravet på mångfaldigande kvarstår i en sådan
lag missar man print-on-demand-teknikens enstaka
exemplar. Om mångfaldigandekravet tas bort så att
det t.ex. räcker med att ange en utgivare finns det en
mängd andra svårigheter förknippade med en sådan
lösning. Utredningen har utförligt visat dessa svårig-
heter.
Utskottets slutsats blir att grundlagsskydd för
print-on-demand-tekniken bör införas på det sätt
regeringen föreslår. Men vi säger också följande:
"Utskottet anser att det finns anledning att rege-
ringen, med utgångspunkt i hur den nya tekniken kan
komma att användas i framtiden, förutsättningslöst
gör eller låter göra en översyn av gällande och före-
slagna bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen i syfte att analysera om de
kan komma att tillämpas på ny användning av tekni-
ken eller om det behövs ändringar. Om en sådan
analys skulle visa att det behövs ändrad lagstiftning
bör regeringen återkomma med förslag till sådan.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna."
Detta tillkännagivande är åtminstone delvis ett di-
rekt resultat av de synpunkter som framförts av För-
fattarförbundet och andra engagerade och kunniga
försvarare av tryckfriheten. Även om vi i utskottet
inte alltid låter oss övertygas i varje detalj står vi ändå
på samma sida av den tryckfrihetsrättsliga barrikaden.
Så går jag slutligen över till frågan om den s.k.
brottskatalogen.
I utredningen ägnade vi, som Kenth Högström re-
dan har sagt, denna fråga en ytterst ingående behand-
ling. Vi gick systematiskt igenom samtliga brott i
brottsbalken som eventuellt skulle kunna begås ge-
nom tryckt skrift eller motsvarande, därefter vilka av
dessa som skulle kunna tas in i brottskatalogen och
slutligen vilka skäl som kunde anföras för och emot
att faktiskt ta in dem i brottskatalogen. Utredningens
majoritet stannade för att då inte föreslå en utvidg-
ning av brottskatalogen. Regeringen och utskottet har
dock kommit till en annan slutsats och föreslår nu att
de s.k. hotbrotten tas in.
Vad det handlar om är, lite förenklat, följande.
Det är enligt TF tryckfrihetsbrott att genom tryckt
skrift hota och uttrycka missaktning mot grupper som
judar, muslimer eller invandrare - och i fortsättningen
homosexuella. Det är hets mot folkgrupp. Däremot är
hot mot enskild person genom tryckt skrift inte straff-
bart eftersom hotbrotten inte är upptagna i brottska-
talogen. Om jag hotar någon till livet muntligen eller i
ett privat brev kan jag dömas för olaga hot, men om
jag framför exakt samma hot i en tryckfrihetsskyddad
skrift går jag fri.
Detta kan tyckas orimligt, och det är, menar jag,
orimligt. Men det räcker i och för sig inte för att infö-
ra hotbrotten i TF. Varje utvidgning av brottskatalo-
gen är en potentiell inskränkning av yttrandefriheten,
och varje sådan inskränkning måste dels vara motive-
rad av ett verkligt behov, dels kunna antas vara ef-
fektiv och dels inte ha oacceptabla bieffekter.
Jag menar, trots att jag i utredningen med viss
tvekan stödde majoriteten i att inte föreslå utvidgning,
att regeringen i propositionen har visat att alla dessa
tre kriterier är uppfyllda. Det finns ett behov, lagstift-
ningen kan antas vara verkningsfull och den har inga
oacceptabla bieffekter i form av oönskad inskränk-
ning av tryckfriheten.
Ändringen innebär en justering av yttrandefrihe-
tens materiella gränser. Vi kan göra det därför att
inskränkningen inte innebär något hot mot yttrande-
frihetens allmänna syfte, säkerställandet av ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning - som det
heter. Om vi ska kunna upprätthålla ett långtgående
skydd för yttrandefriheten - att göra det är oerhört
viktigt - måste avgränsningarna mot det som uppfat-
tas som uppenbart missbruk av yttrandefriheten, dvs.
det som till sin form är yttranden men som till sitt
innehåll och funktion är brottsliga handlingar, vara
tydliga och skarpa.
Här kanske man också ska peka på att den före-
slagna möjligheten till grundlagsskydd på Internet -
en utvidgning av yttrandefrihetsskyddets formella
gränser - ytterligare talar för en justering av brott-
skatalogen.
Utvidgningen är noga genomtänkt och motiverad.
Vad jag däremot inte är lika nöjd med är att regering-
en har ignorerat utredningens påpekande att den inte
har haft möjlighet att på samma noggranna sätt som
man har granskat eventuella nya brott i brottskatalo-
gen kunnat granska de brott som redan finns där.
Många av de brott som räknas upp under 17 olika
punkter har åtskilliga år på nacken, och det är inte alls
säkert att alla bör stå kvar. Vänsterpartiet har därför i
motion K51 hemställt om en sådan översyn. Ett en-
hälligt konstitutionsutskott instämmer i detta och
säger att det finns "anledning att kontinuerligt utvär-
dera och ompröva tryckfrihetsförordningens brott-
skatalog. - - - Därmed tillstyrker utskottet motion
K51."
Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till utskottets
förslag i dess helhet och avslag på samtliga reserva-
tioner.