Fru talman! Jag vill säga till Lena Hjelm-Wallén
att jag är glad för de svar jag har fått, speciellt när det
gäller barnkonventionen - vi är fullt överens där.
Vi är naturligtvis också överens om att vi hårt
skall driva kraven på effektiviseringar och att vi skall
använda all vår kreativitet för att hjälpa till. Jag vet att
ett arbete påbörjades under förra regeringen och att ni
fortsätter det med all kraft för att driva fram effektivi-
seringar, och jag hoppas att vi skall vara framgångsri-
ka, både för vår egen skull och för FN:s.
Jag vill också ta upp några punkter som jag inte
hade tillfälle att ta upp i mitt förra anförande.
Vi har ju bara en jord, och det är vårt gemensam-
ma ansvar att förvalta den så att vi överlämnar den till
våra barn och barnbarn i minst lika bra skick som det
vi själva tog emot den i. För oss kristdemokrater är
förvaltarskapstanken ett bärande fundament i ideolo-
gin. FN:s första stora miljökonferens ägde rum i
Stockholm 1972, och i Rio 1992 blev en hållbar ut-
veckling ett begrepp som vi alla har ansvaret för att
förverkliga i vårt dagliga liv.
Vi kanske tycker att vi står oss bra vid en jämfö-
relse med många andra länder när det gäller respekten
för mänskliga rättigheter, även om vi har påpekat att
vi ingalunda är fullkomliga. Om u-länderna skulle
utnyttja jordens resurser, inte minst dess energitill-
gångar, i lika stor utsträckning som vi tillåter oss
själva att göra skulle situationen mycket snart bli
ohållbar. Därför är det nödvändigt att varje medbor-
gare tar ett personligt ansvar för en uthållig utveckling
både för miljö och mänskliga resurser. Detta vet vi att
FN driver på många olika sätt och gör det med fram-
gång.
När FN bildades för 50 år sedan var det efter den
smärtsamma upplevelsen av allt det mänskliga lidande
och den förödelse två världskrig hade inneburit. Även
om optimismen inte kan ha varit allenarådande efter
misslyckandet med Nationernas förbund i form av
andra världskriget insåg ändå ett femtiotal stater nöd-
vändigheten av ett globalt samarbete för fred och
demokrati. Man hade också lärt sig att förödmjukelse
av förlorare var den absolut sämsta vägen att gå om
man ville uppnå en varaktig fred.
Konflikterna har ändrat karaktär sedan andra
världskrigets slut och har blivit mer regionala. I allt
större utsträckning har interna och etiska motsättning-
ar kommit i förgrunden. Död och förintelse har i allt
högre grad drabbat civilbefolkningen, inte minst
kvinnor och barn. Oräkneliga barn har lämnats föräld-
ralösa i krigets spår, och miljontals människor har
drivits på flykten.
UNHCR har spelat en mycket aktiv roll för att lö-
sa flyktingproblemen på olika håll i vår värld och fått
Nobels fredspris både 1954 och 1981 för sitt arbete
med flyktingarna i Europa och Asien. Det är ett arbete
där vi alla måste vara villiga att ställa upp när
UNHCR kallar, och där behöver kanske även vi en
uppmaning för att inte våra hjärtan skall hårdna.
Övertygelsen om att större ansträngningar måste
göras, bl.a. från FN:s sida, för att på ett tidigare stadi-
um komma in och avstyra väpnade konflikter växer
sig allt starkare - det har redan sagts av flera talare.
Mycket mänskligt lidande kunde undvikas om kon-
fliktförebyggande åtgärder sattes in på ett tidigt stadi-
um. FN måste bli bättre på att identifiera konflikthär-
dar på ett tidigt stadium och få möjlighet att gå in med
förebyggande diplomati och demokratiuppbyggande
åtgärder.
Jag vill bara till sist nämna den insats som nu görs
från Sveriges sida i Burundi, där Karl-Göran Bi-
örsmark och även jag har varit med och där Kristina
Svensson gör ett mycket fint arbete. Vi har sett hur
det gick i Rwanda, och den situationen vill vi till varje
pris undvika i Burundi. Det här tror jag är ett sätt att
praktiskt försöka åstadkomma fred och försoning
innan katastrofen bryter ut.