Fru talman! I denna riksdag har vi en stor upp-
slutning kring FN. Det visar de inlägg som de olika
partiernas representanter har gjort. Därför blir det
kanske inte så mycket till debatt i dag, men den kan-
ske blir livligare när vi går in på de mer detaljerade
och konkreta FN-frågorna.
Jag vill ändå göra några kommentarer. Göran
Lennmarker tog upp frågan om att utnyttja de regiona-
la organisationerna för att avlasta FN en hel del arbe-
te. Jag delar uppfattningen att detta kan vara alldeles
utomordentligt bra. Vi har en sådan organisation i
Europa, nämligen organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa, OSSE. Samtidigt vill jag peka på
att det är viktigt att man har FN som paraply också i
de sammanhang då de regionala organisationerna får
ta på sig uppgifter som t.ex. konfliktlösning och hu-
manitära frågor. För att kunna garantera en internatio-
nell rättsordning behövs FN som paraply.
Helena Nilsson frågade om de hemska minvapnen.
Det var ju en väldig besvikelse när man inte nådde
längre i minkonferensen. Sverige har lagt ned mycket
kraft på denna konferens, som också har en svensk
ordförande. Jag hade kontakter direkt efter konferen-
sen med den svenska ordföranden som nu fortsätter
att driva frågan på olika sätt. Vi får på inget sätt ge
tappt. Sverige försöker att under FN:s generalförsam-
ling få till stånd en resolution om moratorium för
tillverkning av personminor. Om detta är möjligt eller
inte vet vi än så länge inte, men vi gör försök på olika
sätt.
Jag har naturligtvis all respekt för kraven på att
enskilda länder, också Sverige i dag, skall gå före i
denna fråga. Men vi vet ändå att det är med den inter-
nationella lagen vi kan hindra att dessa hemska vapen
utnyttjas på det urskillningslösa sätt av vilket vi kan
se resultatet i dag. Det som skulle ge effekt är alltså
ett internationellt förbud. Det behövs också ett omfat-
tande program för att röja minor, och det behövs
bättre teknologi för detta. I detta arbete är Sverige
kraftfullt engagerat.
Karl-Göran Biörsmark frågade om vi har en kon-
struktiv dialog med USA vad gäller bidragen. Det
måste jag säga att vi har. När jag gjorde ett arbetsbe-
sök i Washington och hade en diskussion med min
kollega Warren Christopher var denna fråga en av de
mycket viktiga. Men i den amerikanska administratio-
nen bad man oss gå till kongressen, därför att det är
där besluten fattas i dessa frågor. Det gör vi natur-
ligtvis också, och påverkar kongressmän och senato-
rer. Även EU, som under generalförsamlingen för tre
veckor sedan hade ett möte med Warren Christopher,
har som grupp mycket kraftfullt fört denna aktiva
dialog med USA.
Till såväl Ingrid Näslund som Karl-Göran Bi-
örsmark vill jag säga att jag, med min bakgrund,
självfallet beklagar att vi måste hålla tillbaka våra
biståndsambitioner. Samtidigt måste vi i det här sam-
manhanget, när vi talar om FN, vara realister. Det
spelar ingen roll hur bra Sverige är - det som är be-
kymmersamt för världen är att de många riktigt rika
länderna inte alls har den biståndsvilja som vi i Sveri-
ge har och att dessa länder i sina budgetar avsätter en
många gånger lägre andel av bruttonationalprodukten
till bistånd än vad Sverige gör. Jag tycker att det
självfallet är en hederssak att inte komma under 0,7 %
av bruttonationalprodukten. Dessutom hotar Sverige
sig inte fram i FN - vi har ett konstruktivt samarbete.
Det är inte fråga om några generella neddragningar.
Däremot kan vi säga ifrån när vi ser en felanvändning
av resurser, och vi måste kunna göra detta också för
att kunna se de svenska skattebetalarna i ögonen.
Björn Samuelson tog upp stormakternas särskilda
ansvar. Detta ansvar vill jag gärna understryka. När
man sitter som permanent medlem i säkerhetsrådet
skall man också ha ett särskilt ansvar för finansiering-
en, för de fredsbevarande sammanhangen och allmänt
för FN:s idéer.
Bodil Francke Ohlsson och jag är överens när det
gäller nya finansieringskällor, och det är bra. Det är
nog lättare att vara överens här i Sverige än vad det
generellt är i världen, men det är bra att vi börjar här.
Beträffande Sveriges engagemang i fredsbevaran-
de verksamhet och hur vi där samverkar med länderna
inom den västeuropeiska unionen såsom observatörer,
måste man komma ihåg att detta är en praktisk sam-
verkan för att vi skall bli effektiva. Vi samverkar ju
också med NATO-länderna inom PFP på det sättet.
Men det är alltid FN som beslutar om de fredsbeva-
rande insatserna, och det är FN som ger oss mandat,
så dialogen med FN skall verkligen fortsätta.
Till Ingrid Näslund vill jag säga att vi i Sverige
verkligen skall leva upp till barnkonventionen. Detta
är en hjärtefråga för Sverige. Ingvar Carlsson var en
av de som tog initiativet till barntoppmötet. Självfallet
skall barnkonventionen avspeglas i vår lagstiftning,
och jag utgår ifrån att riksdagen som ytterst är det
lagstiftande organet ser till att så också sker. Om
tillämpningen visar att så inte sker och att lagstift-
ningen är otydlig får vi ha en debatt om detta. Kanske
kan vi ändra tillämpningen, annars får vi ändra regler-
na.