Fru talman! Förenta nationerna föddes ur en
världsbrand. Syftet med organisationens tillkomst var
att förhindra en ny sådan. Krigen skulle upphöra och
freden skulle bevaras. Målsättningen var vällovlig.
Organisationens deklaration om mänskliga rättigheter
och många andra av dess konventioner och deklara-
tioner var till innehåll och form helt och hållet oan-
tastliga.
Trots färska minnen, bittra erfarenheter och oläkta
sår från det nyss utkämpade kriget och trots alla
fredsproklamationer ifrågasattes inte det viktigaste:
militarismen. Resultatet blev fred under kapprustning
och terrorbalans när det gällde stormakterna samt
konflikter, krig, svält och folkmord när det gällde små
stater och nationer. Det kalla kriget innebar militarism
av världsmåttstock. Där löstes konflikter mellan stor-
makter ofta genom krig - krig mellan små stater eller
mellan parter i ett inbördeskrig.
Till tidens vokabulär hörde termer som
"begränsade krig" eller "krig genom ombud" - termer
bakom vars mask av förment fredsvilja som, när vi i
dag ser den i den ursinniga kapprustningens perspek-
tiv, inte kan te sig som något annat än ett cyniskt spel
med folkens nationella självbestämmanderätt, med
människors rätt till liv, frihet och egendom - just de
värden som FN är skapat för att försvara.
Vilka slutsatser kan vi dra av en historisk resumé
av det slaget?
Det är inte Förenta nationerna som skall lastas för
det jag nyss beskrev. Felet ligger inte hos FN. Alla
torde vara ense om att det inte är något fel på de
ambitioner som formulerats när det gäller FN:s ytters-
ta mål och syften. Hotet mot freden, uppkomsten av
krig i olika hörn av världen samt åsidosättandet av
FN:s deklarationer och konventioner kan självfallet
inte skyllas på FN.
Jag drar upp dessa skenbara självklarheter därför
att det ibland i debatten hävdas att FN är maktlöst, att
FN är svagt och att slutsatsen kan dras att man lika
gärna kan lägga ner FN. Organisationen kan ändå
inget göra, sägs det. Men den slutsatsen är grovt fel-
aktig, därför att offret, inte gärningsmannen, anklagas.
För att bli klar över detta räcker det med att man
frågar: Vilka är det som försvagar FN? Vilka är det
som till följd av FN:s organisatoriska uppbyggnad
utövar det verkliga inflytandet över organisationens
handlande och ingripanden i olika delar av världen?
Vilka är de? Vilka är det som inte fullgör sina eko-
nomiska åtaganden när det gäller FN? Vem gör FN
svagt?
Här räcker det inte med att bara konstatera brottet.
Här handlar det också om att utpeka gärningsmannen
och om att peka på orsaken till brottet.
Svaret på samtliga frågor som jag har ställt är ett
och samma: Det är stormakterna. Det är stormakterna
som i säkerhetsrådet är beväpnade med den dubiösa
vetorätten. Det är stormakterna som i kraft av sitt veto
ofta låtit krigen fortgå. Det är stormakterna som inte
fullgjort, och fortfarande inte fullgör, sina ekonomis-
ka skyldigheter. Det är stormakterna som har drivit
sitt spel över de mindre nationernas huvuden med
människors liv, hus, hem och personliga säkerhet som
insats. Det är när man blickar tillbaka på efterkrigshis-
torien inte utan att man kommer att tänka på Bertolt
Brechts ord: "De stora skriver traktater. Lille man
skriv ditt testamente."
Sedan det kalla kriget tagit slut, har vi inträtt i en
ny historisk epok. Vi har inträtt i den så pass nyligen
att vi ännu inte har kunnat namnge den. Under den
nya epok som vi nu lever i har missförhållandena i
den tidigare epoken blivit mycket tydliga. Borta är en
rad illusioner och ideologiska föreställningar som hör
det förflutna till. Vi kan se klarare på det förgångna.
