Fru talman! Fru utrikesminister! Ärade kolleger!
FN angår oss alla. Sverige som är ett litet land är
beroende av FN, men FN är också beroende av Sveri-
ges medverkan. Om FN inte hade funnits i dag skulle
vi säkert uppfinna det eller dess motsvarighet. I sam-
band med FN-dagen och firandet av FN:s 50-årsdag
var jag i ett gymnasium och träffade ett par klasser för
att tala om FN:s roll och dess betydelse. En del elever
var snara att framföra kritiska synpunkter. Och det är
inte svårt att kritisera FN. Det kan vi göra litet till
mans. Eleverna kände väl till att många medlemslän-
der inte betalar sina avgifter till FN och att FN därför
är i ständig penningknipa. Flera tog fram den kontro-
versiella roll som FN har spelat i f.d. Jugoslavien och
menade att förtroendet för FN hade skadats allvarligt.
Vissa framförde att FN var en koloss på lerfötter och
därmed mycket inneffektivt. En del trodde sig veta att
FN var helt styrt av USA.
Allt detta låter sig sägas och kan inte utan vidare
avfärdas, men det är inte hela sanningen om FN. Det
finns också mycket som talar för att FN är oumbärligt.
FN:s konventioner om mänskliga fri- och rättigheter
borde ständigt tas upp i alla sammanhang. Reglerna
som finns i FN:s konventioner om de mänskliga rät-
tigheterna har enligt författarna sin utgångspunkt i tio
Guds bud, men de är generella och upplevs av männi-
skor över hela vår värld som något som stämmer med
deras övertygelse om hur vi skall behandla varandra.
Vi vet att miljoner och åter miljoner barn i Asien
lever ett ovärdigt liv i slavliknande förhållanden, där
de drivs att under dagens alla timmar arbeta långt
utöver sin kraft och förmåga. Andra säljs och utnyttjas
som prostituerade, både av sitt eget folk och av sam-
vetslösa västerlänningar.
Men det är inte bara i Asien som barn far illa. Så
sent som i går läste jag i tidningen om ett tyskt föräld-
rapar som lämnade tre minderåriga barn inlåsta i en
källare med bara bröd och några konservburkar som
de inte ens hade möjlighet att värma upp. Själva
skulle de resa på semester en vecka och hade tänkt
lämna barnen åt sitt öde. Detta upptäcktes emellertid
av en lärare som saknade de tre barnen i skolan.
Inte ens i vårt eget land tillämpar myndigheter
FN:s barnkonvention om att alltid sätta barns rättighe-
ter och barns bästa i första rummet. Vi behöver bara
nämna Evelyn, den peruanska lilla flickan, som med
all säkerhet skulle ha varit utvisad vid det här laget
om inte människor och massmedierna hade reagerat
så häftigt.
Inte minst när det gäller flyktingbarnen upplever
vi gång på gång hur barnkonventionen nonchaleras på
grund av stelbenthet i handläggning och brist på inle-
velse i barns situation. Jag skulle vilja fråga utrikes-
ministern om hon i regeringen vill medverka till att vi
får en större flexibilitet och verkligen sätter barnkon-
ventionen först, den konvention som vi starkt har
medverkat till att den har antagits av många länder.
FN:s möjligheter att ingripa för att försvara re-
spekten för den enskildes mänskliga rättigheter måste
stärkas. Vår vaksamhet får aldrig avta när det gäller
att upptäcka och beivra förtryck och övergrepp mot
både enskilda människors rättigheter och etniska
minoriteters frihet och rättigheter. En ovärdig be-
handling får inte förbigås med tystnad eller accepte-
ras.
I FN-stadgan uttalas mycket klart att varje individ,
oberoende av ras, ålder, kön och intellekt har ett
okränkbart värde. Men i åtskilliga länder som har
ratificerat FN-stadgan förtrampas ändå de mänskliga
fri- och rättigheterna gravt. I många FN-anslutna
länder råder diktatur. Medborgarna har inte rätt att
verka politiskt och fritt uttrycka sina åsikter. Vi måste
tyvärr konstatera att kvinnor förtrycks och diskrimine-
ras i många FN-länder. Diskriminering är snarare
regel än undantag trots konventionen om avskaffande
av all diskriminering av kvinnor, och vårt eget land
kan inte svära sig fritt.
Är då FN ett hopplöst företag? Förhållandena på
vår jord kommer aldrig att bli fullkomliga, men de
kan förbättras. Det är jag övertygad om. Jag vill påstå
att i många avseenden har viktiga framsteg gjorts, och
FN har tillsammans med andra goda krafter spelat en
viktig roll. Barnadödligheten har halverats i u-
länderna sedan 1960. Tre miljoner barn räddas till
livet varje år tack vare vaccinationer genomförda av
FN:s barnfond Unicef och Värdshälsoorganisationen.
Ideella organisationer och missionsarbetare har
tillsammans med FN bidragit till att 60 % av alla
vuxna i u-länderna kan läsa och skriva och till att 80
% av barnen i dessa länder går i skolan. Vi från krist-
demokratisk sida tror mycket starkt på de ideella
organisationernas förmåga att nå ut på den allra lägsta
nivån och att verkligen bygga upp det basarbete som
behövs för en stark utveckling.
Bristen på medel får inte betyda att vaccinationer-
na och annat förebyggande hälsoarbete måste avta.
Bassjukvården måste få fortsätta att utvecklas också i
de fattigaste länderna. Insatserna för att alla skall få
möjlighet att lära sig läsa och skriva får inte avta. Alla
människor på vår jord måste få rätt till en dräglig
tillvaro, till vatten och mat och till att tillfredsställa
sina basbehov. Vi har ett globalt ansvar, och Sverige
har också tagit på sig ett sådan ansvar på ett föredöm-
ligt sätt.
Men vi håller väl inte på tröttna på att tillsammans
med Norge vara världsledande på det här området?
Jag hör till dem som tror på välsignelsen av att inte
bara leva för sig själv, varken på det personliga planet
eller som nation. Jag är bekymrad över de signaler
som gavs i samband med förra årets biståndsbudget.
De inskränkningar som gjordes i biståndsbudgeten
tillsammans med dem som aviserades fram till 1998
gör att Sverige hamnar farligt nära, kanske t.o.m.
under, de 0,7 % som FN för mer än 30 år sedan re-
kommenderade världen att ge i bistånd till världens
fattigaste. Omräknat till procent kommer biståndet att
sänkas från en nivå på mellan 0,93 % och ända upp
till 1,02 %, som vi hade under den förra regeringen,
till 0,7 % eller ännu mindre under 1988, om inte re-
geringen kommer på bättre tankar.
Regeringen har också hotat med en framtida ned-
dragning på 20 % till FN:s olika utvecklingsorgan om
FN inte effektiviserar sitt arbete. Det är en ytterst
tveksam strategi i tider då FN trots sin skröplighet och
svaghet ändå utgör den enda multilaterala institution
med verkligt brett medlemskap som har möjlighet till
global påverkan.
Socialdemokraterna riktade ofta kritik mot den
borgerliga regeringen för bristande intresse för FN
och dess verksamhet. Att nu själva hota med ned-
dragning innebär att man riskerar att ytterligare be-
gränsa FN:s möjligheter till nödvändiga insatser på de
ekonomiska och sociala områdena.
Sverige bör även efter 50-årsjubileet och efter pre-
sentationen av Ingvar Carlsson-kommissionens rap-
port ha en generös inställning. Jag vill fråga utrikes-
ministern om vi kan förvänta oss att detta hot inte
sätts i verket.