Det finns viktiga slutsatser att dra av det förflutna,
slutsatser som kan ha avgörande betydelse för framti-
den. Det kalla kriget medförde en sorts praxis när det
gällde att lösa konflikter som ofta ledde till att FN
bara fick, och kunde, ingripa i olika konflikter på ett
sådant sätt att dessa egentligen inte löstes utan endast
ledde till låsningar och till att konflikter permanenta-
des. Dessa låsningar blev inte sällan så hårda att de
ledde till lokala krig. Det var låsningar som inte helt
och hållet tilläts brista, eftersom detta skulle ha lett till
öppna stormaktskonflikter. Några exempel på detta är
utvecklingen i Nordkorea, Kuba med sitt läge mellan
USA och Sovjetunionen - ett läge som tillspetsades
alldeles särskilt i samband med Kubakrisen - samt
situationen i Berlin under det kalla kriget.
FN:s politik dikterades av förhållandet mellan
stormakterna. FN var vid vissa tillfällen så förlamat
av stormakternas hållning att man faktiskt aldrig kom
i närheten av att ingripa i efterkrigstidens stora kon-
flikter. Exempel på detta är Kubakrisen och Vietnam-
kriget.
Det kalla kriget innebar ett permanent spännings-
förhållande mellan stormakterna USA och Sovjet-
unionen. Det var ett spänningsförhållande som präg-
lade hela världspolitiken och som alla stater och na-
tioner var tvungna att på ett eller annat sätt förhålla
sig till. Det kalla krigets motsättningar kom att i sig
utgöra ett världssystem utifrån vilket alla stater och
nationer utformade sin in- och utrikespolitik, antingen
på någondera sidan i denna motsättning eller genom
att proklamera sig som alliansfria och neutrala. Detta
var "pocket och tvunget".
Detta tillstånd har nu sedan några år upphört. Det
kalla kriget har upphört. Det kalla krigets motsätt-
ningar är borta. Vi är inne i en ny epok. Några har i
och med det kalla krigets slut talat om historiens slut
och betraktat detta slut som en seger för vad man
kallar "den liberala kapitalismen".
Det är i så fall en mycket egendomlig seger och ett
beklagligt slut på historien. Vad vi har kunnat iaktta
är ju - förutom den ekonomiska, politiska, moraliska
och kulturella kollapsen i det forna Sovjetunionen -
hastigt uppflammande krigshärdar världen över, mas-
sarbetslöshet i den industrialiserade världen, tickande
miljöbomber i form av avfall från kärnvapenrustning
och kärnkraftverk, krympande ozonskikt osv.
Klyftan mellan rika och fattiga i den industrialise-
rade världen och mellan rika och fattiga länder för-
djupas i accelererande takt. När det kalla krigets
skugga, som överflyglat det mesta av internationell
politik försvann, blev en rad tidigare förträngda pro-
blem synliga.
Av detta kan vi dra slutsatsen att Förenta natio-
nerna behövs mer än någonsin. Vi måste också dra
slutsatsen att stormakter inte kan tillåtas att dominera
FN, oavsett om de är en eller flera. Vi har även efter
det kalla krigets slut sett hur stormaktsinititerade och
stormaktsdominerade FN-operationer har kommit till
korta.
De svåra miljöproblemen - kärnvapennedrust-
ningen och kärnvapenproven inräknade - måste tas på
allvar. Kärnvapenproven måste upphöra. Dessa frågor
är av internationell karaktär. Därför behövs det ett
FN. Därför behövs det ett globalt verktyg. Men det
kan inte vara ett stormakternas FN, utan ett FN som
ger de fattiga folken den plats och den demokratiska
röst i världen som de har all rätt till.
Avslutningsvis vill jag säga att den i januari pre-
senterade Carlsson-Ramphal-kommissionens
idéer är väl värda ett studium och en omfattande
debatt just i vår osäkra tid. Den visar att FN
behövs, om än i förändrat skick. Organisationen
behövs om vi, som författaren och poeten Arnold
Ljungdahl, vill "rycka tömmarna ur den blinde
körsvennens händer i hans färd mot avgrunden".